KERBEROS

Det finns dom som söker tröst vid kvinnors runda bröst. Andra köper alkohol och testar vad dom tål. Åter andra, slåss med varandra. Sådär skulle man kunna hålla på, utan att någon sanning nå.

Idag var jag en duktig människa. Jag gick till Skattemyndigheten och frågade hur mycket jag var skyldig för min andel av villan vi sålde förra året.

Till min stora förvåning visade det sig vara bara 82.000 spänn, istället för de 135.000 som jag hade räknat mig fram till. Men så är jag ju inte heller ett mattesnille. Summan betaltes omedelbart in.

Icke desto mindre är ju 82.000 inte kattskit, det är en utgift som känns, så någon liten tröst var av nöden.

Alltså köpte jag lite vittjut, sex ostron och en hummer som plåster på såren. Så ikväll har jag låtit de kromatiska skaldjuren hugsvala mig.

I Skottland inköptes det kondomer med whiskysmak av märket McCondom. Typen av whisky framgick inte, men det verkar rimligt med "blended" för par och "single malt" för ensamstående

Det föregivet puritanska Skottland framstår därmed i ny dager. Och nya perspektiv öppnas för provningar då entusiaster samlas för att få sig en "whiskypinne", om man så säger.

Framhållas bör dock att "whisky on the rocks" inte är att tänka på i sammanhanget, enär isen har en avskräckande effekt på det genusdefinierande bihanget.

Från grannlandet Sverige meddelas att en ung dam kallats till polisförhör sedan man upptäckt hennes namn på en två år gammal Kalle Anka-tidning som, tillsammans med en begagnad toalettsits, icke återfunnits där den borde återvunnits utan på fel ställe. Vilka gräsliga riter dessa två föremål använts till torde vara höljt i det undermedvetnas dunkel.

Med anledning av dessa alarmerande uppgifter har MBI (Mosebacke Bureau of Investigation) beslutat  undersöka om samma typ av perversioner har spridit sig till Folkrepubliken. Och si! Både 7-eleven vid Götgatan och ICA Mosebacke vid Högbergsgatan visade sig ogenerat tillhandahålla publikationer om bemälte fjäderfä. Butikscheferna anhölls genast.

Några begagnade toalettsitsar kunde dock inte upptäckas, men inom MBI diskuterar man nu om man ska genomföra husrannsakningar hos samtliga Mosebasker för att se om de har några sådana gömda i sina lägenheter.

Ordförande Fidel Pärlemo säger sig dock inte vara orolig över rannsakningens resultat, enär han är övertygad om det Mosebaskiska folkets höga moral.

Efter en längre tids bortavaro från denna sida, bl.a. p.g.a fallerande datorer, kraschade hårddiskar och annat i samma stil, är nu er korrespondent från Folkrepubliken Mosebacke åter i farten. Ny dator är inköpt och installerad, komplett med en plattskärm på 20,1 tum.

Efter att ha skrivit ovanstående två-och-en-halv rader, är han dock så utpumpad att han måste vila över instundande helger.

Tillvitas dock samtliga läsare av denna blogg glada hälsningar enligt rubriken. Påminnes också om att det idag, den 23 december, är den första vårdagen!

MoseWebben (MW) erfar, ifrån vanligtvis välunderrättade källor, att en tjock person, med dito hustru, från grannlandet Sverige, ärnar ansöka om deltidsasyl i Folkrepubliken Mosebacke. Resten av tiden påstås de residera i ett nesligt pörte i Sörmland (en del av grannlandet, [övers.anm]).

Såvitt MW fått sig berättat handlar det om ett f.d. HH (Högsta Höns), vars hustru kränger droger i grannlandet, som nu ämnar deltidsbosätta sig å Urvädersgränd 11.

Folkrepubliken Mosebackes t.f. immigrationsminister, Fidel Himmler, anser, i en medelsvår ukas, att det är för tidigt att kommentera frågan; - Vi har ju inte ens hunnit kolla upp hans förflutna ännu, säger han, så vi vet inte riktigt vad det är för en jeppe.

