Kort Nytt Hår!
Det händer att somliga av oss vaknar upp en torsdagsmorgon innan julafton, tassar ut i badrummet, glanar oss i trymån och noterar, med viss förskräckelse, att frisyren antyder att REM-sömnen tillbringats i dirigentpulpeten till något tretimmars av Wagner.
Jisses alltså! Vartenda fjun på hjässan stod åt sitt eget håll. Några tag med hårborsten resulterade bara i att jag såg ut som en glad, men sömnig, vattenbuffel. Och dom brukar i allmänhet se rätt sura ut, som om PH-värdet låg någonstans kring klövarna.
Det var alltså dags att bege sig till den libanesiska frisörfamiljen i Götgatsbacken där jag vanligen låter lockarna falla. -Hur vill du ha det? frågade killen där. -Ja, med det här fjunet duger det nog bara med en fem-millimeters snagg! svarade jag.
Sagt och gjort. Efter väl förrättat värv, vilket också inkluderade ögonbryn och öron, visade han mig resul-tatet i en sån där spegel som frisörer har. Jag blev mycket nöjd. Och då sa han: - Ja, nu ser du mycket bättre ut än när du kom hit. Systersonen Christoffer och jag blev plötsligt porträttlika till frisyren, även om jag har mer pondus kring midjan än han.
Ibland undrar jag vad det är för nytta med hår. Det har på senare år hänt att jag ställt mig frågan: - Varför odla det på huvudet som växer vilt i arslet? Vilket får mig att tänka på nyårsafton för några år sen, när kompisen Marie, under pågående middag å restaurang, plötsligt ställde sig upp och ursäktade sig eftersom hon skulle ut till damrummet och "raka skinkorna".
Hur det nu kan vara med dessa saker, tar jag mig friheten att tillvita alla läsare av min blogg ett Gott Nytt År (och kanske också ett kort nytt hår).
Hälsan själv.
Högre makter har som bekant förbjudit konsumtion av gasös tobak å samtliga näringsställen i landet. Hittills har det gått bra, för rökarna har haft växthuseffekten till hjälp och det var inte förrän på juldagen som det vände och blev kyligare. Åtminstone i Stockholm.
För några timmar sedan stod jag frostnupen och stampade utanför stam(p)lokuset på Folkungagatan 102 med vederbörlig cigarett mot munnen.
Då dök det upp en liten besser-wissrig gossafjärs i galonbyxåldern, tittade stint på mig och sa: - Vet inte fabbro att de e falit att röka?
Vad gör man? Som jag rökt både det ena och det andra sen februarilovet 1968 är jag helt och fullt medveten om vad tobak, och andra rökbara substanser, kan åstadkomma med de respiratoriska organen. Se bara på Bob Marley!
Emellertid måste den lille dryge knodden kväsas, varför jag lutade mig ned till knähöjd och sa: - Jamen sörru, jag röker bara vegetariska cigaretter. Fiberrika, fettsnåla och med lågt GI-värde. Hälsan själv, sörru!
Jag tror inte meddelandet gick fram.
För några timmar sedan stod jag frostnupen och stampade utanför stam(p)lokuset på Folkungagatan 102 med vederbörlig cigarett mot munnen.
Då dök det upp en liten besser-wissrig gossafjärs i galonbyxåldern, tittade stint på mig och sa: - Vet inte fabbro att de e falit att röka?
Vad gör man? Som jag rökt både det ena och det andra sen februarilovet 1968 är jag helt och fullt medveten om vad tobak, och andra rökbara substanser, kan åstadkomma med de respiratoriska organen. Se bara på Bob Marley!
Emellertid måste den lille dryge knodden kväsas, varför jag lutade mig ned till knähöjd och sa: - Jamen sörru, jag röker bara vegetariska cigaretter. Fiberrika, fettsnåla och med lågt GI-värde. Hälsan själv, sörru!
Jag tror inte meddelandet gick fram.
