KERBEROS

Jag är i grund och botten en fridsam själ. Också flugor finner nåd inför mina ögon.

Men det finns "vermin" som jag inte tolererar! Och det är sådana där nissar som snikar in ett reklamprogram i min PC, trots att jag har Norton Internet Security. (Rättare sagt; hade, för det jämra programmet är nu utsparkat eftersom det inte skyddade mot reklamen).

Hur kul är det att få en pop-up-grunka var och varannan sekund som hävdar att burken är infekterad av virus, när det enda viruset som finns är den förbannade reklamen?

Får jag tag i den fähund som designade denna reklam, så blir det Murder!

Av okänd anledning drar jag mig till minnes en episod som utspelade sig när jag krängde droger i Stockholms City.  Ja, alltså, i Systembolagets dåvarande butik vid Mäster Samuelsgatan, runt hörnet från Åhléns och uppför backen. Där dom numera säljer mobiltelefoner.

En dag kom det in en liten tanig och förgrämd gobbe och följande konversation utspann sig:

- Goddag, vad får det lov att vara?
- En sån som jag!
- Förlåt?
- En liten torr svensk, sa gobben med ett stort leende.

Det visade sig vara en halvflaska härtappad "Vermouth Sec". Jag tror mig minnas att jag inte började gapskratta förrän gobben hade lämnat butiken.

Under den lediga onsdagen skulle det cyklas till en gitarraffär på Roslagsgatan. Sagt och gjort. På vägen dit gjordes det halt vid en ramaffär på Regeringsgatan, där det också såldes kopior av gamla kopparstick från det fordomtima Stockholm.

I skyltfönstret fanns en speciellt fin, färglagd, kopia av två Stockholmsvyer av Franz Hogenberg från 1570-talet. Jag bara måste gå in och kolla och drägla lite.

Gitarraffären JAM på Roslagsgatan innehöll bara elgitarrer, visade det sig. Så jag frågade killen bakom disken om de hade några akustiska. - Ja, om du går tvärs över gatan till vår butik med akustiska gitarrer så finner du dom där.

Dit gick jag. Och där fanns dom. I övermått! Jag har aldrig tidigare sett så många akustiska gitarrer samlade på ett och samma ställe. Jag la ner projektet och beslutade konsultera Robban som inte bara är en duktig gitarrist utan också kan sånt där.

Hemkommen till pörtet grumsades det i köket en smula. Sen togs det tricken till Hötorget, gicks en smula och så inköptes det en kopia av Hogenbergs Stockholmsvyer.

800 spänn visserligen, men det var det värt! Den kommer att pryda sin plats på en av grytets väggar.

En kopia, okej,  men ändå ett historiskt fynd.

Så här i valtider är jag extra skeptisk till reklamen som dimper ned i brevlådan. Som till exempel härom dagen.

"Laddad med finesser" var rubriken. Jojo, vilket partiprogram är det här nu då?

Blicken fastnade på nästa slogan "Kompakt, smidig, enkel att sköta och extremt lätt". Ja, då kan det i alla fall inte vara Göran Persson, skrockade jag glatt.

Den följande rubriken var "Objektiv i toppklass". Det lät trevligt, för så ojäviga människor är man minsann inte bortskämd med.

"Autofokus" lät också bra. Då hittar personen ifråga problemen själv, utan att man behöver påpeka dem.

Tydligen också en social typ: "Är lätt att handskas med direkt".

"Automatiken tar hand om det mesta". Duktiga medarbetare, således. Kanske ändå att den här typen kunde vara någon för mig.

Men så vaknade misstänksamheten: "Ger mycket för pengarna". Låter han sig köpas? En sån fal typ! Jäkla mutkolv!

Dråpslaget blev: "Trådlös fjärrkontroll". Aldrig i livet att jag röstar på en marionett som sprattlar i osynliga trådar!

Nä, jag får nog ta en ordentlig funderare på hur jag ska rösta i september. Och den där digitala kameran får vänta tills efter valet.