MosebackeDemokraternas (MD) representant i den mosebaskiska duman (förvånansvärt nog invald ditstädes) är dock säker på sin sak: - Hit vill vi inte ha en massa konstiga svenskar. Speciellt inte om de är f.d. Högsta Höns, då kläcker de bara ur sig bevingade ord så att fjädrarna ryker!

Mosebacke Immigrationsbureau, femte sektionen, MI5, som handlägger ärendet, låter genom sin chef Q meddela att frågan är öppen tills den stängs. På enträgen förfrågan säger Q: - Vi kan inte göra något förrän vi fått en ansökan från Göran. Äh...va...sa jag för mycket nu?

Folkrepubliken Mosebackes ständige ordförande, Fidel Pärlemo, har inte kunnat nås för en kommentar, emedan han befinner sig på ett spa i grannlandet. Han lär därvid ta sig ett Rosenbad, sägs det.

Härom dagen presterade en av Radio Vinyl 107:s morgonblabbare, Jonas heter han visst, en grej som jag tror att många av oss nog skulle behöva.

Uttrycket var "intellektuellt lavemang", som han menade att kanalen består lyssnarna med.

Ja, varför inte. Med tanke på allt det jag läser på jobbet, i min egenskap av presslektör, och det jag hör annorstädes, så vete fasen om han inte har rätt.

Nog vore det till båtnad för alla om både den lokala och den övergripande intellektuella konstipationen upphörde. Varför vara så låst i ett tänkesätt? Inte minst politiskt. Det finns ju hur mycket variation som helst!

Jag tror att det vore en god mentalhygieniskt åtgärd att ibland tänka på katrinplommon, vetekli och Purex. Det skulle nog rensa tankarna.

Som varande professionell tidningsläsare stöter jag inte sällan på insändare och debattartiklar som menar att homosexuella par inte ska få adoptera. Som grund för detta anför man vanligen det traditionella kärnfamiljsidealet.

Jag vet inte om jag håller med. Numera finns ju kärnfamiljen i många olika former; sambo, särbo, delsbo, mambo och bimbo. (Det sistnämnda är när man bor ihop med en kvinnlig dokusåpadeltagare.)

Men det tyngsta argumentet som anförs är "omsorgen om barnet". Jojo, skulle man följa det argumentet fullt ut, så skulle man nog tvingas förbjuda skilsmässor, midsommaraftnar (med dess gräsliga, och för barnen traumatiserande, lekar) samt en rad andra mindre lyckade familjetraditioner.

Nej, jag tror inte att barnen blir trakasserade i skolan för att dom har två morsor eller två farsor. Tvärtom tror jag att åtminstone förskolebarn skulle få en stärkt ställning av det.

Tänk bara när de sitter i sandlådan - bland hinkar, spadar, mobiltelefoner och bärbara datorer - och käbblar. Då kan ungen med två farsor säga: - Hahahaaa! Mina farsor kan spöa din farsa som ingenting! Fick du såru teg, va.

Och när glina blivit lite äldre kan dessa ansvarskännande adoptivföräldrar ge sig ut på nattvandringar under rubriken "Morsor och morsor & farsor och farsor på stan". Dubbelbemanningen (och bekvinningen) gör att färre ungar råkar illa ut.

En ren vinst för samhället, alltså, att låta homosexuella få adoptera.

Så länge jag kan minnas, dvs sen 60-talet, har det ansetts fint att ha åsikter om allt och alla. Man tar ställning i tid och otid om även det mest triviala. Och helst ska man också på ett mer eller mindre aggressivt sätt ge dem tilkänna. Allra helst om man saknar bildning, bakgrund och erfarenhet på det område det gäller.

