Ett nytt icke-krig.
Migrationsverket har kommit fram till att det inte försiggår en "inre väpnad konflikt" i Irak. Alltså kan man skicka tillbaka asylsökande därifrån, även om verkets personal inte får följa med eftersom det är för farligt.
Jaha! Hur går det där ihop? En svensk myndighet som uppenbarligen inte riktigt hänger med i verkligheten. Vi andra går in på http://www.liveleak.com och noterar att där faktiskt skjuts, sprängs, dödas och levs rövare så det står härliga till. Och allt i rörliga färgbilder med ljud från frontlinjen.
Men det är väl i Irak som det var i Vietnam, dit Lyndon B. och Richard M. skickade några hundratusen "rådgivare". Också det ett icke-krig. Who do they think they're foolin'?
Kanske att Migrationsverket skulle låta sina ledarhundar nosa lite på ovan nämnda sajt och sedan berätta för blindstyrena hur verkligheten ser ut.
Jaha! Hur går det där ihop? En svensk myndighet som uppenbarligen inte riktigt hänger med i verkligheten. Vi andra går in på http://www.liveleak.com och noterar att där faktiskt skjuts, sprängs, dödas och levs rövare så det står härliga till. Och allt i rörliga färgbilder med ljud från frontlinjen.
Men det är väl i Irak som det var i Vietnam, dit Lyndon B. och Richard M. skickade några hundratusen "rådgivare". Också det ett icke-krig. Who do they think they're foolin'?
Kanske att Migrationsverket skulle låta sina ledarhundar nosa lite på ovan nämnda sajt och sedan berätta för blindstyrena hur verkligheten ser ut.
Snop(p)et.
Kalsongförrådet behövde uppdateras, varför det gicks till närmaste kalsongutminuterande butik inom gångavstånd från grytet. Tre par för 100 kronor. Inte illa. Rena kapet.
Iförd ett par nyinköpta skulles det om eftermiddagen stilas för vännerna på puben. Eller, vänta nu...öh...kalsonger. Nå, i vilket fall skrävlades det om själva priset.
Några pints öl senare gjorde sig naturen påmind. Njurar och blåsa jobbar ju dygnet runt och var inte heller den här dagen intresserade av ledighet. Det tassades alltså ut till herrmuggen.
Byxans dragkedja drogs ned och det börjades fumla efter det genusdefinierande bihanget strax bakom den nyinköpta kalsongen. Men det koms ingen vart. Där fanns bara openetrerbart tyg. Till slut måstes det knäppas upp och dras ned lite överallt för att äntligen komma till skott. Och då stod jag på urinens brant!
Hur i h-e kan man tillverka och sälja kalsonger utan gylf?
Iförd ett par nyinköpta skulles det om eftermiddagen stilas för vännerna på puben. Eller, vänta nu...öh...kalsonger. Nå, i vilket fall skrävlades det om själva priset.
Några pints öl senare gjorde sig naturen påmind. Njurar och blåsa jobbar ju dygnet runt och var inte heller den här dagen intresserade av ledighet. Det tassades alltså ut till herrmuggen.
Byxans dragkedja drogs ned och det börjades fumla efter det genusdefinierande bihanget strax bakom den nyinköpta kalsongen. Men det koms ingen vart. Där fanns bara openetrerbart tyg. Till slut måstes det knäppas upp och dras ned lite överallt för att äntligen komma till skott. Och då stod jag på urinens brant!
Hur i h-e kan man tillverka och sälja kalsonger utan gylf?
Språkligheter igen.
Politiskt vinklat språk är alltid lattjo. Jag läser t.ex. ofta i tidningarna om "deltidsarbetslösa", dvs människor som har ett deltidsjobb och sedan "stämplar upp" till heltid. Inte sällan för att de är nöjda med deltiden och inte vill ha ett heltidsjobb.
Tacka fan för det! Visserligen innebär "stämplandet" att man inte får full ersättning för oarbetad tid, men ändå att man får viss ersättning för den. I praktiken får man alltså betalt för att inte arbeta.
Rimligt, och mer korrekt, vore att byta ut termen "deltidsarbetslös" mot frasen "deltidsarbetande med betald fritid". Jag önskar att jag vore i samma situation, så att jag finge lite ersättning för min å Riksarkivet spenderade fritid.
Tacka fan för det! Visserligen innebär "stämplandet" att man inte får full ersättning för oarbetad tid, men ändå att man får viss ersättning för den. I praktiken får man alltså betalt för att inte arbeta.
Rimligt, och mer korrekt, vore att byta ut termen "deltidsarbetslös" mot frasen "deltidsarbetande med betald fritid". Jag önskar att jag vore i samma situation, så att jag finge lite ersättning för min å Riksarkivet spenderade fritid.
Fatalt morgonmisstag
Som jag sedan i somras är begåvad med medicin mot högt blodtryck, har jag nu, varje morgon, att inmundiga en tablett av en medicin och en halv tablett av en annan. Tillsammans 32,5 mg av det verksamma medlet.