För några år sedan var kompisen L-E med fru och minderårig gosseson i det vackra Göteborg. Inför hemresan stods det i hotellreceptionen och betalades.

Dessvärre med gossesonen i sittvagn strax under receptionsdisken.

Gossen ställde sig upp i vagnen, lade armarna på disken och sporde glatt, på klingande Stockholmska, till receptionisten: - Nu ska vi åka hem till Sverige!

Någon lucka i golvet öppnade sig inte under kompisen L-E.

Tid efter annan händer det att reklamen jag får i brevlådan innehåller förtäckta erbjudanden om s.k. vuxenfilm. Ett märkligt ord.

Det antyder att filmerna ifråga skulle innehålla något tänkvärt att begrunda för den mogne, eller rentav övermogne, individen.

Emellertid pryds omslagen av lättklädda fruntimmer med religiös bakgrund; dvs att de synes beredda att älska (med) sin nästa. Ja, eller vilket budord de nu hänför sig till.

Tack och lov hyser de inte åtrå till sin nästas åsna, för det är väl ändå straffbart såvitt jag vet.

Alltnog. I förtäckta (om än icke till klädseln) ordalag antyds det att det skas visas himmelska njutningar av interpersonellt penetrerande karaktär. Ett veritabelt gökotek, så att säga.

Jag undrar vad det är som är så "vuxet" med att titta på sånt? Vuxna människor föredrar nog att skrida till praktisk handling med sina nästor, snarare än att sitta på första parkett.

Borde det inte heta "pojkfilm" istället för "vuxenfilm"?

Somliga blir deprimerade av dåligt väder, andra av vackert dito. Några anfäktas av depression när de grubblar över existensens tragiska dualism. Ytterligare några av gudarnas orättvisor. Andra känner mörkret komma krypande inför en tentamen. Åter andra deprimeras av obalansen mellan löneutbetalningen och kravbrevet från kronofogden. Eller notan från tandläkaren.

Listan över orsaker till depression skulle kunna göras hur lång som helst. Men vad skulle det tjäna till?

Själv har jag inte den läggningen att jag blir deprimerad. Så ofta, vill säga. För det finns tillfällen när också jag ser ursvalget öppna sig och Den Onde hånle som en sydamerikansk fotbollsdomare.

Som senast hände det idag när jag tittade på en dokumentärfilm om innerstadens i Stockholm förändring från 50-talet och en bit in på 70-talet. Vilken massaker! Vilken tragedi! Hur många fina gamla byggnader, med tillhörande affärer, hantverkare och bostäder, fick väl inte stryka på foten under den perioden? Hur mycket folkliv försvann väl inte från city?

Dåtidens fotbollsdomare hette Hjalmar Mehr och var högsta höns i Stadshuset. I andra europeiska huvudstäder krävdes det tyska bombplan för att åstadkomma förödelse. Här räckte det med ett borgarråd och en grupp hejdukar.

I flera europeiska städer valde man att bygga upp det gamla som det såg ut före skövlingen. Här i Stockholm valde man istället att bygga den människofientliga maktens arkitektur och därmed göra den bostadslösa citykärnan till ett tillhåll för allsköns ruffianer efter mörkrets inbrott. Fy fan!

Hade det varit idag, så hade jag döpt om borgarrådet till Hjalmar Khmer.

När Vasamuseet skulle byggas diskuterades det om såväl fartyget som museet skulle stavas med "V" eller "W". Enligt uppgift (www.faktoider.nu) ska det ha kommit till en sannskyldig språkstrid, med lärda personer på båda sidor.

Hade dåtidens beslutsfattare haft det minsta hum om svenska språkets utveckling, så hade de vetat att i augusti 1628 uttalades bokstaven W som V, medan bokstaven V uttalades som F. Den 11 augusti 1628 hette regalskeppet Vasa följaktligen Wasenn (i bestämd form)

Det är hur enkelt som helst; Under det tidiga 1600-talet hade svenska språket fortfarande mycket av tyska i sig. Och hur uttalar tyskarna dessa två bokstäver? Hur säger de egentligen Volkswagen? Eller VW?

