Rasism.
Tänk att det fortfarande finns tokar som menar sig vara bättre än andra på grund av sin hudfärg. Det är ju helflängt.
Uppenbarligen känner de inte till den tänkvärda sentens som har ett okänt engelskt upphov: "Racial superiority is just a pigment of one's imagination".
I rest my case.
Uppenbarligen känner de inte till den tänkvärda sentens som har ett okänt engelskt upphov: "Racial superiority is just a pigment of one's imagination".
I rest my case.
Förkyld.
Det finns få saker som är så uppenbart avskyvärda som att vara förkyld.
Man är täppt i näsan, svettig, rå i halsen och det ploppar i öronen. Dessutom är det svårt att sova eftersom hostan sätter igång så fort man ligger ned. Och så det rosslande väsandet från bronkerna som gör and-hämtningen så högljudd att det inte går att somna.
Utöver det har vi den allmänna tröttheten, som gör att man sover i olika perioder under hela dygnet. Vilket i sin tur gör att man är pigg som en mört vid tvåtiden på natten, men helt väck på förmiddagen.
Ej att förglömma den smygande huvudvärken, som början bakom näsan, slingrar sig upp bakom ögonen och sen exploderar under håret när man hostar.
Må Hin Håle göra hembesök hos den som uppfann förkylningen!
Man är täppt i näsan, svettig, rå i halsen och det ploppar i öronen. Dessutom är det svårt att sova eftersom hostan sätter igång så fort man ligger ned. Och så det rosslande väsandet från bronkerna som gör and-hämtningen så högljudd att det inte går att somna.
Utöver det har vi den allmänna tröttheten, som gör att man sover i olika perioder under hela dygnet. Vilket i sin tur gör att man är pigg som en mört vid tvåtiden på natten, men helt väck på förmiddagen.
Ej att förglömma den smygande huvudvärken, som början bakom näsan, slingrar sig upp bakom ögonen och sen exploderar under håret när man hostar.
Må Hin Håle göra hembesök hos den som uppfann förkylningen!
Höstlöv.
Så här års blir det ofta lite svalare. Gärna också lite mörkare på morgnarna när jag vid 05:45-tiden hojar till jobbet. Inget fel med det. Och inget nytt eller oförutsägbart heller. Det bara är så.
Cykelbanan på Strandvägen kantas av träd som nu har börjat rugga. Eller hur det nu heter när träden tappar sina blad och de landar som hala löv på cykelbanan. Precis som i september förra året och året dessförinnan.
Konnotativt, via höstlöven, kom jag i morse att tänka på en episod som utspann sig för många år sen, närmare bestämt 1979 i Farsta centrums tunnelbanestation. Minnet fick därvid den dystra höstmorgonen att ljusna betydligt.
Jag jobbade då i en butik vid Storforsplan och när vi hade stängt densamma för dagen, rusade jag och tre arbetskamrater till stationen för att hinna med ett speciellt tåg hem till stan. Missade vi det, fick vi vänta i närmare tjugo minuter på nästa.
Den dag incidenten skedde kunde man se fyra stycken 25-åringar komma skubbande för glatta livet genom centrat, snabbt flippra med månadskorten i spärren, rusa uppför den ganska långa rulltrappan till platt- formen och sedan kasta sig in i tåget precis innan dörrarna stängdes.
Där stod vi sedan och flämtade och stönade, med händerna på stången mitt emellan dörrparen och nästan på knä.
Strax bredvid stod två yngre tjejer, gissningsvis i femtonårsåldern, med dåtidens senaste modekläder, uppsatt hår och rosa läppstift. De tuggade tuggummi och företedde alla tecken på att vara s.k. bruttor.
En av oss, Hans G närmare bestämt, var mer medtagen än vi andra och rosslade illavarslande. Den ena bruttan avbröt då sitt tuggummituggande, lutade sig fram, tittade stint på honom och sa: "Ta inte i såru darrar av grenen, höstlöv!"
Ridå, alltså, för fyra utpumpade 25-åringar. Vi skrattade hela vägen in till stan.
Cykelbanan på Strandvägen kantas av träd som nu har börjat rugga. Eller hur det nu heter när träden tappar sina blad och de landar som hala löv på cykelbanan. Precis som i september förra året och året dessförinnan.
Konnotativt, via höstlöven, kom jag i morse att tänka på en episod som utspann sig för många år sen, närmare bestämt 1979 i Farsta centrums tunnelbanestation. Minnet fick därvid den dystra höstmorgonen att ljusna betydligt.
Jag jobbade då i en butik vid Storforsplan och när vi hade stängt densamma för dagen, rusade jag och tre arbetskamrater till stationen för att hinna med ett speciellt tåg hem till stan. Missade vi det, fick vi vänta i närmare tjugo minuter på nästa.
Den dag incidenten skedde kunde man se fyra stycken 25-åringar komma skubbande för glatta livet genom centrat, snabbt flippra med månadskorten i spärren, rusa uppför den ganska långa rulltrappan till platt- formen och sedan kasta sig in i tåget precis innan dörrarna stängdes.
Där stod vi sedan och flämtade och stönade, med händerna på stången mitt emellan dörrparen och nästan på knä.
Strax bredvid stod två yngre tjejer, gissningsvis i femtonårsåldern, med dåtidens senaste modekläder, uppsatt hår och rosa läppstift. De tuggade tuggummi och företedde alla tecken på att vara s.k. bruttor.
En av oss, Hans G närmare bestämt, var mer medtagen än vi andra och rosslade illavarslande. Den ena bruttan avbröt då sitt tuggummituggande, lutade sig fram, tittade stint på honom och sa: "Ta inte i såru darrar av grenen, höstlöv!"
Ridå, alltså, för fyra utpumpade 25-åringar. Vi skrattade hela vägen in till stan.