I morse synes jag ha varit mer än lovligt förvirrad, för det blev en tablett av varje sort. Tillsammans 45 mg av den aktiva substansen. Detta slog mig först när jag svalt det andra pillret och då var det för sent.
Det var bara att snällt invänta reaktionen och hoppas på överlevnad. Jag klarade mig fram till galärbänken på jobbet, någon timme senare, men sen rann all kraft ut från under tånaglarna. Arbetskamraterna måtte ha trott att jag var kraftigt berusad, eftersom jag satt och höll i galärbänken för att inte trilla av stolen. Blodtrycket tör ha legat på omkring 25/8 eller något åt det hållet. (Normalt för mig är 140/90).
Det var det jävligaste jag varit med om! Inga fler såna misstag för min del.
I morse synes jag ha varit mer än lovligt förvirrad, för det blev en tablett av varje sort. Tillsammans 45 mg av den aktiva substansen. Detta slog mig först när jag svalt det andra pillret och då var det för sent.
Det var bara att snällt invänta reaktionen och hoppas på överlevnad. Jag klarade mig fram till galärbänken på jobbet, någon timme senare, men sen rann all kraft ut från under tånaglarna. Arbetskamraterna måtte ha trott att jag var kraftigt berusad, eftersom jag satt och höll i galärbänken för att inte trilla av stolen. Blodtrycket tör ha legat på omkring 25/8 eller något åt det hållet. (Normalt för mig är 140/90).
Det var det jävligaste jag varit med om! Inga fler såna misstag för min del.
De rika (del 2)
För att bringa reda i frågan om vilka "de rika" är, har ordf. Fidel Pärlemo gett Folkrepubliken Mosebackes Finanz-Abteilung (FA) i uppdrag att kontakta grannlandet Sveriges statistiska institutioner (dvs SCB).
Det visar sig då, att den totala svenska medelinkomsten för år 2006 var 227.000 kr/år. Naturligtvis ojämlikt fördelat på könen; 264.900 för män och 190.400 för kvinnor. Lite förvånande, med tanke på att ett föregivet socialistiskt parti under en längre tid varit dominerande i grannlandet.
Uppdelat på året, blir det 18.917 kr/mån för alla. Men, återigen, ojämlikt fördelat; 22.075 kr/mån för män och 15.867 kr/mån för kvinnor. Ett lönegap som får Grand Canyon att framstå som ett litet dike blott.
Ska man därav dra den slutsatsen, att alla i grannlandet Sverige som tjänar mer än 227.000 kr/år (18.917 kr/mån) är att betrakta som rika?
Om så är, börjar man undra hur många "de rika" egentligen är. De torde ju vara i majoritet, snarare än en liten exklusiv grupp som parasiterar på det arbetande folket.
Att påstå att den nuvarande svenska regimen bara gynnar "de rika" är alltså nonsens.
De rika.
Förhandenvarande svenska regim häcklas esomoftast för att dess politik enbart gagnar "de rika". Inte minst skrev Mona Sahlin om det i en debattartikel i SvD (17/9-07): Att de rika blir rikare.
I mitt arbete som presslektör läser jag ofta i både ledare, debattartiklar och insändare att dessa "rika" ständigt blir rikare. Jag får intrycket av en liten besutten skara i någon sorts Schlaraffenland, som bara öppnar sina orala kaviteter och ser rikedomens vind spänna deras gomsegel. Som om ingen annan grupp i samhället finge ta del av de föregivna skattesänkningar som den s.k. Alliansen genomfört.
Är det verkligen så? Är det fortfarande bara Ingvar Kamprad och Fredrik Lundberg, och likartade, som i praktiken kan välja bort att pynta skatt? Som det var under den förutvarande regimens tid. Dåförtiden var det nämligen extremt nischat, det där med förmögenhetsskatt. Var man tillräckligt rik, så kunde man själv välja. Alla skulle, uppenbarligen, inte vara med.
Men det där är ointressant, eftersom det bara berörde en exklusiv minoritet. Nuvarande brackregim har ju gjort det till var mans (med någon förmögenhet) sak. Fi donc!
Det som är verkligt intressant är att definiera vilka som är "de rika". Som varande f.d. student i vetenskapsteori för humanistiska fakultetens doktorander vid Stockholms universitet (ht-81), är jag väldigt nyfiken på hur man skiljer mellan de rika, de mindre rika, de inte fullt så rika, de småfattiga, de knapriga, de obeställda och de som har det verkligt trångt.
Kort och gott; Vilka är egentligen "de rika" som pseudovänstern talar om? Vid vilken månadsinkomst går gränsen? Kan man inte definiera detta så är pratet om att sittande regim bara gynnar "de rika" rent nonsens. Då tänker man bara i svepande generaliseringar om diffusa grupper. Och det är ju inte så rationellt.
Bättre då, som när docent Svensson, å filosofiska institutionen vid Stockholms universitet, frågade oss lika nyblivna som obegåvade doktorander; Vid vilket antal hårstrån går gränsen för flintskallighet?