Nu har jag ruttnat på det där, eftersom det har genererat hela bataljoner av självgoda besser-wissrar som bara ägnar sig åt munväder, såväl medialt som lokalt. I min egenskap av gammal totalvägrare vad gäller värnplikten, har jag nu därför kommit att bli åsiktsvägrare.

Om någon frågar hur borgarna kommer att bli som regering, så svarar jag: - Det skiter jag i! Det kommer att visa sig.

Vill någon veta vad jag tycker om dokusåpadeltagare så ser jag bara frågande ut. Jag kan lugnt säga att jag inte förlorar någon sömn över vem som vinner "Idol". Och bonde-söker-fru-möget klarar jag mig utan. Jag har inte sett skiten, vill inte se den och har därför ingen åsikt om den.

Jag ger också fullständigt fan i om olika TV-kanaler är bra eller dåliga, eftersom jag har tillgång till 15 stycken och alltid kan byta. Eller läsa en bok. Eller spela gitarr. Eller skriva en dikt. Eller nåt.

Vad presidenterna Bush och Putin hittar på struntar jag fullständigt i. Jag är ärligen ointresserad av deras småaktiga förehavanden. Och undrar någon vad jag tycker i Palestinafrågan, så är mitt svar: - De där idioterna har slagit ihjäl varann så länge jag kan minnas, så nu bryr jag mig inte längre. "Fredsprocess", my ass!

Jag ger också fan i att profilera mig i globala frågor. Växthuseffekten är mig egal, den kan lika gärna vara en naturlig svängning i klimatet - ungefär som den som dödade alla dinosaurier. Inget finns bevisat, och det som finns bevisat finns också motbevisat.

Inte heller kan jag tänka mig att ta ställning till alkoholskatters höjande eller sänkande - vem bryr sig? Eller om det ska vara lag på att ha cykelhjälm. Eller om det ska vara löneavdrag för rökpauser. Eller om det ska vara fri jakt i norrland på vargar som river renar. Eller om sportprogramledaren NN är en pratkvarn.

Jag skiter fullständigt i sånt där!

Dessutom ger jag sjutton i om Beatles eller Rolling Stones var den bästa 60-talsgruppen. Jag ger också fan i både år och datum när deras skivor först släpptes i Sverige. Det är helt ointressant!

Alla de krystade och tillkämpade ställningstaganden som man tvingas till är triviala. Det enda viktiga är att lära känna sig själv, så att man kan börja lära känna andra. Det är först då som fördomarna försvinner.

Eller som Cicero uttryckte det: - Nosce te ipsum! (Känn dig själv), en devis som lär ha funnits inskriven i Apollotemplet i Delfi.

I dagarna är det dags för den urgamla svenska traditionen med Halloween. Då ska man klä ut sig till allsköns konstigheter, dricka irländsk öl och vigga snask av grannar och andra oskyldiga.

Ja, jag vet inte. När jag var liten skedde detta kring påsken och då var det bara tjejer som fick klä ut sig och få allt snask. Vi snorhyvlar fick sitta och sukta om vi inte lyckades hänga med på ett hörn under räderna.

Nej, Halloween är en importerad tradition som inte är så lyckad för andra än parafernalienasarna. Dessutom verkar den vara lite på nergång.

Jag tycker istället att det är dags att återuppväcka gamla fina svenska traditioner, som t.ex. midvinterblotet. Då offrade man kungen för att nästa års skörd skulle bli bättre.

Men det är att ta i, det är ju lite sparsamt med kungar. Som varande anarko-monarkist tycker jag det vore slöseri att offra honom en gång om året. Ingen bra grej. Taskig publicitet, dessutom.

Däremot kan jag tänka mig en modifierad version av blotet. Man utökar helt enkelt rekryteringsbasen för dem som det skas blotas med. Det skulle då inkludera Skandia-chefer, SSU-bossar, f.d. handels- och kulturministrar, UD-tjänstemän som har noll koll på sina mobilsamtal samt en stor skara andra som varit tillräckligt oskickliga i sina gebit för att få fabulösa avgångsvederlag.

