Kerberos-autentisering.
Någon vid namn Maria har i en kommentar frågat om jag kan hjälpa henne med att förklara vad en Kerberos-autentisering är. Detta med anledning av att jag ju kallar mig Kerberos.
Orsaken till mitt nom-de-plume är rent mytologisk, närmare bestämt den grekiska i vilken Kerberos var en trehövdad hund som bevakade nedgången till dödsriket. När jag i slutet av 80-talet jobbade som spärrvakt i tunnelbanan, dvs vaktade nedgången till underjorden, tyckte jag att det var en träffande signatur för mina skriverier i det lokala fackbladet.
Vad beträffar "kerberos-autentisering" så hittade jag nedanstående definition, å sid 197, i Jerker Thorells bok "IT-lexikon 2004" (Pagina förlag).
"Kerberos. Kerberos är en metod för verifiering som ursprungligen togs fram för att förbättra säkerheten i UNIX-system och som tillämpar principerna med kryptering för att lösa problemet med användarverifier-ing.
Verifiering med Kerberos bygger på kortlivade "biljetter" eller verifieringsnycklar som bevisar att du är den du säger att du är, men har så kort livslängd att när en hacker kommer över dem är de redan föråldrade och värdelösa. Därigenom försvinner den praktiska möjligheten att stjäla lösenord och uppträda under falskt namn".
Jag hoppas detta besvarar Marias fråga.
Orsaken till mitt nom-de-plume är rent mytologisk, närmare bestämt den grekiska i vilken Kerberos var en trehövdad hund som bevakade nedgången till dödsriket. När jag i slutet av 80-talet jobbade som spärrvakt i tunnelbanan, dvs vaktade nedgången till underjorden, tyckte jag att det var en träffande signatur för mina skriverier i det lokala fackbladet.
Vad beträffar "kerberos-autentisering" så hittade jag nedanstående definition, å sid 197, i Jerker Thorells bok "IT-lexikon 2004" (Pagina förlag).
"Kerberos. Kerberos är en metod för verifiering som ursprungligen togs fram för att förbättra säkerheten i UNIX-system och som tillämpar principerna med kryptering för att lösa problemet med användarverifier-ing.
Verifiering med Kerberos bygger på kortlivade "biljetter" eller verifieringsnycklar som bevisar att du är den du säger att du är, men har så kort livslängd att när en hacker kommer över dem är de redan föråldrade och värdelösa. Därigenom försvinner den praktiska möjligheten att stjäla lösenord och uppträda under falskt namn".
Jag hoppas detta besvarar Marias fråga.
Vissa dagar.
Det finns dagar som jag klarar mig utan. Till exempel en lördag när jag stiger upp tidigt för att hinna till jobbet klockan 6 och upptäcker en molande tandvärk. En titt i spegeln visar att tandköttet på ett ställe är inflammerat efter en dispyt med en bit tandtråd kvällen innan. Självklart inträffar det en lördagmorgon när tandläkaren njuter sin helgledighet. Ont gör det.
På jobbet har den kodade dörren naturligtvis gått i baklås, eller vad det är. Efter några ryck går den upp varpå kodlåset i hissen hånflinar åt mig. Jag får dra kortet flera gånger innan något händer. Molaren molar.
Vid galärbänken ler datorn ondskefullt och viftar ivrigt med Access Denied. Den hävdar syrligt att mitt password har gått ut, trots att jag bytte förra veckan. Flertalet försök med olika password resulterar i att det nya plötsligt fungerar. Ren illvilja, alltså. Tandköttet pulserar.
En kopp kaffe är alltid en tröst. Om kaffeautomaten hade fungerat. Säkringen har gått igen och jag vet inte var den sitter. Två kodlåsta dörrar senare har jag fått mitt kaffe från redaktionens automat. Sedan en trappa ned till rökbåset för en cig. Om jag hade kommit ihåg att ta med dem. Tanden är på väg ut.
Framåt lunch är det kö i Konsumkassan. Undrar varför människor väljer att veckohandla just en lördag-förmiddag? Och varför tar de inte med sig pengar? Lunchen aväts med viss försiktighet. Incisorn ilar.
På väg hem står tunnelbanan stilla i flera minuter pga ordningsproblem vid Gamla Stan. Sedan kryper den fram hela vägen från Karlaplan till Slussen, samtidigt som den yngre tjejen mitt emot mig pratar högljutt i sin mobiltelefon: - Å värsta fyllefesten vare! Alla bara spydde! Å Kalle å Kalle L vettu...å ja' ba' ...å dom ba'! Å Maggan gapa hela kvällen Ja fyller år imorron, ja fyller år imorron! Och vicke liv de va! Så nu ska vi tjacka en låda kådisar åt henne i fölsedagspresent, ba'! Somligas orala kavitet gör sig bäst i viloläge. Gadden gnäller.