Det är de kritiska nyanserna som gör att man kommer nån vart.
I mitt arbete som presslektör läser jag ofta i både ledare, debattartiklar och insändare att dessa "rika" ständigt blir rikare. Jag får intrycket av en liten besutten skara i någon sorts Schlaraffenland, som bara öppnar sina orala kaviteter och ser rikedomens vind spänna deras gomsegel. Som om ingen annan grupp i samhället finge ta del av de föregivna skattesänkningar som den s.k. Alliansen genomfört.
Är det verkligen så? Är det fortfarande bara Ingvar Kamprad och Fredrik Lundberg, och likartade, som i praktiken kan välja bort att pynta skatt? Som det var under den förutvarande regimens tid. Dåförtiden var det nämligen extremt nischat, det där med förmögenhetsskatt. Var man tillräckligt rik, så kunde man själv välja. Alla skulle, uppenbarligen, inte vara med.
Men det där är ointressant, eftersom det bara berörde en exklusiv minoritet. Nuvarande brackregim har ju gjort det till var mans (med någon förmögenhet) sak. Fi donc!
Det som är verkligt intressant är att definiera vilka som är "de rika". Som varande f.d. student i vetenskapsteori för humanistiska fakultetens doktorander vid Stockholms universitet (ht-81), är jag väldigt nyfiken på hur man skiljer mellan de rika, de mindre rika, de inte fullt så rika, de småfattiga, de knapriga, de obeställda och de som har det verkligt trångt.
Kort och gott; Vilka är egentligen "de rika" som pseudovänstern talar om? Vid vilken månadsinkomst går gränsen? Kan man inte definiera detta så är pratet om att sittande regim bara gynnar "de rika" rent nonsens. Då tänker man bara i svepande generaliseringar om diffusa grupper. Och det är ju inte så rationellt.
Bättre då, som när docent Svensson, å filosofiska institutionen vid Stockholms universitet, frågade oss lika nyblivna som obegåvade doktorander; Vid vilket antal hårstrån går gränsen för flintskallighet?
Det är de kritiska nyanserna som gör att man kommer nån vart.
Litterära mammor!
Mammor består vanligen av ens egen morsa som har den ibland lite misslyckade vanan att ringa upp vid sådär 20:45-tiden. Då har hon ofta hunnit avverka flera hyllmeter med deckarlitteratur och vill diskutera densamma. Med mig, som inte har läst en deckare sen Nyköpings gästabud! Och som dessutom satt och mumsade på den sena middagens lammkotletter.
Emellertid är morsan inte avig, utan när hon upptäckte att jag satt vid middagsbordet så bad hon att få återkomma. Men när jag hade ätit upp och diskat, var det istället jag som återkom. Någongång vid sådär 21:20-tiden.
När jag sedan, efter avslutat samtal, lade på luren, var klockan 22:25. Vi hade då hunnit avverka allt ifrån vad nära släktingar håller på med nuförtiden, via Herman Hesse och Franz Kafka, plus en liten avstickare åt Turgenjev-hållet, till Camilla Läckbergs senaste bok.
Puh, alltså! (Och då menar jag inte nallen!) Det kan vara jobbigt när 85-åriga morsor ringer upp och entusiastiskt vill höra ens åsikter om böcker som man knappt har läst. Okej, Kafka och grabbarna har jag ju läst, men för länge sen. Och Camilla Läckberg vet jag bara hur hon ser ut efter att ha sett henne på bild i tidningarna. (Hmm. Kanske att man skulle kamma mittbena, ta på sig strärkkragen och åka nedåt västkusten för ett besök ändå. Hon ser ju väldigt trevlig ut).
Hur som helst; Man bör vara påläst när litterära mammor ringer.
Emellertid är morsan inte avig, utan när hon upptäckte att jag satt vid middagsbordet så bad hon att få återkomma. Men när jag hade ätit upp och diskat, var det istället jag som återkom. Någongång vid sådär 21:20-tiden.
När jag sedan, efter avslutat samtal, lade på luren, var klockan 22:25. Vi hade då hunnit avverka allt ifrån vad nära släktingar håller på med nuförtiden, via Herman Hesse och Franz Kafka, plus en liten avstickare åt Turgenjev-hållet, till Camilla Läckbergs senaste bok.
Puh, alltså! (Och då menar jag inte nallen!) Det kan vara jobbigt när 85-åriga morsor ringer upp och entusiastiskt vill höra ens åsikter om böcker som man knappt har läst. Okej, Kafka och grabbarna har jag ju läst, men för länge sen. Och Camilla Läckberg vet jag bara hur hon ser ut efter att ha sett henne på bild i tidningarna. (Hmm. Kanske att man skulle kamma mittbena, ta på sig strärkkragen och åka nedåt västkusten för ett besök ändå. Hon ser ju väldigt trevlig ut).
Hur som helst; Man bör vara påläst när litterära mammor ringer.