Djurrätt eller djur-rätt?
I mitt jobb läser jag ofta insändare om hur illa djur behandlas. Inte nog med att de föds upp på ett vidrigt sätt, de slutar också sina dagar som människoföda. Många blir, liksom jag själv, djupt upprörda över sättet de hanteras på.
Somliga blir veganer. Och sen ska de ut och missionera och leva rövare om sina duktiga kostvanor. Och detta ska de göra om de så ska slå mig i skallen med ett baseballträ.
Nog för att det är tämligen gräsligt hur djur som ska ätas behandlas, men det ger inte aktivisterna rätt att slå mig, eller någon annan, på käften. Det finns till och med såna människor som är så argsinta att de begår grova våldsdåd för att rädda enstaka kossors och grisars liv.
Kanske att de har förläst sig på Bamse, Hälge, Kalle Anka och liknande antropomorf lektyr, i vilken djuren är likvärdiga oss tvåbeningar. Mamma Mu, Elvis och Rocky ej att förglömma.
Men är det verkligen så? Är kossorna och grisarna verkligen så nyanserade i sitt tänkande att de tänker som vi som äter dem? Och hur tänker egentligen en hungrig isbjörn?
Förr i tiden var man inte så noga. Redan på vikingatiden fanns ju Särimner – ett veritabelt svin som åter- uppstod dagen efter att han konsumerats. Och innan dess brydde man sig inte ens, då gällde det vem som först satte tänderna i vem. (Jfr. isbjörnen).
Om vi moderna människor skulle sluta äta kött av omsorg om tamdjuren, vad skulle det då bli av dem? Vem skulle vilja ta hand om, och betala för, hundratusentals kossor, tjurar och grisar? Ingen!
Släppte vi ut dem i frihet och lät naturen ha sin gång, så skulle en majoritet inte överleva ens den första vintern. Däremot skulle stammen av rovdjur växa till sig ordentligt; järvar, lodjur, rävar och vargar.
Jag tror alltså, att om vi nutidsmänniskor skulle sluta äta kött så skulle det innebära den mest gräsliga utrotning man kan tänka sig. Enstaka exemplar av tamdjuren skulle visserligen finnas kvar i djurparker, men resten – väck!
Eller har djurrättsaktivisterna en annan lösning på problemet?
Somliga blir veganer. Och sen ska de ut och missionera och leva rövare om sina duktiga kostvanor. Och detta ska de göra om de så ska slå mig i skallen med ett baseballträ.
Nog för att det är tämligen gräsligt hur djur som ska ätas behandlas, men det ger inte aktivisterna rätt att slå mig, eller någon annan, på käften. Det finns till och med såna människor som är så argsinta att de begår grova våldsdåd för att rädda enstaka kossors och grisars liv.
Kanske att de har förläst sig på Bamse, Hälge, Kalle Anka och liknande antropomorf lektyr, i vilken djuren är likvärdiga oss tvåbeningar. Mamma Mu, Elvis och Rocky ej att förglömma.
Men är det verkligen så? Är kossorna och grisarna verkligen så nyanserade i sitt tänkande att de tänker som vi som äter dem? Och hur tänker egentligen en hungrig isbjörn?
Förr i tiden var man inte så noga. Redan på vikingatiden fanns ju Särimner – ett veritabelt svin som åter- uppstod dagen efter att han konsumerats. Och innan dess brydde man sig inte ens, då gällde det vem som först satte tänderna i vem. (Jfr. isbjörnen).
Om vi moderna människor skulle sluta äta kött av omsorg om tamdjuren, vad skulle det då bli av dem? Vem skulle vilja ta hand om, och betala för, hundratusentals kossor, tjurar och grisar? Ingen!
Släppte vi ut dem i frihet och lät naturen ha sin gång, så skulle en majoritet inte överleva ens den första vintern. Däremot skulle stammen av rovdjur växa till sig ordentligt; järvar, lodjur, rävar och vargar.
Jag tror alltså, att om vi nutidsmänniskor skulle sluta äta kött så skulle det innebära den mest gräsliga utrotning man kan tänka sig. Enstaka exemplar av tamdjuren skulle visserligen finnas kvar i djurparker, men resten – väck!
Eller har djurrättsaktivisterna en annan lösning på problemet?
Statskupp skakar Mosebacke! Folkrepublik införd!
En anemisk statskupp, uppmätt till 2,2 på Richterskalan, skakade på onsdagsmorgonen Mosebacke Monarki. Revolutionskommittén har i en lågmäld ukas låtit meddela att ordförande Fidel Pärlemo har axlat statsrodret. Folkrepublik har införts.
Kung Sune har beskjutits, i den bemärkelsen att mosebaskiska revolutionsgardister blev tvungna att skjuta igång hans bil sedan han glömt att stänga av parkeringsljusen och därmed laddat ur batteriet. Incidenten skedde i den övre delen av Hökens gata, när Sune skulle fly till den svenska gränsposteringen vid Götgatan. Enligt vanligtvis välunderrättade källor kom ingen till skada, utom möjligen Sunes ego.
Drottning Gretchen, f.d. Doris, meddelas, framhålls det, ha tagit kuppen med jämnmod, och insinuerat att Sune gärna vill återgå till tjänsten som järnhandelsbiträde.
Ordförande Pärlemo har, tillsammans med sin trofasta hund Leonid, påbörjat arbetet med att sätta ihop en interimsregim, vilkens ledamöter kommer att presenteras inom kort.
Spekulationerna är vilda om den nya regimens sammansättning. Flertalet korrespondenter från utrikes media har därför samlats på Mosebacke Torg, i akt och mening att inhämta "insajd infårmejsjon" från de därstädes residerande offentliga mosebaskerna, nämligen: Aviga Laban, Nådiga Luntan, Kalle Kanyl och Affe Tamin.
"Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt!" lät dock taltratten Affe Tamin meddela strax innan denna upplaga gick i press (eller till server, eller till hårddisk, eller hur det nu heter).
På frågan om hur stor plats feministerna kommer att få i den nya regimen, svarade taltratten att "Jodå, det är klart att fruntimren ska va me, annars stannar man ju halvvägs."
Strax därpå gjorde ordförande Fidel Pärlemo sitt första offentliga framträdande, genom att rasta Leonid på Svartensgatan. Därvid överfallen av såväl mamma som pappa Razzi såg han sig tvungen att komma med ett uttalande: "Vi kommer att göra som i grannlandet Sverige. Det blir nyval nästa år också i Mosebacke". Där- på plockade han upp efter Leonid och med tillsammans sex tassar återvände de till residenset å Svartens- gatan 28.
Omvärldens astigmatiska ögon försöker nu febrilt fokusera på vad kuppen kan innebära för dollarkursen, världsmarknadspriset på råolja, och priset för sega råttor i näröppetbutiken i hörnet av Svartensgatan och Götgatan.
Kung Sune har beskjutits, i den bemärkelsen att mosebaskiska revolutionsgardister blev tvungna att skjuta igång hans bil sedan han glömt att stänga av parkeringsljusen och därmed laddat ur batteriet. Incidenten skedde i den övre delen av Hökens gata, när Sune skulle fly till den svenska gränsposteringen vid Götgatan. Enligt vanligtvis välunderrättade källor kom ingen till skada, utom möjligen Sunes ego.
Drottning Gretchen, f.d. Doris, meddelas, framhålls det, ha tagit kuppen med jämnmod, och insinuerat att Sune gärna vill återgå till tjänsten som järnhandelsbiträde.
Ordförande Pärlemo har, tillsammans med sin trofasta hund Leonid, påbörjat arbetet med att sätta ihop en interimsregim, vilkens ledamöter kommer att presenteras inom kort.
Spekulationerna är vilda om den nya regimens sammansättning. Flertalet korrespondenter från utrikes media har därför samlats på Mosebacke Torg, i akt och mening att inhämta "insajd infårmejsjon" från de därstädes residerande offentliga mosebaskerna, nämligen: Aviga Laban, Nådiga Luntan, Kalle Kanyl och Affe Tamin.
"Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt!" lät dock taltratten Affe Tamin meddela strax innan denna upplaga gick i press (eller till server, eller till hårddisk, eller hur det nu heter).
På frågan om hur stor plats feministerna kommer att få i den nya regimen, svarade taltratten att "Jodå, det är klart att fruntimren ska va me, annars stannar man ju halvvägs."
Strax därpå gjorde ordförande Fidel Pärlemo sitt första offentliga framträdande, genom att rasta Leonid på Svartensgatan. Därvid överfallen av såväl mamma som pappa Razzi såg han sig tvungen att komma med ett uttalande: "Vi kommer att göra som i grannlandet Sverige. Det blir nyval nästa år också i Mosebacke". Där- på plockade han upp efter Leonid och med tillsammans sex tassar återvände de till residenset å Svartens- gatan 28.
Omvärldens astigmatiska ögon försöker nu febrilt fokusera på vad kuppen kan innebära för dollarkursen, världsmarknadspriset på råolja, och priset för sega råttor i näröppetbutiken i hörnet av Svartensgatan och Götgatan.
Skåneturism.
Det finns nog inget ämne i fäderneslandet som det är så kärt att träta om som alkohol. Förmodligen har man hållit på att gräla om frågan ända sen inlandsisen drog sig tillbaka och därmed gjorde det svårare att få en bit av den i fredagsgroggen.
Sen vi la ner knätofseriet och blev européer på riktigt, har det varit ett ständigt gnäll från konservativa inom alla partier om hur mycket det dricks. För att inte tala om alla frilansande nykterhetsivrare.
Ja, inte mig emot. Faktum är ju att de flesta våldsbrott som begås är begågna under rusets inflytande. Både alkohol och andra medel. Packade fårskallar lever rövare med varann och andra så att det är rent otroligt.
Som bot mot detta finns den restriktiva alkohollagstiftningen, som innefattar både försäljning en gros, till privatpersoner och utminutering på s.k. näringsställen. Och så priset, förstås, med skatt och allt. Syftet är naturligtvis att minimera den skada som packade fårskallar åstadkommer.
Och det är vällovligt. Men det verkar inte längre fungera, för nu åker alla som har möjlighet och inhandlar billig sponken i närliggande länder. Och blir lika apraka och jävliga som förr, fast billigare. Då kommer en utredare fram till att man ska sänka alkoholskatten i Sverige, inte för att främja nykterheten, utan för att Systembolaget ska bli konkurrenskraftigt.
Kanske att det hade varit bättre att försöka ta reda på varför misslynta svenskar krökar så mycket? Varför klarar de inte av medelhavsstilen på området? Kan det vara så enkelt som en förlängd trotsålder mot de folkvalda förmyndarna? Eller har vi blivit så avindividualiserade att vi inte längre förmår ta ansvar för oss själva? Man undrar.
Den senaste snilleblixten kommer från Brottsförebyggande rådet, som i en perifer passus nämner möjligheten att differentiera alkoholskatten inom landet. Det skulle därmed bli billigare att köpa sprit i de delar som ligger i omedelbar anslutning till länder med billigare sprit, dvs Skåne, medan det i övriga landet skulle vara oförändrat pris.
Ja, varför inte? Det skulle bli ett sjujädra uppsving för den skånska turistindustrin om var och varannan inlandsnorrbottning kom dit och krökade.