I det ovaskade pörtet (hemmet) kollar jag kylskåpets innehåll och går sedan ned till ICA för att komplettera. I beaktande av tandstatusen får det bli passerat mos till middag. Hemkommen därifrån visar sig chilisåsen av märket Heinz vara slut, så det är bara att gå tillbaka. Tandroten ryter.
Vissa dagar klarar jag mig alltså utan. Men som den frilansande stoiker jag är, tänker jag: - Det är bara att bita ihop.
Om jag hade kunnat.
På jobbet har den kodade dörren naturligtvis gått i baklås, eller vad det är. Efter några ryck går den upp varpå kodlåset i hissen hånflinar åt mig. Jag får dra kortet flera gånger innan något händer. Molaren molar.
Vid galärbänken ler datorn ondskefullt och viftar ivrigt med Access Denied. Den hävdar syrligt att mitt password har gått ut, trots att jag bytte förra veckan. Flertalet försök med olika password resulterar i att det nya plötsligt fungerar. Ren illvilja, alltså. Tandköttet pulserar.
En kopp kaffe är alltid en tröst. Om kaffeautomaten hade fungerat. Säkringen har gått igen och jag vet inte var den sitter. Två kodlåsta dörrar senare har jag fått mitt kaffe från redaktionens automat. Sedan en trappa ned till rökbåset för en cig. Om jag hade kommit ihåg att ta med dem. Tanden är på väg ut.
Framåt lunch är det kö i Konsumkassan. Undrar varför människor väljer att veckohandla just en lördag-förmiddag? Och varför tar de inte med sig pengar? Lunchen aväts med viss försiktighet. Incisorn ilar.
På väg hem står tunnelbanan stilla i flera minuter pga ordningsproblem vid Gamla Stan. Sedan kryper den fram hela vägen från Karlaplan till Slussen, samtidigt som den yngre tjejen mitt emot mig pratar högljutt i sin mobiltelefon: - Å värsta fyllefesten vare! Alla bara spydde! Å Kalle å Kalle L vettu...å ja' ba' ...å dom ba'! Å Maggan gapa hela kvällen Ja fyller år imorron, ja fyller år imorron! Och vicke liv de va! Så nu ska vi tjacka en låda kådisar åt henne i fölsedagspresent, ba'! Somligas orala kavitet gör sig bäst i viloläge. Gadden gnäller.
I det ovaskade pörtet (hemmet) kollar jag kylskåpets innehåll och går sedan ned till ICA för att komplettera. I beaktande av tandstatusen får det bli passerat mos till middag. Hemkommen därifrån visar sig chilisåsen av märket Heinz vara slut, så det är bara att gå tillbaka. Tandroten ryter.
Vissa dagar klarar jag mig alltså utan. Men som den frilansande stoiker jag är, tänker jag: - Det är bara att bita ihop.
Om jag hade kunnat.
Vintersporter.
Vintern har försiktigt börja sticka fram sitt tryne från bakom höstens dörr. Än så länge tvekande och diskret. Som på 1970-talet när växthuseffekten lade en hämsko på utförsåkningen och skidbackarna bara bestod av stenmark. Sedan kom flera år med barmark, men kanske är snön snart tillbaka igen.
Då blir det äntligen dags för vintersporter och som de svenska dito har gamla anor, kan det vara på sin plats att bläddra lite i den nationella idrottshistoriens boklöv.
Redan på vikingatiden startades korpidrotten under Hugins och Munins beskydd. Grenarna var holm- och bärsärkagång, då som nu med norrmännen som främsta konkurrenter. På den tiden ansågs det fjolligt att räkna hundradelar och man valde därför att istället räkna huvuden. Bokstavligt talat.
Man kom inte igång på allvar förrän 1520, när Tre Kronor mötte det danska landslaget för en returmatch på Åsundsrinken. Tyvärr gick det fullständigt åt pipan och den svenske coachen, Sten Sture d.y., blev så illa sårad av presskritiken efteråt att han avled.
Året därpå lade dock Gustav Vasa grunden för kommande medaljer genom sin enastående insats i skidspåret.
Han påstås ha värmt upp inför loppet genom att krypa in i en höstack. Emellertid visar senare forskning att det var frågan om bonden Thomas vassberg, som denne under vintern tänkt utfodra sin svan Gunde med.