Keldjur
Jag är uppvuxen med katt. Vår gamla Sessan han bli 18 år innan hon dog 1980 (tror jag det var). Men det var ett keldjur som hade sina egna vanor, bodde i en villa i Nacka, med sitt eget ständigt öppna källarfönster, sitt eget revir på allmänningen utanför tomten och med sina egna vanor när det gällde att få mig att somna på kvällarna och få mig att vakna om morgnarna. (Också Sessan lyssnade en gång i veckan på Kjell Alinge och Janne Forshell).
Jag gillade henne. Och jag tror att hon gillade mig. Annars hade hon nog inte fött tre ungar vid fotänden av min säng när jag var 13 bast.
Ibland funderar jag på att skaffa mig ett litet djur att ha hemma. Ett sånt där som man kan klia medhårs och under hakan. Ett sånt som kryper upp i knät och spinner kärvänligt - när det vill ha mat! Jag gör mig inga illusioner; keldjur är aldrig så keliga som när de är hungriga.
Jag har, av någon anledning, en viss fäbless för taxar. De ser nämligen alltid så bekymrade ut. Och så är de små, snälla och metodiska. (Det sistnämnda vete fan var jag fått det ifrån, men jag tror att dom är det. Dom ser i alla fall ut att vara det.)
Mitt problem är att jag bor i en tvåa i Stockholms innerstad, Mosebacke, och i en sådan kan man inte ha vare sig katt eller hund. Det vore djurplågeri. Ska man ha djur hemma, så ska man åtminstone bo så att kräken får lite fritt utrymme. Och det har inte jag.
Tyvärr, för jag hade gärna diskuterat Oswald Spenglers och Axel Hägerströms idéer med en bekymrad tax.
Jag gillade henne. Och jag tror att hon gillade mig. Annars hade hon nog inte fött tre ungar vid fotänden av min säng när jag var 13 bast.
Ibland funderar jag på att skaffa mig ett litet djur att ha hemma. Ett sånt där som man kan klia medhårs och under hakan. Ett sånt som kryper upp i knät och spinner kärvänligt - när det vill ha mat! Jag gör mig inga illusioner; keldjur är aldrig så keliga som när de är hungriga.
Jag har, av någon anledning, en viss fäbless för taxar. De ser nämligen alltid så bekymrade ut. Och så är de små, snälla och metodiska. (Det sistnämnda vete fan var jag fått det ifrån, men jag tror att dom är det. Dom ser i alla fall ut att vara det.)
Mitt problem är att jag bor i en tvåa i Stockholms innerstad, Mosebacke, och i en sådan kan man inte ha vare sig katt eller hund. Det vore djurplågeri. Ska man ha djur hemma, så ska man åtminstone bo så att kräken får lite fritt utrymme. Och det har inte jag.
Tyvärr, för jag hade gärna diskuterat Oswald Spenglers och Axel Hägerströms idéer med en bekymrad tax.
Lycka är att snylta.
Att Lycka är att snylta vill jag gärna framhäva. Men man måste förstås välja vem man snyltar på. Det går ju inte att åka snålskjuts på vem som helst.
Fattiga människor i nedgångna bostadsområden kan man inte snylta på. Det vore omoraliskt. Och rika människor i rika bostadsområden kan man inte heller snylta på, för dom har sett till att det inte går att göra.
Däremot kan man snylta på sin arbetsgivare. Det har jag gjort, för där blir man ju i alla fall blåst på det mervärde man dagligen producerar. Så någon liten hämnd får man väl ta.
Fast den är diskret, måste jag erkänna. Det faktum att jag idag gjorde fem kopior i A3-format på arbets-givarens maskin får nog betecknas som snylt, även om tilltaget också kan förstås som "omedveten kultursponsring". Åtminstone från arbetsgivarens sida sett.
Komme detta i dagen, så tror jag inte att man skulle kasta Faeces på mig från arbetsgivarhåll. Snarare tvärtom, eftersom man skulle upptäcka att jag ägnat mig åt en historisk välgärning.
Jag har nämligen, i smyg, förstorat några kvartersuppmätningar på Södermalm från 1674. Syftet är att förtydliga dem och inkorporera dem i en berättelse om Södermalm från åren 1675-1676.