Rimligt vore att fortfarande kalla skeppet för Wasa, eftersom det med ett V skulle uttalas "fasa". Vilket i och för sig är betecknande för de känslor som de närmare 800 man ombord hade när skeppet sjönk.

Att man numera använder V för Vasa och Vasamuseet är nog en anpassning till språkets utveckling.

Som sagt, snacka om perifert!

Min snart 85-åriga morsa ringde och undrade om jag kunde komma ut till henne på söndag och hänga tavlor. - Självklart, sa jag och undrade när på dagen det skulle passa. - Nja, det beror lite på vad det är för matcher på TV, sa hon. - Matcher? Vadå för matcher? frågade jag. - Jamen det är ju VM i fotboll, svarade hon med viss irritation.

Som jag själv är diplomerat okunnig i fotbollsbranschen, mina 52,5 manliga år till trots, blev jag en smula förvånad över morsans intresse. Jag nämnde det för henne. - Har du aldrig hört talas om Ronaldino? Det är min favorit! svarade hon.

Mådä. Eftersom halvtidspausen i matchen mellan Brasilien och Japan var på väg att ta slut, fick morsan bråttom: - Vi säger preliminärt att du kommer till lunch och så kan vi höras på lördag för närmare tider. Ha det bra, men nu kan jag inte prata längre för nu börjar andra halvleken. Hej då. Klick!

Snacka om att morsor ibland förvånar en.

Det finns dom som börjar flåsa av ett feltandat frimärke. Och så finns det dom som stönar högljutt när de ser en del av en favoritbil. Andra stånkar vällustigt när de får nys på en film på DvD. Och så finns det dom som frustar hjärtligt när just deras musik spelas i radio. Åter andra får vällustryckningar när de noterar en udda fjäril i grannskapet. För att inte tala om fågelskådare när Buskpruttsnäpparen äntligen börjar häcka på grannens balkong.

Själv är jag inte ett dugg bättre. Idag begick jag nämligen Stora Antikvariatsvandringen och hemförde till grytet inte mindre än 5 volymer av gamla protokoll från 1500- och 1600-talets Stockholm. Till det facila priset av 920 spänn.

Snacka om nördvarning!

Efter sju veckors tragiskt trånande kom den äntligen, min nya fina fåtölj med fotpall. Grabbarna som levererade den var lite grann Helan & Halvan; den store tjocke bar fotpallen, medan den lille spinkige bar in själva fåtöljen. Hade jag haft en kamera...

I vilket fall; snacka om att pricka in rätt dag! Ikväll är det ju Sverige-England (Henke-Svennis) på TV och nu kan jag avnjuta matchen i min nya fåtölj.

Snacka om lyckad början på semestern!

När jag läser om hur regimens koryféer tar för sig på bostadsmarknaden blir jag ibland lite konfunderad. De skapar lagar som gäller för oss i populacen, men de själva tycks inte beröras av dem. Som senast har en f.d. bostadsminister omvandlat sin hyresrätt till en bostadsrätt, trots att han under sin tid som minister med liv och lust motsatte sig detta och kallade det för "borgerlig segregation".

Well, well. Vad gäller bostadspolitiken här i landet är det därför påkallat med en lätt travesti. Denna gång med avstamp i ett tal av Winston Churchill: "Aldrig tidigare har så många haft så få att tacka för så litet".

Nota Bene att jag inte andats ett ord om fastighetsskatten, som för övrigt inte gäller jordbruksfastigheter (Nudge! Nudge! I'll say no more!)

Att radera rubbet på en hårddisk och lägga in fräscha grejer tar sin tid. Närmare bestämt fyra timmar. Något som skedde igår.

Anledningen var en oförsiktighet från min sida, när jag stängde av brandväggen för att installera en ny och det hela gick i baklås. Följden blev en oändlig mängd reklam, spam, snusk och annat mög.

När jag väl lyckats installera både brandvägg och antivirusprogram satte jag igång det senare. Det tog nästan en halvtimme innan det lyckades ringa in en hel bataljon virus och kväsa dem.