Säg så här; Kungar är det tunnsått med, men det finns hela bataljoner av andra fadäser att ta av.

Att bygga kärnkraftverk går an. Vätebomber likaså. Jättelika tankfartyg är ingen konst. Tåg som går uppåt 300 km/tim är en baggis. Öresundsbroar poppar upp som svampar ur havet och skyskrapor står som spön i backen.

Man skickar människor till månen och sonder till Mars och ännu längre bort. Batysfärer dyker flera kilometer och rotar i sörjan. Enorma oljeplattformar suger upp det svarta guldet från havens bottnar.

Tekniken klafsar oförtrutet på i sina sjumilastövlar. Hade Trotskij varit teknolog så hade han talat om "Den Permanenta Evolutionen". Men att för evigt utrota den banala förkylningen, det fixar man inte!

Så här sitter jag och mår medelärkepyton.

Inte sällan läser jag i landsortspressen om att man här och var arrangerar en s.k. kulturnatta. Det innebär att man under en hel natt sätter en bunsenbrännare under Gluteus Maximus på varenda konstnär, musiker, skådespelare, hembygdsförening och vad det nu kan vara på orten. Det blir ett väldigt ståhej och alla får spela, sjunga och dansa till havregryningen.

Den enda sak som oroar mig med det, är att kulturnatten rimligtvis bör föregås av en kulturskymning. Och det låter ju inte bra. Rena mörkret.

Eftersom det är alldeles för lite poesi i vardagen presenteras härmed en dikt för att åtgärda bristen. Det är en halvfranska i sonettform avsedd att hylla purjolöken, den främsta bland lökar. Stilmässigt hör den hemma i den skola inom lyriken som brukar kallas den postdilettantiska neopekoralismen, dvs det pretentiösa rimsmideriet.

På den tiden jag pluggade psykologi (det är 33 år sen!) hade jag nöjet att läsa en av de roligaste böcker jag någonsin stött på som kurslitteratur. Det var Eric Bernes "Games People Play" ("Så bär vi oss åt"). När den kom vet jag inte, men det bör ha varit långt innan jag började på universitetet.

Boken handlar om s.k Transaktionsanalys, vilket är en benämning på iakttagelser av hur vi människor samverkar med varann i vardagliga situationer. Utgångspunkten är Eric Bernes patienter som tillsammans med honom har definierat några spel som ständigt spelas på existensens verkstadsgolv.

Syftet är hela tiden att smidifiera umgänget människor emellan, så att livet blir åtminstone rimligt drägligt och man undviker de värsta kontroverserna. Det handlar alltså om en sorts rollspel. Här finner vi sådana spel som "Nu Har Jag Dig Fast, Ditt Kräk", "Kirurg" och "Varför Gör Du Inte - Jo, Men." Berne hade till syfte att identifiera tråkiga situationer som han sedan kunde ge som Aha-upplevelser till sina patienter, så att de kunde bryta sina mönster och finna nya perspektiv.

Ett av de roligaste spelen som han beskriver är ÄDIG (Är Det Inte Gräsligt), vilket går ut på att minst två personer ondgör sig över saker som antingen ligger utanför deras kontroll, som de inte har att göra med, eller som de inte riktigt kan greppa eftersom de ännu inte inträffat.

Två exempel ur boken;

- Hörde du om Flossie Murgatroyds hysterektomi?
- Ja, är det inte gräsligt!

- Visste du att Flossie Murgatroyd aldrig har läst Rilke?
- Det menar du inte. Så gräsligt!

I många år har jag skrattat gott åt Bernes beskrivningar, även om hans idéer nuförtiden säkert har ersatts av annat tänkande på området. På 33 år hinner ju mycket förändras.