Och exotiskt blir det också. Tänk bara, som i mitt fall, född i Jukkasjärvi församling, att få uppleva en grisfest på plajan i Ystad; det är långt söderut, man begriper inte vad dom säger, men käket är okej och man blir rejält packad. Precis som vilket chartermål som helst!
Ville man vara lite lustig, med referens till alkohol, så kunde man tala om Skåne-turism.
Sen vi la ner knätofseriet och blev européer på riktigt, har det varit ett ständigt gnäll från konservativa inom alla partier om hur mycket det dricks. För att inte tala om alla frilansande nykterhetsivrare.
Ja, inte mig emot. Faktum är ju att de flesta våldsbrott som begås är begågna under rusets inflytande. Både alkohol och andra medel. Packade fårskallar lever rövare med varann och andra så att det är rent otroligt.
Som bot mot detta finns den restriktiva alkohollagstiftningen, som innefattar både försäljning en gros, till privatpersoner och utminutering på s.k. näringsställen. Och så priset, förstås, med skatt och allt. Syftet är naturligtvis att minimera den skada som packade fårskallar åstadkommer.
Och det är vällovligt. Men det verkar inte längre fungera, för nu åker alla som har möjlighet och inhandlar billig sponken i närliggande länder. Och blir lika apraka och jävliga som förr, fast billigare. Då kommer en utredare fram till att man ska sänka alkoholskatten i Sverige, inte för att främja nykterheten, utan för att Systembolaget ska bli konkurrenskraftigt.
Kanske att det hade varit bättre att försöka ta reda på varför misslynta svenskar krökar så mycket? Varför klarar de inte av medelhavsstilen på området? Kan det vara så enkelt som en förlängd trotsålder mot de folkvalda förmyndarna? Eller har vi blivit så avindividualiserade att vi inte längre förmår ta ansvar för oss själva? Man undrar.
Den senaste snilleblixten kommer från Brottsförebyggande rådet, som i en perifer passus nämner möjligheten att differentiera alkoholskatten inom landet. Det skulle därmed bli billigare att köpa sprit i de delar som ligger i omedelbar anslutning till länder med billigare sprit, dvs Skåne, medan det i övriga landet skulle vara oförändrat pris.
Ja, varför inte? Det skulle bli ett sjujädra uppsving för den skånska turistindustrin om var och varannan inlandsnorrbottning kom dit och krökade.
Och exotiskt blir det också. Tänk bara, som i mitt fall, född i Jukkasjärvi församling, att få uppleva en grisfest på plajan i Ystad; det är långt söderut, man begriper inte vad dom säger, men käket är okej och man blir rejält packad. Precis som vilket chartermål som helst!
Ville man vara lite lustig, med referens till alkohol, så kunde man tala om Skåne-turism.
En ny tradition?
Som det var morsans och farsans 55-åriga bröllopsdag (den 11 september!) skulle det firas en aning. Alltså åktes det till Skogsö kyrkogård i Saltsjöbaden där farsan "is pushing up the daisies". Tanken var nog mest att minnas honom och hans humor.
Morsan, syrran, syrrans tre döttrar och jag stod alltså där i solskenet vid graven och godgjorde oss över det vackra vädret och de fina omgivningarna. Precis utanför kyrkogårdsmuren finns ett smalt sund som var proppfullt av fritidsbåtar (Baggens-stäket, tror jag det heter). Segelbåtar, motorbåtar, stora och små, alla puttrade de förbi när vi stod där. Solen lyste med sin närvaro, diverse insekter surrade och fåglarna satt och småskrattade i träden.
- Lasse, kan du öppna den? frågade plötsligt morsan.
- Va? Vilken? frågade jag.
- Champagnen.
- Champagnen? Vilken champagne?
- Ja, den som står i kassen där.
- Gör den? frågade jag, genuint förvånad.
- Ja, det är inte äkta champagne, sa morsan, det är sånt där mousserande. Amadeus, heter det.
- Mådä, sa jag.
Under tiden hade syrran satt sig i gräset och börjat montera ihop champagneglas av plast. Jag plockade fram flaskan och öppnade den med ett mycket diskret Plopp! Därefter fyllde jag på glasen och delade ut till samtliga närvarande.
- Får man verkligen göra så här? frågade någon, det är ju ändå en kyrkogård.
- Ja vadårå, sa syrran, vi stör väl ingen och man blir inte blarig av ett enda glas bubbel.
- Nä, det förstås.
- Och kommer det någon vaktmästare får vi väl säga att det är en gammal släkttradition, föreslog jag.
Alla instämde.
Så skålade vi för bröllopsdagen, för morsan, för farsan och för det fina vädret. Morsan, som skulle köra, fuktade bara läpparna med vinet och hällde sen resten på graven, med orden: - Skål på dig! (Det hör till saken att farsan inte hade någonting emot vin).
Vi satt väl där en timme och läppjade på vinet. Och reminiscerade om olika dråpliga episoder ur familjens liv, speciellt såna där farsan hade huvudrollen. Alla hade sin egen anekdot att komma med, och det hela avlöpte helt i farsans humoristiska anda. Han hade nog glatts mycket åt att se oss. Sen åkte vi tillbaka till villan och åt en fantastiskt god gratäng, med fisk, räkor och hummer i, och drack mer vin. Och berättade ännu fler historier ur våra liv, tätt följda av de glada gapskratt som vi höll inne med på kyrkogården. Inte så mycket för att störa de där inneboende, dom klagar ju inte, som av hänsyn till deras besökande anhöriga.
Kanske att vi har skapat en ny tradition?