Men nu är allt fräscht och fint; nytt WINDOWS XP, nytt OFFICE-program och dessutom ACCESS. Därtill en extern hårddisk på 250 GB med sparat material som också är virusfritt.

För att fira detta ska jag nu ikväll titta på Akira Kurosawas "Tora no O o Fumu Okotokachi" från 1945. En härlig film i vilken den medeltide generalen Yoshitsune, utklädd till munk, flyr från sin ondsinte bror Yoritomo som vill åt minst hela kungariket.

Ja...öh...alltså, jag syftar naturligtvis på "Männen som trampade på tigerns svans".

Nyligen lättades det på lädret och inköptes en 32 tums platt-TV, med tillhörande DVD-apparat, att ha hemma i grytet. Det blev en bioduk å en tredjedel av pörtets femte bokhylla.

Det märkliga med sådana elektroniska tingestar är, att ju större bildyta desto fler fotbollsmatcher tittar man på. Trots en total brist på intresse för fotboll.

Nu visade det sig vara en landskamp Sverige-Chile, så då måste det åtminstone gluttas under den första halvleken. Resultatet blev märkligt, åtminstone vad den tänkte reportern beträffar;

"Ljungberg skickade en brant stickboll till Zlatan, som nosade en stund på lädret för att sedan förpassa den till Henke. Denne tråcklade omkring en stund innan han fann Ljungbergs kallingar att placera den i.  Ljungberg passade vidare till Svensson, som utbad sig om respit innan han tvärvände vid det Chilenska målet. Nätkänning hägrade i fjärran, men en chilensk back punkterade sockerdrömmarna och man fick vända halvsulorna i vädret. Lucic språngade spänstigt och försökte fota iväg en retur, men hans nådatid var ute och det blev chilensk frispark. Källström försökte skyffla upp en lyra, chilenarna stod frågande och bollen gick helt enkelt till hörna. Eller om det var till icing. I vilket fall passade de blågule på att rota omkring i gräset som ystra vildgaltar. Och resultatet lät inte vänta på sig; Henke dunkade in ett mål så att de chilenska fjädrarna rykte. Sedan kom de på led och tafsade på bollen; Hedman, Jonsson, Ellmander och Rosenberg. Alla var de där för att med åtminstone en tå försöka nafsa på läderkulan. Då kontrade chilenarna och vände det svenska försvaret upp och ned som en plättlagg. Ett surt returmål klafsade sig fast i den svenska burens bakre vägg. En utredning kommer att tillsättas."

Ja, sådär kan det låta när en fotbollsokunnig köper en jätte-TV och försöker hänga med. Kanske att jag håller mig till Akira Kurosawa och Andreij Tarkovskij istället. För med dom är det ju lättare att följa med i och förstå handlingen.

Normalhöjden i Sverige oroar mig inte. Faktiskt har jag aldrig brytt mig om den. Men den finns, dold bakom en rostig järnlucka med ett stort nyckelhål och årtalet 1886.

Kanske är det instrumentet bakom denna lucka som räknar ut att järnvägsstationen i Illaluokta ligger 137 meter över havet.

Men hur ser normalhöjden ut, egentligen? Är det en pinne i trä med karvade jack? En sån där som Robinson Crusoe hade att räkna dagarna med?

Vid ett jack står det "Det här är en meter över huvud taget" och vid ett annat "Det här är en halvmeter - om man räknar från marken".

Numera kanske det står en datagrunka innanför luckan, som säger något obegripligt om laserstrålar till månen för att mäta höjder. Eller så kommer bara texten "Access denied" upp.

Jag tror dock inte att det handlar om fysikaliska storheter, utan fastmer om metafysiska dito. Bakom luckan sitter en liten gnom, geoiden Gideon, och höftar till lite med höjder.

Han sitter med en kulram och plitar, som när tomten avgör hur snälla barnen varit under året, och så ringer han TT och säger "Om två veckor kommer Nisse Bengtsson att stå på höjden av sin karriär".