Vill arbetsgivaren ha betalt för detta, så är jag inte avig. Jag pyntar gärna för 5 st papper i A3-format. Vad kan det bli, max 10 spänn?
Snacka om att lyckligt snylt kan vara kultursponsring!
Fattiga människor i nedgångna bostadsområden kan man inte snylta på. Det vore omoraliskt. Och rika människor i rika bostadsområden kan man inte heller snylta på, för dom har sett till att det inte går att göra.
Däremot kan man snylta på sin arbetsgivare. Det har jag gjort, för där blir man ju i alla fall blåst på det mervärde man dagligen producerar. Så någon liten hämnd får man väl ta.
Fast den är diskret, måste jag erkänna. Det faktum att jag idag gjorde fem kopior i A3-format på arbets-givarens maskin får nog betecknas som snylt, även om tilltaget också kan förstås som "omedveten kultursponsring". Åtminstone från arbetsgivarens sida sett.
Komme detta i dagen, så tror jag inte att man skulle kasta Faeces på mig från arbetsgivarhåll. Snarare tvärtom, eftersom man skulle upptäcka att jag ägnat mig åt en historisk välgärning.
Jag har nämligen, i smyg, förstorat några kvartersuppmätningar på Södermalm från 1674. Syftet är att förtydliga dem och inkorporera dem i en berättelse om Södermalm från åren 1675-1676.
Vill arbetsgivaren ha betalt för detta, så är jag inte avig. Jag pyntar gärna för 5 st papper i A3-format. Vad kan det bli, max 10 spänn?
Snacka om att lyckligt snylt kan vara kultursponsring!
Nostalgi?
Ity morsan skall sälja villan och flytta, har jag deltagit i de närmast Stalinistiska utrensningar som nu under två dagar timat och skett i den sydöstra överklassförorten.
En container inhyrdes för att vi skulle göra oss av med möget. Och sedan brakade det loss. Gamla möbler, mattor, inventarier, madrasser, tekannor, bestick, färgpytsar, rakutensilier och allsköns annan parafernalia med uppåt 43 år på nacken strök med.
När de tyngre sakerna var utburna och överlämnade till evigheten, var det dags att skärskåda bokhyllorna. Såväl de i det Stora Rummet som de i det mindre en trappa upp. Jag törs inte svära på exakt hur många hyllmeter det var frågan om, men den i det Stora Rummet omfattade c:a 5 x 3 meter.
Hyllan en trappa upp föll på min lott. Den var lite mindre med sina c:a 2 x 2,5 meter, icke desto mindre var den laddad med hur mycket onödig litteratur som helst.
Morsan tipsade mig om att börja rensa ut alla språkkurser. Sagt och gjort. Två sopsäckar senare hade jag nått hyllorna med böcker om gruvhantering världen över. Där fanns sådana höjdare som "Mining in Northern Rhodesia 1960" i fyra band, "Canadian Mining 1965-1970" i sex band, samt "The Mining Industry of Australia 1950-1970" i åtta band. Samtliga tjocka.
Sopsäck på sopsäck fylldes och släpades till containern, något som borde ha gjorts för åtminstone ett decennium sedan.
Som jag stod där och svettades och svor, kom plötsligt syrran med en bok och sa - Den här måste vara din! Jag tittade på den och igenkände "Juniorernas önskebok 1966", Det bästa ur Reader's Digest.
Hemkommen till stadspörtet satte jag mig och bläddrade i den. Den innehöll bl.a. "Tips för Marsresenärer", "Snabbast på havet: Bärplansbåten", en artikel om skepp genom tiderna, Fridlysta växter, en skräckis av Arthur Conan Doyle, en berättelse om Arthur Whitten Brown och John Alcock som 1919 tillhörde Royal Flying Corps och flög över Atlanten långt innan Charles Lindbergh gjorde det.
Och en massa andra artiklar i samma genre, avsedda att väcka en 12-årig pojkes fantasier. Och jag har vaga minnen av att dom faktiskt gjorde det, ett mish-mash av häpnadsväckande händelser som små pojkar blev imponerade av.