Morsan, syrran, syrrans tre döttrar och jag stod alltså där i solskenet vid graven och godgjorde oss över det vackra vädret och de fina omgivningarna. Precis utanför kyrkogårdsmuren finns ett smalt sund som var proppfullt av fritidsbåtar (Baggens-stäket, tror jag det heter). Segelbåtar, motorbåtar, stora och små, alla puttrade de förbi när vi stod där. Solen lyste med sin närvaro, diverse insekter surrade och fåglarna satt och småskrattade i träden.
- Lasse, kan du öppna den? frågade plötsligt morsan.
- Va? Vilken? frågade jag.
- Champagnen.
- Champagnen? Vilken champagne?
- Ja, den som står i kassen där.
- Gör den? frågade jag, genuint förvånad.
- Ja, det är inte äkta champagne, sa morsan, det är sånt där mousserande. Amadeus, heter det.
- Mådä, sa jag.
Under tiden hade syrran satt sig i gräset och börjat montera ihop champagneglas av plast. Jag plockade fram flaskan och öppnade den med ett mycket diskret Plopp! Därefter fyllde jag på glasen och delade ut till samtliga närvarande.
- Får man verkligen göra så här? frågade någon, det är ju ändå en kyrkogård.
- Ja vadårå, sa syrran, vi stör väl ingen och man blir inte blarig av ett enda glas bubbel.
- Nä, det förstås.
- Och kommer det någon vaktmästare får vi väl säga att det är en gammal släkttradition, föreslog jag.
Alla instämde.
Så skålade vi för bröllopsdagen, för morsan, för farsan och för det fina vädret. Morsan, som skulle köra, fuktade bara läpparna med vinet och hällde sen resten på graven, med orden: - Skål på dig! (Det hör till saken att farsan inte hade någonting emot vin).
Vi satt väl där en timme och läppjade på vinet. Och reminiscerade om olika dråpliga episoder ur familjens liv, speciellt såna där farsan hade huvudrollen. Alla hade sin egen anekdot att komma med, och det hela avlöpte helt i farsans humoristiska anda. Han hade nog glatts mycket åt att se oss. Sen åkte vi tillbaka till villan och åt en fantastiskt god gratäng, med fisk, räkor och hummer i, och drack mer vin. Och berättade ännu fler historier ur våra liv, tätt följda av de glada gapskratt som vi höll inne med på kyrkogården. Inte så mycket för att störa de där inneboende, dom klagar ju inte, som av hänsyn till deras besökande anhöriga.
Kanske att vi har skapat en ny tradition?
Behövd korv m.m.
På den tiden när EU kallades EG (dvs 1991) förelåg det en viss förvirring om vad som skulle hända när, och om, vi i Ultima Tule skulle bli medlemmar. På den tiden hette statsministern Carl Bildt, en lång kis med en lätt air av förvuxen gymnasist, och alla var mycket skeptiska.
Själv var jag mest intresserad av hur språket skulle utvecklas - kanske till en all-europeisk pidgin, med inslag av alla medlemsländers språk. Mina spekulationer i frågan resulterade i följande text, som publicerades å DNs Namn och Nytt den sista december 1991:
EG innebär inte bara ny valuta och lägre spritpriser, utan också språkliga förändringar. I småskolan: - Mor är rar. Far är i Mosel och Ruhr. - Va' Saar'u han var? Och sagostunden handlar om "Karl Strippe och la Grenouille Balle".
Statsministern kallar sig Charles Image och slöar någon säger han: - Lägg på ett Kohl, va! Falukorven kallas saucisse fallu, behövd korv, vilket sänker priset eftersom reklamen blir onödig. Bottenviken döps om till EG-iska havet och Skelleftehamn till Västerbottensostende.
Men inte bara svenskan ändras, också utrikiskan får göra eftergifter. Till exempel den samiska versionen av Hamlet: "Alas, poor Yorickmokksjokke!" Eller det italienska vinet "Lacrima D'Arno" som byter namn till "Herr Arnes Tårar".
Filosofiska blandformer uppstår också. Som hos den norrländske apologetikern Immanuel Kont, vars tes "Näver mind!" har något engelskt över sig.
Och så får Europas barn äntligen lära sig Hallands floder: Die Flustern, L'Etre, La Nice och The Lagoon.
Själv var jag mest intresserad av hur språket skulle utvecklas - kanske till en all-europeisk pidgin, med inslag av alla medlemsländers språk. Mina spekulationer i frågan resulterade i följande text, som publicerades å DNs Namn och Nytt den sista december 1991:
EG innebär inte bara ny valuta och lägre spritpriser, utan också språkliga förändringar. I småskolan: - Mor är rar. Far är i Mosel och Ruhr. - Va' Saar'u han var? Och sagostunden handlar om "Karl Strippe och la Grenouille Balle".
Statsministern kallar sig Charles Image och slöar någon säger han: - Lägg på ett Kohl, va! Falukorven kallas saucisse fallu, behövd korv, vilket sänker priset eftersom reklamen blir onödig. Bottenviken döps om till EG-iska havet och Skelleftehamn till Västerbottensostende.
Men inte bara svenskan ändras, också utrikiskan får göra eftergifter. Till exempel den samiska versionen av Hamlet: "Alas, poor Yorickmokksjokke!" Eller det italienska vinet "Lacrima D'Arno" som byter namn till "Herr Arnes Tårar".
Filosofiska blandformer uppstår också. Som hos den norrländske apologetikern Immanuel Kont, vars tes "Näver mind!" har något engelskt över sig.
Och så får Europas barn äntligen lära sig Hallands floder: Die Flustern, L'Etre, La Nice och The Lagoon.
Plötslig insikt.
Varför har de 25-åriga blondinerna, med stor byst, slutat nypa mig i baken i tunnelbanan?
Varför kommer det inte längre fram försigkomna fjortisar, vid busshållplatsen, och frestar med "Om farbror är snäll och följer med upp i skogen, så ska farbror få en pilsner"?