Även lågvattenmärken är hans gebit. Ibland ringer han Börsen och säger "I morgon blir det en botten-notering i handeln". Och så tillägger han lite elakt "Skrattar baisse som skrattar sist".

Moral och etik tillhör också hans domäner. När det skett något upprörande utbrister han "Det var väl ändå höjden!"

Religion är lite knivigare för honom. När någon säger "Ära vare Gud i höjden" börjar han nämligen genast räkna ut hur högt upp det kan vara - med utgångspunkt i den svenska normalhöjden. Och det är ju inte så lätt.

Det är också han som designar rakorna som används när de minsta små börjar göra det i höjden. Men i övrigt har han inget med människors längd att göra. Frågar man honom om det, så svarar han bara "Om våren bli dagarne längre - och vi med dem".

Denne gnom sitter alltså bakom en liten rostig lucka i Schering Rosenhanes gränd på Riddarholmen och lurar. Tror ni mig inte så är det bara att knalla dit och knacka på. Fast normalhöjden i Sverige mäts sedan flera år tillbaka från en stenhäll på ett nakenbad för herrar i Bohuslän.

Numera är det alltså inte längden, utan höjden, som räknas.

Jorden är överbelamrad med despoter, småpåvar, besser-wissrar, folkmördare, fårskallar, fähundar, ärkenöt, fascister, commie-rat-finks och stadsplanerare.

Det borde alltså ha förespeglat Herren att det finns ganska många som kunde ha fått gå före i kön till existensens röda kort, dvs permanent utvisning från jämmerdalen.

Men, nehej då, han bara måste visa ut kompisen Affe. Hade det funnits himmelska sportsidor att bläddra i, så hade detta orättvisa domslut debatterats till tidens ände.

Den enda förklaringen jag kan finna är att Herrens ledarhund var på konferens med schäfern för hundskolan i Sollefteå.

Rättvist? Nej, inte ett dugg! Men det är så det går till.

Hasse fyllde 60 bast idag. Grattis Hasse! (Ja...öh...Hans, alltså. Hans Majestät, närmare bestämt). Det lär ha varit kortege och annan palaver på stan, sånt som vi söndagsarbetande löneslavar missade när vi satt  på vår galärbänk och rodde för Hans och fosterland.

Något som överglänste Hasses stora dag var dock att Vickys Gosskör gjorde ett bejublat framträdande på Nytorget. Gossarna exekverade inte mindre än fyra sångstycken, i något så när god ordning och med viss känsla för sången. Det sistnämnda mest beroende på att det finns några gossar i kören som faktiskt kan sjunga. Vi andra hängde med av bara farten.

Den månghövdade publiken var välvilligt inställd och översåg vänligen med en fadäs i andra sångens tredje vers. Man till och med applåderade. Stor succé, alltså.

Som medlem av kören blev jag dock besviken på en punkt; Var var groupiesarna efteråt? Jag blev inte nypt i baken en enda gång! Och inga busvisslingar från hormonstinna fjortisar! Inte ens ett skamligt förslag! Det är skrutt med dagens unga tjejer som inte har vett att falla pladask för oss sångstjärnor. Istället fick jag ensam leda hojen till ICA Mosebacke där en fiskgratäng för 19:90 inköptes.

Mick Jagger hade aldrig nöjt sig med en så påver efterfest!

Min karriär som snyltare på folkets arbete fick sig idag en knäck. Ett brev från banken angående mitt aktieinnehav berättade nämligen om årets utdelning; 45 öre per andel. Detta renderade mig en summa, efter skatt, på 221 kronor.

Vill jag leva flott på andras arbete, så får jag nog anstränga mig lite mer.

Den förr i tiden, ävensom numera, kända fyrmannaorkestern The Beatles, skrev en gång ett stycke musik med titeln "No reply".

Om jag minns rätt förekommer det i låten en rad med följande lydelse: "It happened once before, when I came to your door - no reply".

I svensk, direktöversatt, tappning borde det bli: "Det hände en gång förr, när jag kom till din dörr - inget svar".

Förfärligt!