Men kanske inte så mycket som man tror. I torsdags råkade jag nämligen sitta mitt i ett gäng social-demokratiska kompisar, som småsurade över den sistlidna valförlusten. Själv har jag en viss distans, eftersom jag länge tyckt att det är dags att avpolitisera det offentliga rummet och istället låta Riktiga Människor leva sina egna liv utan inblandning av sociala/ideologiska ingenjörer.

Orden föll inte exakt som nedan anges, men andemeningen var precis densamma som i Bernes ÄDIG;

- Nu kommer borgarna att hoppa och stampa på de fattiga och svaga, för att sedan dansa på deras 
   gravar.
- Ja, är det inte gräsligt!

Där ser man, rollspelen upprepar sig.

Inom konsthistorien brukar reproduktioner inte sällan betitlas "Efter ett stick av..." och så konstnärens namn. För det mesta återfinns dessa i böcker, gärna med glossy paper och i flerfärgstryck. Och dyra som bara den.

I morse upplevde jag på arbetsplatsen en mer jordnära, konkret och handfast erfarenhet av samma rubrik. Dock i form av en infam gaddstekel av släktet Vespa Vulgaris, dvs en s.k. geting.

Den förbannade insekten hade sömngångaraktigt flugit omkring lite hipp som happ i arbetsrummet, för att sedan gömma sig i någon vrå.

Jag jobbade på med mitt och tänkte inte vidare på eländet. Inte förrän vid 9-draget, that is, då det kliade lite på vänsterarmen. Jag kliade tillbaka och då sänkte den gadden subcutant i mig. Som det sved!

Turligt nog är jag inte allergisk för då hade det kanske gått illa. Men nu, nästan tio timmar senare, svider det fortfarande. Må Fan göra hembesök i getingboet!

Jag är en fridens människa, men den sortens existenser tycker jag gott man kan avliva utan pardon. Jag har inga skrupler på den fronten.

Stekel, stekel på armen där, säg mig var min hoprullade tidning är!

Valet till Folkrepubliken Mosebackes Högsta Sovjet måste göras om, meddelar vanligtvis välunderrättade källor.

Detta sedan en hackare redan för en vecka sen tagit sig in i Mosebacke Valbureaus databas, stulit valresultatet och publicerat det på Internet en timme innan vallokalernas stängning.

Ordförande Fidel Pärlemo rasar.

Det har förekommit lite bryderi vad beträffar namngivningen av min nya gitarr. Twijk och ångst!

Någon föreslog Suzy Q eftersom jag ju gillar John Fogerty. Men då hade jag ju lika gärna kunnat döpa gitarren till Molina.

Emellertid tror jag mig nu ha funnit ett passande namn. Tack och lov, för fontanellen är närmast renrakad på hår efter allt eftertänksamt krafsande.

Det var så här. Under sistlidna torsdagslösning av Allers A-korsord berättade kompisen Jane att en hemvärnsman en gång i tiden hade döpt sitt vapen efter henne. Hon blev inte särdeles smickrad, eftersom ett vapen ju är till för att skada människor. Hennes gebit är sjuksköterskans, vilket står i diametral motsats till det som vapen åstadkommer på folk.

Då slog det mig att "music hath charms that soothes the savage beast" (engelskt 1500-tal). Och kanske att jag kunde koppla ihop musiken med hennes medmänskligt inkännande yrkesverksamhet.

Sagt och gjort. Min nya fina Furch-gitarr från Tjeckien heter därför från och med nu "Jane".

Namnproblemet är alltså löst.

Där andra under längre tid går och funderar på att skaffa barn, har jag under längre tid gått och funderat på att skaffa en ny gitarr. I drygt 30 år, närmare bestämt. Blivande föräldrar brukar ju till sist ta produktions-medlen i egna händer, så att säga. Men det fungerar inte när det gäller gitarrer. Då krävs det både hantverkskunnande och yrkesskicklighet. Jag skulle inte vilja spela på en gitarr som är slarvigt tillverkad under en berusad midsommarafton.