Och varför busvisslar inte längre mogna kvinnor efter mig?
Kan det hänga samman med att håret, det som finns kvar av det, har blivit gråare? Att midjan har blivit mer voluminös? Den flåsande andhämtningen efter två trappsteg? Bristen på insikt i nutidens musik? Oviljan att veta vem som gör vad med vem i TV:s dokusåpor? Viljan att lyssna på Geriatriska Förbundets främsta företrädare; ett gäng på 60+ som kallar sig Rolling Stones? Och så farbror Dylan, förstås. Farbror Fogerty ej att förglömma. Riktiga mysgubbar, de där.
Jahaja, kanske måste man göra nåt själv då. Igen!
Varför kommer det inte längre fram försigkomna fjortisar, vid busshållplatsen, och frestar med "Om farbror är snäll och följer med upp i skogen, så ska farbror få en pilsner"?
Och varför busvisslar inte längre mogna kvinnor efter mig?
Kan det hänga samman med att håret, det som finns kvar av det, har blivit gråare? Att midjan har blivit mer voluminös? Den flåsande andhämtningen efter två trappsteg? Bristen på insikt i nutidens musik? Oviljan att veta vem som gör vad med vem i TV:s dokusåpor? Viljan att lyssna på Geriatriska Förbundets främsta företrädare; ett gäng på 60+ som kallar sig Rolling Stones? Och så farbror Dylan, förstås. Farbror Fogerty ej att förglömma. Riktiga mysgubbar, de där.
Jahaja, kanske måste man göra nåt själv då. Igen!
Fondförvältaren
(På allmän, eller åtminstone på den i ett finger justerade Magnus, begäran, återpubliceras härmed en grej som jag skrev å DNs Namn-och-Nytt 2000-05-30).
I höst är det dags att välja hur pensionspengarna skall placeras. Under sistlidna mansläger hos kompisen Thomas på Björkö, utspann sig en i sammanhanget didaktisk episod, som visar hur man inte bör göra.
Roger, ett frilansämne till Årets Kock, härjade med en lammgryta i det minimala köket på cirka tre kvadratmeter. Bredvid honom stod Magnus, butikschef å Systembolaget, och handhavde det till lammgrytan avsedda vinet. Till stöd hade de Stickan, som skrockade uppmuntrande vid kylskåpet.
Vid diskbänken stod Thomas och rengjorde köksutensilier i takt med att de användes. Och i dörren stod Håkan, Micke och jag och stojade med varsin mellis.
Efter en dryg timme, när Thomas tassat ut till herrgranen för att lätta på trycket, var Roger färdig med fonden till lammgrytan. Den enda plats som fanns kvar att ställa den på var i diskhon. Tillbaka i köket hittade Thomas i samma ho en kastrull med något flottigt jox i, varför han genast diskade ur den.
- VAD GÖR DU?! utbrast Roger med sådan emfas att man fortfarande lagar fönster i Björkös närområden.
Thomas fick omgående rött kort av domare Håkan och utvisades med orden: - Ut ur ditt kök, din fond-förvältare!
Sensmoralen är förstås att kokar man ihop egna fonder bör man placera dem rätt, för annars blir de diskade.
Något att fondera på till hösten.
I höst är det dags att välja hur pensionspengarna skall placeras. Under sistlidna mansläger hos kompisen Thomas på Björkö, utspann sig en i sammanhanget didaktisk episod, som visar hur man inte bör göra.
Roger, ett frilansämne till Årets Kock, härjade med en lammgryta i det minimala köket på cirka tre kvadratmeter. Bredvid honom stod Magnus, butikschef å Systembolaget, och handhavde det till lammgrytan avsedda vinet. Till stöd hade de Stickan, som skrockade uppmuntrande vid kylskåpet.
Vid diskbänken stod Thomas och rengjorde köksutensilier i takt med att de användes. Och i dörren stod Håkan, Micke och jag och stojade med varsin mellis.
Efter en dryg timme, när Thomas tassat ut till herrgranen för att lätta på trycket, var Roger färdig med fonden till lammgrytan. Den enda plats som fanns kvar att ställa den på var i diskhon. Tillbaka i köket hittade Thomas i samma ho en kastrull med något flottigt jox i, varför han genast diskade ur den.
- VAD GÖR DU?! utbrast Roger med sådan emfas att man fortfarande lagar fönster i Björkös närområden.
Thomas fick omgående rött kort av domare Håkan och utvisades med orden: - Ut ur ditt kök, din fond-förvältare!
Sensmoralen är förstås att kokar man ihop egna fonder bör man placera dem rätt, för annars blir de diskade.
Något att fondera på till hösten.
En gräslig klippare
Taxar är små hundar som ser bekymrade ut. Bland andra varianter i taxfamiljen finns det strävhåriga, av vilka några förmodligen också är motsträviga. Det är den sistnämnda egenskapen de har gemensam med morsans gräsklippare.
Utkommen till den sydöstra överklassförorten skulle jag nämligen, enligt löfte, ta mig an gräsmattorna därstädes. Vädret var fint, solen sken, gräsmattorna hävde sig som en rågfältsdyning i den ljumma sen- sommarbrisen och mitt i denna agrara pastoral tronade Gräsklipparen.
- Christoffer säger att det är något fel på den, sa morsan och syftade på systersonen.
- Mådä. Jag får väl ta mig en titt, sa jag.
Som jag är förtänksam av mig hade jag tagit med mig Akutväskan, dvs en å Clas Ohlson inköpt plastlåda fylld med verktyg.
Jag stegade resolut fram över gräsmattan och bligade ondsint på Gräsklipparen. Den blängde surt tillbaka. Så kopplade jag vederbörligt handgrepp, satte foten mot klipparen och ryckte till med startsnöret. Ingenting hände.