Men nostalgi? Näe, inte ett dugg! Oswald Spengler var ju inte ens omnämnd.
En container inhyrdes för att vi skulle göra oss av med möget. Och sedan brakade det loss. Gamla möbler, mattor, inventarier, madrasser, tekannor, bestick, färgpytsar, rakutensilier och allsköns annan parafernalia med uppåt 43 år på nacken strök med.
När de tyngre sakerna var utburna och överlämnade till evigheten, var det dags att skärskåda bokhyllorna. Såväl de i det Stora Rummet som de i det mindre en trappa upp. Jag törs inte svära på exakt hur många hyllmeter det var frågan om, men den i det Stora Rummet omfattade c:a 5 x 3 meter.
Hyllan en trappa upp föll på min lott. Den var lite mindre med sina c:a 2 x 2,5 meter, icke desto mindre var den laddad med hur mycket onödig litteratur som helst.
Morsan tipsade mig om att börja rensa ut alla språkkurser. Sagt och gjort. Två sopsäckar senare hade jag nått hyllorna med böcker om gruvhantering världen över. Där fanns sådana höjdare som "Mining in Northern Rhodesia 1960" i fyra band, "Canadian Mining 1965-1970" i sex band, samt "The Mining Industry of Australia 1950-1970" i åtta band. Samtliga tjocka.
Sopsäck på sopsäck fylldes och släpades till containern, något som borde ha gjorts för åtminstone ett decennium sedan.
Som jag stod där och svettades och svor, kom plötsligt syrran med en bok och sa - Den här måste vara din! Jag tittade på den och igenkände "Juniorernas önskebok 1966", Det bästa ur Reader's Digest.
Hemkommen till stadspörtet satte jag mig och bläddrade i den. Den innehöll bl.a. "Tips för Marsresenärer", "Snabbast på havet: Bärplansbåten", en artikel om skepp genom tiderna, Fridlysta växter, en skräckis av Arthur Conan Doyle, en berättelse om Arthur Whitten Brown och John Alcock som 1919 tillhörde Royal Flying Corps och flög över Atlanten långt innan Charles Lindbergh gjorde det.
Och en massa andra artiklar i samma genre, avsedda att väcka en 12-årig pojkes fantasier. Och jag har vaga minnen av att dom faktiskt gjorde det, ett mish-mash av häpnadsväckande händelser som små pojkar blev imponerade av.
Men nostalgi? Näe, inte ett dugg! Oswald Spengler var ju inte ens omnämnd.
Pro- och antiklimax.
Existensen omfattar bara två typer av klimax, pro och anti. Den förra är den som eftersträvas när man härjar som en vildgalt i sänghalmen med flickvännen.
Den senare inträffar, märkligt nog, vid besök hos tandläkaren. Tro mig, jag har nyligen erfarit att så är fallet.
En inflammerad visdomstand var nämligen nära på att driva mig upp på Västerbron, i sällskap av ett rep om halsen och en lämplig tyngd. Fallhöjden ej att underskatta.
Emellertid valde jag att ringa tandläkaren och gnälla till mig en akuttid någon halvtimme innan han öppnade för dagen. - Aj då, det här är inflammerat, sa han. - Hmgrrlff, sa jag instämmande med diverse odontologiska instrument i munnen.
Han identifierade (eller möjligen odontifierade) en visdomstand i underkäken som varandes skyldig till besvären. För första gången i mitt liv föll jag på knä inför en tandläkare och bad honom dra ut eländet. Bedövning eller inte, väck med den bara!
Men han vägrade. - Nej, det kan jag inte göra. Inflammationen måste gå ner först. Jag skriver ut en pennicillinkur åt dig och så får du en tid nästa vecka. Västerbron hägrade i bakgrunden. Men han borrade åtminstone upp en gammal fyllning i gadden varvid äcklig smörja läckte ut.
På kvällen satt jag i köket med svullen kind och läste. Oavsiktligt lutade jag då kinden mot handen och fick en hel munfull med äckligt jox och blod som trycktes ut. Efter sköljning glanade jag mig i badrumstrymån och tryckte till än en gång på kinden. Samma resultat, munnen fylldes av äckelpäckel och blod. Men svullnaden gick ned. Tvi för hålen!
