KERBEROS

Inte bara i grannlandet Sverige utan också i Folkrepubliken Mosebacke är det till hösten dags att skrida till röstning. Som det genom åren varit en smula diskrepans mellan löften och faktiskt utfall har Mosebacke Statistikbyrå (MS) därför gått igenom diverse fraser och översatt dem till riksmosebaskiskt vardagsspråk, i akt och mening att underlätta för väljarna. Här följer ett litet urval.

"Vi är stolta men inte nöjda" (Eftersom vi är duktiga människor vill vi sitta kvar).

"Vi vill täta maskorna i samhällets skyddsnät" (Äntligen har vi funnit en sömmerska som vill rösta på oss).

"Orsakerna till problemen är olika, därför måste också lösningarna vara olika" (Vi har ingen aning om hur vi ska fixa det här, men vi hoppas på det bästa).

"Oavsett vilken orsak som ligger bakom, så är det helt oacceptabelt. I grunden handlar det om solidaritet och medmänsklighet" (Just nu tänker vi inte göra ett dyft åt saken).

"I vårt land ska alla kunna leva ett rikt och utvecklande liv. Ingen ska lämnas utanför" (Som föregående, men i ett längre tidsperspektiv).

"Vi kommer att se över frågan" (Vi kommer att ha överseende med frågan).

"Så får det inte gå till!" (Fy vad gräsligt, men vi bryr oss inte).

"Vi har inte nått ut med vårt budskap" (Tyvärr har folket genomskådat oss och gett oss fingret).

"Jag respekterar din åsikt" (Far åt helvete!).

"Vi värnar om välfärden" (Vi värnar om det som finns i alla länder, men som i många av dem är bättre organiserat och billigare).

"Alla ska med" (Alla som är med i facket och partiet, alltså. Resten kan dra).

"Skola, vård, omsorg!" (Våga skära ned!)

"Fastighetsskatten ska väck" (Fastighets-katten som förorenar grannskapet ska avlivas).

"Vi är det nya arbetarepartiet" (Vi såg en Power Point med s.k. arbetare under senaste partikongressen).

Folkrepubliken Mosebackes ständige ordförande, Fidel Pärlemo, har i en medelsvår ukas låtit anföra att han finner översättningen tendentiös och har därför skickat dess författare till ett nyindoktrineringsläger vid de Lugubriska Sjöarna i trakten kring Höga Stigen. (Vid närmare påseende visade det sig inte finnas några sjöar där, men en läckande brandpost gav ändå en viss realism åt området).

Ordförande Pärlemo avslutade ukasen med att travestera Lev Davidovitj Bronstein (Leo Trotskij) genom frasen "Leve den permanenta evolutionen!"

Mantalsskrivna Mosebasker blev inte klokare för det.

Jag är i grund och botten en fridsam själ. Också flugor finner nåd inför mina ögon.

Men det finns "vermin" som jag inte tolererar! Och det är sådana där nissar som snikar in ett reklamprogram i min PC, trots att jag har Norton Internet Security. (Rättare sagt; hade, för det jämra programmet är nu utsparkat eftersom det inte skyddade mot reklamen).

Hur kul är det att få en pop-up-grunka var och varannan sekund som hävdar att burken är infekterad av virus, när det enda viruset som finns är den förbannade reklamen?

Får jag tag i den fähund som designade denna reklam, så blir det Murder!

Av okänd anledning drar jag mig till minnes en episod som utspelade sig när jag krängde droger i Stockholms City.  Ja, alltså, i Systembolagets dåvarande butik vid Mäster Samuelsgatan, runt hörnet från Åhléns och uppför backen. Där dom numera säljer mobiltelefoner.

En dag kom det in en liten tanig och förgrämd gobbe och följande konversation utspann sig:

- Goddag, vad får det lov att vara?
- En sån som jag!
- Förlåt?
- En liten torr svensk, sa gobben med ett stort leende.

Det visade sig vara en halvflaska härtappad "Vermouth Sec". Jag tror mig minnas att jag inte började gapskratta förrän gobben hade lämnat butiken.

Under den lediga onsdagen skulle det cyklas till en gitarraffär på Roslagsgatan. Sagt och gjort. På vägen dit gjordes det halt vid en ramaffär på Regeringsgatan, där det också såldes kopior av gamla kopparstick från det fordomtima Stockholm.

I skyltfönstret fanns en speciellt fin, färglagd, kopia av två Stockholmsvyer av Franz Hogenberg från 1570-talet. Jag bara måste gå in och kolla och drägla lite.

Gitarraffären JAM på Roslagsgatan innehöll bara elgitarrer, visade det sig. Så jag frågade killen bakom disken om de hade några akustiska. - Ja, om du går tvärs över gatan till vår butik med akustiska gitarrer så finner du dom där.

Dit gick jag. Och där fanns dom. I övermått! Jag har aldrig tidigare sett så många akustiska gitarrer samlade på ett och samma ställe. Jag la ner projektet och beslutade konsultera Robban som inte bara är en duktig gitarrist utan också kan sånt där.