Alltså gav jag mig redan i våras ut på en preliminär exkursion i Stockholms gitarraffärer. Utbudet var enormt. Bataljoner av gitarrer mötte mig överallt. Dreadnoughts, parlor guitars, jumbogitarrer, super jumbos, cutaways och vanliga plonkguror för 995 spänn.

Det jag var ute efter var en fin, välrundad sak, med solitt lock, hård greppbräda och fin action. Dessutom måste diskantsträngarna balansera bassträngarna, så att inte endera dominerar. Greppbrädan måste också vara något bredare än standardens 43 mm. (Men inte så bred som min gamla 12-strängade Bjärton, som har 53 mm, vilket gör att fingrarna måste ned i spagat för att det ens ska låta något. Och strängarna är så tröga att man får blåmärken på fingertopparna).

Efter en veckas funderande i Skottland återkom jag fylld av entusiasm och med en nyskriven parafras på Ola Magnells "Nya perspektiv". En bok med två kapitel med tips om det stundande gitarrköpet införskaffades och lästes några gånger.

Rustad inför kommande musikaliska excesser gav jag mig ut i affärerna igen och började snoka. Denna gång med den nischade avsikten att köpa mig en s.k. super-jumbo.

Resultatet blev till en böjan nedslående. 4Sound på Folkungagatan hade visserligen en jättefin Gibson sj-150, men för drygt 29.000 spänn. Se, men inte röra. Och Hellstone på Götgatan hade en Gibson sj-200 för 36.995 spänn. Jojo, då hade jag fått käka strömming i minst två års tid.

Den långe gänglige finske hippien (i 50 års-åldern) på Hellstone rekommenderade istället en tjeckisk gitarr av märket Furch när han såg min min inför priset. Jag provspelade lite och den kändes bra.

Gottfrid Johansson i Hötorgets tunnelbanestation hade en Gibson sj-150 xt. Till det facila priset av blott 26.950 kronor. Glöm det.

Den surmulne killen på Jams Akustiska på Roslagsgatan fick mig nästan att vända i dörren, trots att de hade en ragtime-gitarr för bara drygt 8000. Och han på Guitar People på Renstiernas gata såg ut att helst vilja bygga en från scratch åt mig.

Musikbörsen på St. Eriksgatan var en annan sak. Jag berättade för killen där om mina Gibson-äventyr och om vad jag var ute efter, varvid han visade en hel vägg med bara Furch-gitarrer. Priserna varierade från drygt 6000 upp till 25.000, den sistnämnda ett extra fint jubileumsexemplar. Jag provspelade lite och det lät bra.

Två veckor senare hade jag gjort om rundan ett varv eller två, provspelat lite, känt och tafsat lite, och blivit svårt förtjust i en Furch S-23 SF hos Hellstone på Götgatan. Alltså var jag där och klinkade lite och bestämde mig. Den kostade 12.700 men det var ju bara en dryg tredjedel av Gibson-priset, och ljudet var väl i klass med Gibsons.

Framåt kvällen kunde jag inte hålla fingrarna i styr, utan var bara tvungen att sätta mig i köket och höra om jag kom ihåg något från för 20 år sen när jag slutade spela gitarr. Det var dumt gjort, för när jag tittade upp igen var klockan 02:30. Sedär en gitarr att gilla.

Dagen därpå dök ett oväntat problem upp. Vad ska hon heta? För mig, frilanschauvinist som jag är, är gitarrer alltid kvinnliga. (Frånsett min första stålsträngade som hette Alexander). Min tolvsträngade Bjärton heter Julia och min telecaster-kopia som jag hade före den hette..ja, det minns jag inte...den var ju elektrisk. Och såna kan man ju inte spela på.

Namnet alltså, kanske något skotsk; Fiona eller Catrina, eller nåt mystiskt namn på gaelic? Finns där några förslag? Alla är välkomna, men efter en tids spelande kommer det att ge sig av sig självt.