Flertalet ryck senare, när något ortopediskt i axeln hotade att ge upp, vägrade den fortfarande att starta. Aha, tänkte jag, det är säkert en loppa på stiftet! För det var det alltid när skolkompisarnas mopeder vägrade starta för sådär 35 år sen. Det utplockade tändstiftet visade sig mycket riktigt vara behäftat med kladd och elände där sådant inte ska vara.
Efter rengöring räckte det med ett enda ryck för att den skulle gå igång. Men den lät inte alls bra: putti-putti-ptoof-putti-putti. Den borde ha låtit: VRAOOM-BRRRRRRRRRR… Jag anade något lungsiktigt hos den, kanske soten. Och så stannade den. Inga fler ryck hjälpte.
På ovansidan fanns en liten låda med en skruv i mitten, så jag skruvade ur den för att se vad som fanns innanför. Det visade sig vara någon sorts syntetisk svamp, som, när jag klämde på den, gav ifrån sig den mest förfärliga bensinluktande olja som tänkas kan. Mina händer såg ut som om jag just drejat ett stort antal krukor av bensinkaolin.
Efter rengöring satte jag tillbaka svampen och ryckte igen. Och då gick den igång! Glad i hågen började jag klippa gräsmattan. Trodde jag. Någon misstänksamhet infann sig när jag upptäckte att gräset blev rufsigt i håret, snarare än klippt. För att sänka klipphöjden var jag tvungen att stanna maskinen. Dumt gjort.
Den vägrade återigen att starta. Jag trodde mig ha kollat allt, men så skruvade jag av locket till bensintanken. Och…jodå…det visade sig vara s.k. soppatorsk. På min fråga svarade morsan att reservdunken nog var i garaget. Det var den säkert, någon gång på 70-talet.
Efter ett besök i bensinmacken, där en dunk, och 5 liter bensin för 66:50, inköptes, fyllde jag på tanken i klipparen och ryckte. Men då hade den fått nog och det var nästan så att en liten skylt med ”Access denied” dök upp ovanför den. Och där står den nu på en halvrufsig gräsmatta och väntar på bättre tider.
Fan vet om jag inte borde skaffa mig en bekymrad tax istället.
Utkommen till den sydöstra överklassförorten skulle jag nämligen, enligt löfte, ta mig an gräsmattorna därstädes. Vädret var fint, solen sken, gräsmattorna hävde sig som en rågfältsdyning i den ljumma sen- sommarbrisen och mitt i denna agrara pastoral tronade Gräsklipparen.
- Christoffer säger att det är något fel på den, sa morsan och syftade på systersonen.
- Mådä. Jag får väl ta mig en titt, sa jag.
Som jag är förtänksam av mig hade jag tagit med mig Akutväskan, dvs en å Clas Ohlson inköpt plastlåda fylld med verktyg.
Jag stegade resolut fram över gräsmattan och bligade ondsint på Gräsklipparen. Den blängde surt tillbaka. Så kopplade jag vederbörligt handgrepp, satte foten mot klipparen och ryckte till med startsnöret. Ingenting hände.
Flertalet ryck senare, när något ortopediskt i axeln hotade att ge upp, vägrade den fortfarande att starta. Aha, tänkte jag, det är säkert en loppa på stiftet! För det var det alltid när skolkompisarnas mopeder vägrade starta för sådär 35 år sen. Det utplockade tändstiftet visade sig mycket riktigt vara behäftat med kladd och elände där sådant inte ska vara.
Efter rengöring räckte det med ett enda ryck för att den skulle gå igång. Men den lät inte alls bra: putti-putti-ptoof-putti-putti. Den borde ha låtit: VRAOOM-BRRRRRRRRRR… Jag anade något lungsiktigt hos den, kanske soten. Och så stannade den. Inga fler ryck hjälpte.
På ovansidan fanns en liten låda med en skruv i mitten, så jag skruvade ur den för att se vad som fanns innanför. Det visade sig vara någon sorts syntetisk svamp, som, när jag klämde på den, gav ifrån sig den mest förfärliga bensinluktande olja som tänkas kan. Mina händer såg ut som om jag just drejat ett stort antal krukor av bensinkaolin.
Efter rengöring satte jag tillbaka svampen och ryckte igen. Och då gick den igång! Glad i hågen började jag klippa gräsmattan. Trodde jag. Någon misstänksamhet infann sig när jag upptäckte att gräset blev rufsigt i håret, snarare än klippt. För att sänka klipphöjden var jag tvungen att stanna maskinen. Dumt gjort.
Den vägrade återigen att starta. Jag trodde mig ha kollat allt, men så skruvade jag av locket till bensintanken. Och…jodå…det visade sig vara s.k. soppatorsk. På min fråga svarade morsan att reservdunken nog var i garaget. Det var den säkert, någon gång på 70-talet.
Efter ett besök i bensinmacken, där en dunk, och 5 liter bensin för 66:50, inköptes, fyllde jag på tanken i klipparen och ryckte. Men då hade den fått nog och det var nästan så att en liten skylt med ”Access denied” dök upp ovanför den. Och där står den nu på en halvrufsig gräsmatta och väntar på bättre tider.
Fan vet om jag inte borde skaffa mig en bekymrad tax istället.
Passion
Ibland är det så tråkigt på jobbet att jag längtar efter passionen. Men det är långt kvar till den, så jag får fortsätta läsa om kommunala trätor och hembygdsgårdars loppmarknader till förmån för behjärtansvärda ändamål. Som till exempel snöskor till Sudan eller kål till Bryssel.