Hemkommen till pörtet grumsades det i köket en smula. Sen togs det tricken till Hötorget, gicks en smula och så inköptes det en kopia av Hogenbergs Stockholmsvyer.

800 spänn visserligen, men det var det värt! Den kommer att pryda sin plats på en av grytets väggar.

En kopia, okej,  men ändå ett historiskt fynd.

Så här i valtider är jag extra skeptisk till reklamen som dimper ned i brevlådan. Som till exempel härom dagen.

"Laddad med finesser" var rubriken. Jojo, vilket partiprogram är det här nu då?

Blicken fastnade på nästa slogan "Kompakt, smidig, enkel att sköta och extremt lätt". Ja, då kan det i alla fall inte vara Göran Persson, skrockade jag glatt.

Den följande rubriken var "Objektiv i toppklass". Det lät trevligt, för så ojäviga människor är man minsann inte bortskämd med.

"Autofokus" lät också bra. Då hittar personen ifråga problemen själv, utan att man behöver påpeka dem.

Tydligen också en social typ: "Är lätt att handskas med direkt".

"Automatiken tar hand om det mesta". Duktiga medarbetare, således. Kanske ändå att den här typen kunde vara någon för mig.

Men så vaknade misstänksamheten: "Ger mycket för pengarna". Låter han sig köpas? En sån fal typ! Jäkla mutkolv!

Dråpslaget blev: "Trådlös fjärrkontroll". Aldrig i livet att jag röstar på en marionett som sprattlar i osynliga trådar!

Nä, jag får nog ta en ordentlig funderare på hur jag ska rösta i september. Och den där digitala kameran får vänta tills efter valet.

För några år sedan var kompisen L-E med fru och minderårig gosseson i det vackra Göteborg. Inför hemresan stods det i hotellreceptionen och betalades.

Dessvärre med gossesonen i sittvagn strax under receptionsdisken.

Gossen ställde sig upp i vagnen, lade armarna på disken och sporde glatt, på klingande Stockholmska, till receptionisten: - Nu ska vi åka hem till Sverige!

Någon lucka i golvet öppnade sig inte under kompisen L-E.

Tid efter annan händer det att reklamen jag får i brevlådan innehåller förtäckta erbjudanden om s.k. vuxenfilm. Ett märkligt ord.

Det antyder att filmerna ifråga skulle innehålla något tänkvärt att begrunda för den mogne, eller rentav övermogne, individen.

Emellertid pryds omslagen av lättklädda fruntimmer med religiös bakgrund; dvs att de synes beredda att älska (med) sin nästa. Ja, eller vilket budord de nu hänför sig till.

Tack och lov hyser de inte åtrå till sin nästas åsna, för det är väl ändå straffbart såvitt jag vet.

Alltnog. I förtäckta (om än icke till klädseln) ordalag antyds det att det skas visas himmelska njutningar av interpersonellt penetrerande karaktär. Ett veritabelt gökotek, så att säga.

Jag undrar vad det är som är så "vuxet" med att titta på sånt? Vuxna människor föredrar nog att skrida till praktisk handling med sina nästor, snarare än att sitta på första parkett.

Borde det inte heta "pojkfilm" istället för "vuxenfilm"?

Somliga blir deprimerade av dåligt väder, andra av vackert dito. Några anfäktas av depression när de grubblar över existensens tragiska dualism. Ytterligare några av gudarnas orättvisor. Andra känner mörkret komma krypande inför en tentamen. Åter andra deprimeras av obalansen mellan löneutbetalningen och kravbrevet från kronofogden. Eller notan från tandläkaren.

Listan över orsaker till depression skulle kunna göras hur lång som helst. Men vad skulle det tjäna till?

Själv har jag inte den läggningen att jag blir deprimerad. Så ofta, vill säga. För det finns tillfällen när också jag ser ursvalget öppna sig och Den Onde hånle som en sydamerikansk fotbollsdomare.

Som senast hände det idag när jag tittade på en dokumentärfilm om innerstadens i Stockholm förändring från 50-talet och en bit in på 70-talet. Vilken massaker! Vilken tragedi! Hur många fina gamla byggnader, med tillhörande affärer, hantverkare och bostäder, fick väl inte stryka på foten under den perioden? Hur mycket folkliv försvann väl inte från city?

Dåtidens fotbollsdomare hette Hjalmar Mehr och var högsta höns i Stadshuset. I andra europeiska huvudstäder krävdes det tyska bombplan för att åstadkomma förödelse. Här räckte det med ett borgarråd och en grupp hejdukar.

I flera europeiska städer valde man att bygga upp det gamla som det såg ut före skövlingen. Här i Stockholm valde man istället att bygga den människofientliga maktens arkitektur och därmed göra den bostadslösa citykärnan till ett tillhåll för allsköns ruffianer efter mörkrets inbrott. Fy fan!

Hade det varit idag, så hade jag döpt om borgarrådet till Hjalmar Khmer.