Åh, herrejävvlar! Som fingertopparna på vänsterhanden gör ont!

Att resa till Skottland i dessa tider är inte lätt. Ondsintingar hotar ju att placera bomber i flygplan med brittisk anknytning. Alltså har man valt att skärpa säkerheten ordentligt. Better safe than sorry.

Redan på Arlanda fick jag lägga alla föremål med metall i en liten korg som skickades genom en röntgenapparat. Sen skulle jag gå igenom en detektor i form av en portal, som genast började pipa.

Man drog då igång mudderverket och muddrade mig både här och var. Jag tänkte på amerikanska polisfilmer, i vilka bovarna trängs upp mot en vägg med orden "Up against the wall, mudderfucker!"

På Arlanda sa man dock inget ofint utan nöjde sig med handpåläggning från Trapezius till Malleolus Lateralis. Sen lät man mig gå vidare till planet.

En flygresa senare skulles det bytas plan i Amsterdam, vilket innebar byte av transithall. Mellan dessa fanns en passkontroll och efter den en säkerhetskontroll. Samma rutin som på Arlanda och samma pipande när jag gick igenom detektorbågen. Samma handpåläggning och samma oskyldiga resultat.

En vecka senare var det dags att avsluta den skotska odysséen och jag infann mig därför på Glasgow Airport i god tid, eftersom jag anade att säkerheten där var mer skärpt. Ett uppmuntrande anslag i avgångshallen förbjöd medförandet i planet av allt från cigarettändare till brylcréme. Det sistnämnda i mitt fall tämligen överflödigt. Medhavd barnmat måste provsmakas av medhavda föräldrar inför ögonen på säkerhets-personalen. Också det i mitt fall överflödigt.

Men sen blev det värre. - Please take off your shoes, sir. Visst, sa jag och tog av mig högerdojan, varvid hela check in-kön till Marbella mangrant kollapsade. Vänsterdojan fällde kön till American Airlines Chicago-flight. När de satte in dojorna i röntgenapparaten gick en säkring. - They're pretty nasty but they're not illegal, sir. Ja, vad väntar dom sig efter en veckas trampande i värmen på inre Hebriderna?

Sen fick jag lämna ifrån mig allt med metall, inklusive fiskevästen, och lägga i en liten korg som röntgades, inklusive djungelhatten.

Och så var det dags för detektorportalen igen. Vad hände? Jo just det, fanstyget började pipa. Det var väl fyllningarna i tänderna som gav utslag. - Step this way, face me and hold out your arms if you please, sir. Tonen var artig men bestämd. Jag anade att det i kulisserna satt en marinsoldat med en kugelspruttchen riktad mot just mig. Så jag intog Jesus sista position med passet i näven.

Muddringen gick nu inte bara från Trapezius till Malleolus Lateralis, utan man passade också på att känna lite extra på Adductor Longus och Gluteus Minus. Som bonus klämdes det en smula på Scrotum, så att jag inte dolde dynamit just där. Uttrycket "sprängkåt" var i sammanhanget inte aktuellt.

Slutligen insåg man att jag inte var en vandrande bomb och lät mig fortsätta. - Thank you, sir. Sjuttio minuter senare upprepades samma procedur i Amsterdam.

Säkerhet i all ära, men efter all denna handpåläggning är jag rädd att Mudderverket kommer att skicka en faktura för "internationell massage".

Som jag kom gående där på Folkungagatan hejdades jag plötsligt av en äldre gentleman i lite lätt skamfilade sommarkläder. Möjligen var han också en smula beskänkt. Han sträckte ut armen mot mig och i handen fladdrade en hundralapp: - Se här, ett bidrag!

Inte för att jag har något emot att okända människor på stan vill ge mig pengar, men som jag under våren fått mig en släng av sleven efter en villaförsäljning har jag så det räcker.

- Skämtaru? Nähä, jag har så jag klarar mig, sa jag och försökte vifta undan hans hand. Men han insisterade, med orden: - Man måste ta hand om grabbarna!