Några dagar senare var det dags att korta av den utdragna processen genom utdragning. Och det var då uttrycket 'antiklimax' kom till sin rätt.
Skräck och fasa vidlåder ju det här med att dra ut visdomständer. Många är de historier man hör om gräsliga ingrepp, som, via något sjukhus kirurgavdelning, inte sällan landar i Fonus famn. I alla fall om man får tro det som sägs.
I mitt fall blev det banalt, på gränsen till det pinsamma. Han satte en bedövningsspruta i munnen på mig, stack tre gånger och så fick jag fem minuters utvisning till väntrummet. Under tiden behandlade han en äldre dam.
Inkallad igen till behandlingsrummet satte jag mig i stolen. Han lyste mig i gapet och bände lite med en liten metallpinne. Sen började han fylla i papper! Jag bara gapade. Därefter tog han fram tången och sa: -Du har en gammal fyllning i tanden, så jag tror jag kan ta ut den hel som den är.
- Wgrrlffs, svarade jag från bakom min bedövning. In med tången och så några vickningar. På mindre än 40 sekunder var tanden ute, komplett med rot och allt.
Antiklimax, alltså, i ordets rätta bemärkelse.
Den senare inträffar, märkligt nog, vid besök hos tandläkaren. Tro mig, jag har nyligen erfarit att så är fallet.
En inflammerad visdomstand var nämligen nära på att driva mig upp på Västerbron, i sällskap av ett rep om halsen och en lämplig tyngd. Fallhöjden ej att underskatta.
Emellertid valde jag att ringa tandläkaren och gnälla till mig en akuttid någon halvtimme innan han öppnade för dagen. - Aj då, det här är inflammerat, sa han. - Hmgrrlff, sa jag instämmande med diverse odontologiska instrument i munnen.
Han identifierade (eller möjligen odontifierade) en visdomstand i underkäken som varandes skyldig till besvären. För första gången i mitt liv föll jag på knä inför en tandläkare och bad honom dra ut eländet. Bedövning eller inte, väck med den bara!
Men han vägrade. - Nej, det kan jag inte göra. Inflammationen måste gå ner först. Jag skriver ut en pennicillinkur åt dig och så får du en tid nästa vecka. Västerbron hägrade i bakgrunden. Men han borrade åtminstone upp en gammal fyllning i gadden varvid äcklig smörja läckte ut.
På kvällen satt jag i köket med svullen kind och läste. Oavsiktligt lutade jag då kinden mot handen och fick en hel munfull med äckligt jox och blod som trycktes ut. Efter sköljning glanade jag mig i badrumstrymån och tryckte till än en gång på kinden. Samma resultat, munnen fylldes av äckelpäckel och blod. Men svullnaden gick ned. Tvi för hålen!
Några dagar senare var det dags att korta av den utdragna processen genom utdragning. Och det var då uttrycket 'antiklimax' kom till sin rätt.
Skräck och fasa vidlåder ju det här med att dra ut visdomständer. Många är de historier man hör om gräsliga ingrepp, som, via något sjukhus kirurgavdelning, inte sällan landar i Fonus famn. I alla fall om man får tro det som sägs.
I mitt fall blev det banalt, på gränsen till det pinsamma. Han satte en bedövningsspruta i munnen på mig, stack tre gånger och så fick jag fem minuters utvisning till väntrummet. Under tiden behandlade han en äldre dam.
Inkallad igen till behandlingsrummet satte jag mig i stolen. Han lyste mig i gapet och bände lite med en liten metallpinne. Sen började han fylla i papper! Jag bara gapade. Därefter tog han fram tången och sa: -Du har en gammal fyllning i tanden, så jag tror jag kan ta ut den hel som den är.
- Wgrrlffs, svarade jag från bakom min bedövning. In med tången och så några vickningar. På mindre än 40 sekunder var tanden ute, komplett med rot och allt.
Antiklimax, alltså, i ordets rätta bemärkelse.
