KERBEROS

Där andra under längre tid går och funderar på att skaffa barn, har jag under längre tid gått och funderat på att skaffa en ny gitarr. I drygt 30 år, närmare bestämt. Blivande föräldrar brukar ju till sist ta produktions-medlen i egna händer, så att säga. Men det fungerar inte när det gäller gitarrer. Då krävs det både hantverkskunnande och yrkesskicklighet. Jag skulle inte vilja spela på en gitarr som är slarvigt tillverkad under en berusad midsommarafton.

Alltså gav jag mig redan i våras ut på en preliminär exkursion i Stockholms gitarraffärer. Utbudet var enormt. Bataljoner av gitarrer mötte mig överallt. Dreadnoughts, parlor guitars, jumbogitarrer, super jumbos, cutaways och vanliga plonkguror för 995 spänn.

Det jag var ute efter var en fin, välrundad sak, med solitt lock, hård greppbräda och fin action. Dessutom måste diskantsträngarna balansera bassträngarna, så att inte endera dominerar. Greppbrädan måste också vara något bredare än standardens 43 mm. (Men inte så bred som min gamla 12-strängade Bjärton, som har 53 mm, vilket gör att fingrarna måste ned i spagat för att det ens ska låta något. Och strängarna är så tröga att man får blåmärken på fingertopparna).

Efter en veckas funderande i Skottland återkom jag fylld av entusiasm och med en nyskriven parafras på Ola Magnells "Nya perspektiv". En bok med två kapitel med tips om det stundande gitarrköpet införskaffades och lästes några gånger.

Rustad inför kommande musikaliska excesser gav jag mig ut i affärerna igen och började snoka. Denna gång med den nischade avsikten att köpa mig en s.k. super-jumbo.

Resultatet blev till en böjan nedslående. 4Sound på Folkungagatan hade visserligen en jättefin Gibson sj-150, men för drygt 29.000 spänn. Se, men inte röra. Och Hellstone på Götgatan hade en Gibson sj-200 för 36.995 spänn. Jojo, då hade jag fått käka strömming i minst två års tid.

Den långe gänglige finske hippien (i 50 års-åldern) på Hellstone rekommenderade istället en tjeckisk gitarr av märket Furch när han såg min min inför priset. Jag provspelade lite och den kändes bra.

Gottfrid Johansson i Hötorgets tunnelbanestation hade en Gibson sj-150 xt. Till det facila priset av blott 26.950 kronor. Glöm det.

Den surmulne killen på Jams Akustiska på Roslagsgatan fick mig nästan att vända i dörren, trots att de hade en ragtime-gitarr för bara drygt 8000. Och han på Guitar People på Renstiernas gata såg ut att helst vilja bygga en från scratch åt mig.

Musikbörsen på St. Eriksgatan var en annan sak. Jag berättade för killen där om mina Gibson-äventyr och om vad jag var ute efter, varvid han visade en hel vägg med bara Furch-gitarrer. Priserna varierade från drygt 6000 upp till 25.000, den sistnämnda ett extra fint jubileumsexemplar. Jag provspelade lite och det lät bra.

Två veckor senare hade jag gjort om rundan ett varv eller två, provspelat lite, känt och tafsat lite, och blivit svårt förtjust i en Furch S-23 SF hos Hellstone på Götgatan. Alltså var jag där och klinkade lite och bestämde mig. Den kostade 12.700 men det var ju bara en dryg tredjedel av Gibson-priset, och ljudet var väl i klass med Gibsons.

Framåt kvällen kunde jag inte hålla fingrarna i styr, utan var bara tvungen att sätta mig i köket och höra om jag kom ihåg något från för 20 år sen när jag slutade spela gitarr. Det var dumt gjort, för när jag tittade upp igen var klockan 02:30. Sedär en gitarr att gilla.

Dagen därpå dök ett oväntat problem upp. Vad ska hon heta? För mig, frilanschauvinist som jag är, är gitarrer alltid kvinnliga. (Frånsett min första stålsträngade som hette Alexander). Min tolvsträngade Bjärton heter Julia och min telecaster-kopia som jag hade före den hette..ja, det minns jag inte...den var ju elektrisk. Och såna kan man ju inte spela på.

Namnet alltså, kanske något skotsk; Fiona eller Catrina, eller nåt mystiskt namn på gaelic? Finns där några förslag? Alla är välkomna, men efter en tids spelande kommer det att ge sig av sig självt.

Åh, herrejävvlar! Som fingertopparna på vänsterhanden gör ont!