Sen gick han vidare och jag stod där snopen med en oförtjänt hundring i näven. Vad gör man? Strax därefter ringde en tjejkompis och bjöd på en bira på hennes balkong. Alltså dit, där jag berättade om incidenten.  - Jamen, det var väl för grönjävligt, sa hon och undrade vad det var för en tok.

Efter biran på balkongen bjöd jag henne till stamlokuset runt hörnet, eftersom jag ju plötsligt var stadd vid kontanta medel. För det vore väl skam om hundringen bara skulle komma mig tillgodo.

Men jag undrar fortfarande varför han gjorde det. Kan det ha varit mitt konstgjort skamfilade yttre inför resan till Skottland nästa vecka? Jag håller nämligen på att regrediera till 70-talets look, vilket innebär diverse udda kläder, ringar och snusnäsdukar om ännet. Tanken är att återskapa utseendet som gällde under tågluffartiden för 30 år sen.

Frånsett bristen på hår och närvaron av en imposant grosshandlarmidja tror jag mig ha lyckats ganska bra med den saken.

Och då får man plötsligt en extra hundring som bonus.

Inte bara i grannlandet Sverige utan också i Folkrepubliken Mosebacke är det till hösten dags att skrida till röstning. Som det genom åren varit en smula diskrepans mellan löften och faktiskt utfall har Mosebacke Statistikbyrå (MS) därför gått igenom diverse fraser och översatt dem till riksmosebaskiskt vardagsspråk, i akt och mening att underlätta för väljarna. Här följer ett litet urval.

"Vi är stolta men inte nöjda" (Eftersom vi är duktiga människor vill vi sitta kvar).

"Vi vill täta maskorna i samhällets skyddsnät" (Äntligen har vi funnit en sömmerska som vill rösta på oss).

"Orsakerna till problemen är olika, därför måste också lösningarna vara olika" (Vi har ingen aning om hur vi ska fixa det här, men vi hoppas på det bästa).

"Oavsett vilken orsak som ligger bakom, så är det helt oacceptabelt. I grunden handlar det om solidaritet och medmänsklighet" (Just nu tänker vi inte göra ett dyft åt saken).

"I vårt land ska alla kunna leva ett rikt och utvecklande liv. Ingen ska lämnas utanför" (Som föregående, men i ett längre tidsperspektiv).

"Vi kommer att se över frågan" (Vi kommer att ha överseende med frågan).

"Så får det inte gå till!" (Fy vad gräsligt, men vi bryr oss inte).

"Vi har inte nått ut med vårt budskap" (Tyvärr har folket genomskådat oss och gett oss fingret).

"Jag respekterar din åsikt" (Far åt helvete!).

"Vi värnar om välfärden" (Vi värnar om det som finns i alla länder, men som i många av dem är bättre organiserat och billigare).

"Alla ska med" (Alla som är med i facket och partiet, alltså. Resten kan dra).

"Skola, vård, omsorg!" (Våga skära ned!)

"Fastighetsskatten ska väck" (Fastighets-katten som förorenar grannskapet ska avlivas).

"Vi är det nya arbetarepartiet" (Vi såg en Power Point med s.k. arbetare under senaste partikongressen).

Folkrepubliken Mosebackes ständige ordförande, Fidel Pärlemo, har i en medelsvår ukas låtit anföra att han finner översättningen tendentiös och har därför skickat dess författare till ett nyindoktrineringsläger vid de Lugubriska Sjöarna i trakten kring Höga Stigen. (Vid närmare påseende visade det sig inte finnas några sjöar där, men en läckande brandpost gav ändå en viss realism åt området).

Ordförande Pärlemo avslutade ukasen med att travestera Lev Davidovitj Bronstein (Leo Trotskij) genom frasen "Leve den permanenta evolutionen!"

Mantalsskrivna Mosebasker blev inte klokare för det.