Thomas ogillade Gustavs tilltag, men skarprättaren, mäster "Bilan" Westin, lyckades tala honom tillrätta. Det gällde ju ändå svenskt guld på åttaåenhalvmilen. Det blev succé och segerfesten arrangerades av bonden Nisse och hans mora i en rönnlund invid aktören Sune Mångs bodar.
Många år senare dök den norske skidkonstnären Salvador Dählie upp och förstörde allt.
Under sportlovet 1658 omorganiserades de svenska vintersporterna till lagidrotter. Det var Karl X som gick i bräschen för detta, genom sitt engagemang i det bejublade loppet över Stora Bält.
De danska funktionärerna var inte lika glada, för det var nämligen oklart om finansieringen av evenemanget. Det hela urartade och sponsorpengarna frös inne. I ett dokument om den svenska uppladdningen inför tävlingen kan man läsa, att det svenska laget skulle "...wij een swångremm thet Danske Bältet åthdraghe". Därav uttrycket "svångremspolitik".
Trots allt gick det rätt bra för de blågule och danskarna fick bita i det sura förloraräpplet. Något som de senare hämnades, genom att i juni 1676, tillsammans med det holländska teamet, vinna segeltävlingen Öland Runt. Den svenska båten, Kronan, förliste därvid och 850 man miste liv och arbete.
Den 30 november 1718 lanserades skidskyttet som ny gren. Begynnelsen blev dock olycklig när den norske fältprästen Arne Ibsen, med ett vådaskott i herrarnas omklädningsrum i Halden, oavsiktligt lyckades ha ihjäl den toppseedade svenske favoriten Karl XII. Den svenska lagledningen tog sig för pannan (eller möjligen tinningen).
Desto bättre gick det i januari 1719 när frisksportaren Armfelt lyckades få med sig tusentals svenskar på fjällmaran från Norge i rykande snöstorm. En sport för karlar!
Svenska vintersporter är inte sällan estetiska, som till exempel när skrinnaren Johnny Nilsson på 60-talet utkämpade stilistiska enviger med sina kontrahenter. Mot slutet av hans karriär dök Ard Schenk och Kees Verkerk upp som från under isen. Deras stil förde tanken till Brueghels målningar och de var mycket duktiga, även om jag höll Johnny vermeer än holländarna.
De svenska vintersporternas historia har alltså präglats av djärva grepp. Då var det raka rör och dito puckar. Något duttande med hundradelar förekom minsann inte!
Nuförtiden har vissa sporter införlivats med högskolan. Som t.ex. i Uppsala, där det vid den årliga bandyfinalen lär brölas "Sjung om Studenternas lyckliga dag, låtom oss fröjdas åt två bandylag..."
Då blir det äntligen dags för vintersporter och som de svenska dito har gamla anor, kan det vara på sin plats att bläddra lite i den nationella idrottshistoriens boklöv.
Redan på vikingatiden startades korpidrotten under Hugins och Munins beskydd. Grenarna var holm- och bärsärkagång, då som nu med norrmännen som främsta konkurrenter. På den tiden ansågs det fjolligt att räkna hundradelar och man valde därför att istället räkna huvuden. Bokstavligt talat.
Man kom inte igång på allvar förrän 1520, när Tre Kronor mötte det danska landslaget för en returmatch på Åsundsrinken. Tyvärr gick det fullständigt åt pipan och den svenske coachen, Sten Sture d.y., blev så illa sårad av presskritiken efteråt att han avled.
Året därpå lade dock Gustav Vasa grunden för kommande medaljer genom sin enastående insats i skidspåret.
Han påstås ha värmt upp inför loppet genom att krypa in i en höstack. Emellertid visar senare forskning att det var frågan om bonden Thomas vassberg, som denne under vintern tänkt utfodra sin svan Gunde med.
Thomas ogillade Gustavs tilltag, men skarprättaren, mäster "Bilan" Westin, lyckades tala honom tillrätta. Det gällde ju ändå svenskt guld på åttaåenhalvmilen. Det blev succé och segerfesten arrangerades av bonden Nisse och hans mora i en rönnlund invid aktören Sune Mångs bodar.
Många år senare dök den norske skidkonstnären Salvador Dählie upp och förstörde allt.
Under sportlovet 1658 omorganiserades de svenska vintersporterna till lagidrotter. Det var Karl X som gick i bräschen för detta, genom sitt engagemang i det bejublade loppet över Stora Bält.