Med dagens arbetsmarknad får jag väl vara glad att jag har ett jobb, istället för att vara passionerad. Jag läser också om många som blir förtidspassionerade, inte minst ungdomar. Men då får man bara 64% istället för full passion. Och med tanke på hur intensiva ungdomar kan vara blir ju inte det så bra.
Det finns också dom som är sjukpassionerade, eller om det var sjukt passionerade, som torde innebära något i stil med att hysa åtrå till sin nästas åsna. Vilket inte bara är sjukt, utan också straffbart.
Förr fanns det något som hette Allmän Tilläggspassion, dvs ett tillskott avsett för dom som inte var fullt så hängivna. Kanske att de blev lite mer entusiastiska av det.
Numera har vi Premiepassion, som jag inte riktigt begripit hur det fungerar. I vilket fall ska man placera passionsmedlen i olika fonder och sedan hoppas på att de ska växa till sig. Själv har jag valt de följande: Autreaux (fransk), Elan & Liedelse (tysk), Vurm und Drang (också tysk), Oratorium (italiensk) samt den svenska Lusta & Glöd.
Gärna en guldklocka, men först en rejäl passion!
Med dagens arbetsmarknad får jag väl vara glad att jag har ett jobb, istället för att vara passionerad. Jag läser också om många som blir förtidspassionerade, inte minst ungdomar. Men då får man bara 64% istället för full passion. Och med tanke på hur intensiva ungdomar kan vara blir ju inte det så bra.
Det finns också dom som är sjukpassionerade, eller om det var sjukt passionerade, som torde innebära något i stil med att hysa åtrå till sin nästas åsna. Vilket inte bara är sjukt, utan också straffbart.
Förr fanns det något som hette Allmän Tilläggspassion, dvs ett tillskott avsett för dom som inte var fullt så hängivna. Kanske att de blev lite mer entusiastiska av det.
Numera har vi Premiepassion, som jag inte riktigt begripit hur det fungerar. I vilket fall ska man placera passionsmedlen i olika fonder och sedan hoppas på att de ska växa till sig. Själv har jag valt de följande: Autreaux (fransk), Elan & Liedelse (tysk), Vurm und Drang (också tysk), Oratorium (italiensk) samt den svenska Lusta & Glöd.
Gärna en guldklocka, men först en rejäl passion!
Krångligheter.
Somliga av oss har den ovanan att sitta i Stockholms Stadsarkivs läsesal två gånger i veckan och läsa originalprotokoll från 1670-talet. Något som ibland kan vara infernaliskt svårt. Protokollen är skrivna av olika skrivare, med olika handstil och med högst personliga uppfattningar om grammatik och stavning.
Men varför göra det lätt för sig? Vill man veta mer exakt hur några få personer levde då, och vad de med egna ord sa, så får man anstränga sig lite. Här är det inte frågan om nån "curling", av vare sig föräldrar eller andra. Här måste man göra det själv.
Det är lite grann det som är själva tjusningen. Och så handstilarna förstås; vore jag grafolog, hade man nog portat mig på stadsarkivet för obscent uppförande. Turligt nog är jag bara arkivsnok, så jag får sitta kvar, för jag är bara ute efter det som faktiskt hände och inget annat.
Efter fem timmar bland arkivalierna är det befriande att återvända till Södermalm och en promenad genom de historiska kvarteren. Och så en liten rökpaus på en parkbänk vid Nytorget.
Speciellt skönt är det en solig torsdagseftermiddag den 1 september, när gräset runt plaskdammen är belamrat med unga föräldrar vilkas telningar tultar omkring och tjoar i allsköns ro. Om de visste att de sitter på en gammal avrättningsplats, där många huvuden har rullat, så kanske de hade varit färre runt dammen. (Letar man i rabatterna där så hittar man säkert Alrunor).
Just då dyker krångligheterna upp. Hur säger man, till exempel, "torsdagskorsord" väldigt snabbt? Och hur uttalar man, egentligen, "karyatidkarikatyr"? (Dvs en skämtteckning föreställandes en kvinnofigur som håller uppe ett grekiskt tempel). Det är lite i stil med Blandarens "Är det inte kaffekaskdags strax?"
Den stora frågan är dock; Varför sitter någon på en parkbänk vid Nytorget och funderar över sånt?
Men varför göra det lätt för sig? Vill man veta mer exakt hur några få personer levde då, och vad de med egna ord sa, så får man anstränga sig lite. Här är det inte frågan om nån "curling", av vare sig föräldrar eller andra. Här måste man göra det själv.
Det är lite grann det som är själva tjusningen. Och så handstilarna förstås; vore jag grafolog, hade man nog portat mig på stadsarkivet för obscent uppförande. Turligt nog är jag bara arkivsnok, så jag får sitta kvar, för jag är bara ute efter det som faktiskt hände och inget annat.
Efter fem timmar bland arkivalierna är det befriande att återvända till Södermalm och en promenad genom de historiska kvarteren. Och så en liten rökpaus på en parkbänk vid Nytorget.
Speciellt skönt är det en solig torsdagseftermiddag den 1 september, när gräset runt plaskdammen är belamrat med unga föräldrar vilkas telningar tultar omkring och tjoar i allsköns ro. Om de visste att de sitter på en gammal avrättningsplats, där många huvuden har rullat, så kanske de hade varit färre runt dammen. (Letar man i rabatterna där så hittar man säkert Alrunor).
Just då dyker krångligheterna upp. Hur säger man, till exempel, "torsdagskorsord" väldigt snabbt? Och hur uttalar man, egentligen, "karyatidkarikatyr"? (Dvs en skämtteckning föreställandes en kvinnofigur som håller uppe ett grekiskt tempel). Det är lite i stil med Blandarens "Är det inte kaffekaskdags strax?"
Den stora frågan är dock; Varför sitter någon på en parkbänk vid Nytorget och funderar över sånt?