De danska funktionärerna var inte lika glada, för det var nämligen oklart om finansieringen av evenemanget. Det hela urartade och sponsorpengarna frös inne. I ett dokument om den svenska uppladdningen inför tävlingen kan man läsa, att det svenska laget skulle "...wij een swångremm thet Danske Bältet åthdraghe". Därav uttrycket "svångremspolitik".
Trots allt gick det rätt bra för de blågule och danskarna fick bita i det sura förloraräpplet. Något som de senare hämnades, genom att i juni 1676, tillsammans med det holländska teamet, vinna segeltävlingen Öland Runt. Den svenska båten, Kronan, förliste därvid och 850 man miste liv och arbete.
Den 30 november 1718 lanserades skidskyttet som ny gren. Begynnelsen blev dock olycklig när den norske fältprästen Arne Ibsen, med ett vådaskott i herrarnas omklädningsrum i Halden, oavsiktligt lyckades ha ihjäl den toppseedade svenske favoriten Karl XII. Den svenska lagledningen tog sig för pannan (eller möjligen tinningen).
Desto bättre gick det i januari 1719 när frisksportaren Armfelt lyckades få med sig tusentals svenskar på fjällmaran från Norge i rykande snöstorm. En sport för karlar!
Svenska vintersporter är inte sällan estetiska, som till exempel när skrinnaren Johnny Nilsson på 60-talet utkämpade stilistiska enviger med sina kontrahenter. Mot slutet av hans karriär dök Ard Schenk och Kees Verkerk upp som från under isen. Deras stil förde tanken till Brueghels målningar och de var mycket duktiga, även om jag höll Johnny vermeer än holländarna.
De svenska vintersporternas historia har alltså präglats av djärva grepp. Då var det raka rör och dito puckar. Något duttande med hundradelar förekom minsann inte!
Nuförtiden har vissa sporter införlivats med högskolan. Som t.ex. i Uppsala, där det vid den årliga bandyfinalen lär brölas "Sjung om Studenternas lyckliga dag, låtom oss fröjdas åt två bandylag..."
Nya moralismer.
En gång i tiden hotade kaffet det svenska samhällets grundvalar. Makten skickade då ut s.k. Paltar som gjorde razzior i illegala kaféer och hemma hos missbrukare. Kaffet ansågs farligt och kunde leda till onda ting.
Många år senare ondgjorde sig moralens väktare över "dansbaneeländet". Det visade sig att ungdomar ville ut och träffa varann till tonerna av populärmusik. Också det subversivt och farligt.
När jag var liten på 60-talet var det ohyggligt farligt att läsa serietidningar. Det ansågs kunna leda till allt från onani till kriminalitet. Ja, kanske rentav fascism eller kommunism. För att inte tala om hur farligt det var att titta på TV.
När Beatles och Rolling Stones hade sin första storhetstid förfasade man sig över deras lössläppta stil, skräniga musik och - framförallt - deras frisyrer. Jättefarligt!
Vid decennieskiftet 60- till 70-tal var det om möjligt farligare att inneha krigsleksaker. Och en bit in på 70-talet blev det moraliskt förkastligt att lyssna på ABBA:s musik. I samma veva kom också punk-rocken, som naturligtvis var en inkörsport till drogberoende, kriminalitet, stadsplanering och andra rysligheter.
Under 80-talet var det mesta farligt, kanske framförallt att gå på diskotek. Det vet man ju vad dom gör där! Men också de nyligen introducerade datorerna var ett folkfördärvande gissel.
90-talet medförde en fullständig övergång från de analoga till de digitala farligheterna. Ingenting var då så farligt och förkastligt som att inneha en s.k. yuppie-nalle. Den som då ägde en mobiltelefon stod nedsjunken till åtminstone midjan i omoralens träsk.
I det färska millenniet är naturligtvis Internet det absolut farligaste. Här kan den förtappade själen koppla upp sig mot allsköns gräsligheter; pornografi, rockmusik, stadsplanering, krogmenyer, etc ad nauseam. Dessutom sitter det likbleka och apatiska ungdomar och spelar dataspel nätterna igenom. Förfärligt!
Men enligt Datainspektionen är det värsta av allt att släktforskare lägger ut sina resultat på hemsidor (DN 3/11-05, del A, sid. 9), därmed blottandes för alla och envar att farfars far en gång var involverad i en häststöld i Arsele i Västerbottens inland (eller vad det nu kan vara). Också farfars far omfattas nämligen av PUL, tycks man ha kommit fram till.
Tanken är säkert bra, eftersom man inte vill att de efterlevande ska behöva skämmas för vad deras förfäder har gjort.
Det är då Datainspektionen avslöjar sin utgångspunkt, nämligen arvssynden. Det vill säga att skulden går i arv intill sjunde led. Det gör den inte. Det är bara nys och nonsens.
Ingen är, eller kan vara, ansvarig för något som någon i ett tidigare släktled har gjort. Det är en omöjlighet. Om t.ex. min farsa i augusti 1943 slog någon på käften, så behöver inte jag känna skuld eller skämmas för det. Och ingen kan peka finger åt mig och säga hånfulla saker, eftersom jag helt enkelt inte är ansvarig.
Datainspektionens idéer om att släktforskare bryter mot datalagen är alltså en grov övertolkning, tillika en extemporation, av personuppgiftslagen, grundad på ett outtalat, och förmodligen omedvetet, moraliskt ställningstagande.
Å andra sidan är det en jädra tur att de har kommit på detta. För jag vill inte gärna att det kommer till allmänhetens kännedom vad mina förfäder i Skottland (MacLeans) gjorde mot andra klaner på 1200-talet.
Jag är ju medskyldig. Eller...?
Många år senare ondgjorde sig moralens väktare över "dansbaneeländet". Det visade sig att ungdomar ville ut och träffa varann till tonerna av populärmusik. Också det subversivt och farligt.
När jag var liten på 60-talet var det ohyggligt farligt att läsa serietidningar. Det ansågs kunna leda till allt från onani till kriminalitet. Ja, kanske rentav fascism eller kommunism. För att inte tala om hur farligt det var att titta på TV.
När Beatles och Rolling Stones hade sin första storhetstid förfasade man sig över deras lössläppta stil, skräniga musik och - framförallt - deras frisyrer. Jättefarligt!
Vid decennieskiftet 60- till 70-tal var det om möjligt farligare att inneha krigsleksaker. Och en bit in på 70-talet blev det moraliskt förkastligt att lyssna på ABBA:s musik. I samma veva kom också punk-rocken, som naturligtvis var en inkörsport till drogberoende, kriminalitet, stadsplanering och andra rysligheter.
Under 80-talet var det mesta farligt, kanske framförallt att gå på diskotek. Det vet man ju vad dom gör där! Men också de nyligen introducerade datorerna var ett folkfördärvande gissel.
90-talet medförde en fullständig övergång från de analoga till de digitala farligheterna. Ingenting var då så farligt och förkastligt som att inneha en s.k. yuppie-nalle. Den som då ägde en mobiltelefon stod nedsjunken till åtminstone midjan i omoralens träsk.
I det färska millenniet är naturligtvis Internet det absolut farligaste. Här kan den förtappade själen koppla upp sig mot allsköns gräsligheter; pornografi, rockmusik, stadsplanering, krogmenyer, etc ad nauseam. Dessutom sitter det likbleka och apatiska ungdomar och spelar dataspel nätterna igenom. Förfärligt!
Men enligt Datainspektionen är det värsta av allt att släktforskare lägger ut sina resultat på hemsidor (DN 3/11-05, del A, sid. 9), därmed blottandes för alla och envar att farfars far en gång var involverad i en häststöld i Arsele i Västerbottens inland (eller vad det nu kan vara). Också farfars far omfattas nämligen av PUL, tycks man ha kommit fram till.
Tanken är säkert bra, eftersom man inte vill att de efterlevande ska behöva skämmas för vad deras förfäder har gjort.
Det är då Datainspektionen avslöjar sin utgångspunkt, nämligen arvssynden. Det vill säga att skulden går i arv intill sjunde led. Det gör den inte. Det är bara nys och nonsens.
Ingen är, eller kan vara, ansvarig för något som någon i ett tidigare släktled har gjort. Det är en omöjlighet. Om t.ex. min farsa i augusti 1943 slog någon på käften, så behöver inte jag känna skuld eller skämmas för det. Och ingen kan peka finger åt mig och säga hånfulla saker, eftersom jag helt enkelt inte är ansvarig.
Datainspektionens idéer om att släktforskare bryter mot datalagen är alltså en grov övertolkning, tillika en extemporation, av personuppgiftslagen, grundad på ett outtalat, och förmodligen omedvetet, moraliskt ställningstagande.
Å andra sidan är det en jädra tur att de har kommit på detta. För jag vill inte gärna att det kommer till allmänhetens kännedom vad mina förfäder i Skottland (MacLeans) gjorde mot andra klaner på 1200-talet.
Jag är ju medskyldig. Eller...?
