Mörker.
Inte sällan läser jag i landsortspressen om att man här och var arrangerar en s.k. kulturnatta. Det innebär att man under en hel natt sätter en bunsenbrännare under Gluteus Maximus på varenda konstnär, musiker, skådespelare, hembygdsförening och vad det nu kan vara på orten. Det blir ett väldigt ståhej och alla får spela, sjunga och dansa till havregryningen.
Den enda sak som oroar mig med det, är att kulturnatten rimligtvis bör föregås av en kulturskymning. Och det låter ju inte bra. Rena mörkret.
Den enda sak som oroar mig med det, är att kulturnatten rimligtvis bör föregås av en kulturskymning. Och det låter ju inte bra. Rena mörkret.
Postdilettantisk neopekoralism
Eftersom det är alldeles för lite poesi i vardagen presenteras härmed en dikt för att åtgärda bristen. Det är en halvfranska i sonettform avsedd att hylla purjolöken, den främsta bland lökar. Stilmässigt hör den hemma i den skola inom lyriken som brukar kallas den postdilettantiska neopekoralismen, dvs det pretentiösa rimsmideriet.
Pure Joie
O purjolök, pure joie, lyckan absolut!
Je ne vet ej vad som smakar bättre
quand i grytan je te plägar mettre
mais quelle fasa et horreur om tu es slut.
O ail, comme le smärta pinar mig akut
et j'écris une sista avskedslettre;
purjolök är grytans raison d'etre
sans lequel mig återstår blott snarans knut.
Alors, je springer vite till grönsaksdisken
languissant efter mitt mål, le poireau!
Att sättas ut ne pas je veux för risken
att le purjolöken utan plötsligt stå,
som också går trés bien avec le fisken,
un légume man bara inte doit försmå.
O purjolök, pure joie, lyckan absolut!
Je ne vet ej vad som smakar bättre
quand i grytan je te plägar mettre
mais quelle fasa et horreur om tu es slut.
O ail, comme le smärta pinar mig akut
et j'écris une sista avskedslettre;
purjolök är grytans raison d'etre
sans lequel mig återstår blott snarans knut.
Alors, je springer vite till grönsaksdisken
languissant efter mitt mål, le poireau!
Att sättas ut ne pas je veux för risken
att le purjolöken utan plötsligt stå,
som också går trés bien avec le fisken,
un légume man bara inte doit försmå.
ÄDIG
På den tiden jag pluggade psykologi (det är 33 år sen!) hade jag nöjet att läsa en av de roligaste böcker jag någonsin stött på som kurslitteratur. Det var Eric Bernes "Games People Play" ("Så bär vi oss åt"). När den kom vet jag inte, men det bör ha varit långt innan jag började på universitetet.
Boken handlar om s.k Transaktionsanalys, vilket är en benämning på iakttagelser av hur vi människor samverkar med varann i vardagliga situationer. Utgångspunkten är Eric Bernes patienter som tillsammans med honom har definierat några spel som ständigt spelas på existensens verkstadsgolv.
Syftet är hela tiden att smidifiera umgänget människor emellan, så att livet blir åtminstone rimligt drägligt och man undviker de värsta kontroverserna. Det handlar alltså om en sorts rollspel. Här finner vi sådana spel som "Nu Har Jag Dig Fast, Ditt Kräk", "Kirurg" och "Varför Gör Du Inte - Jo, Men." Berne hade till syfte att identifiera tråkiga situationer som han sedan kunde ge som Aha-upplevelser till sina patienter, så att de kunde bryta sina mönster och finna nya perspektiv.
Ett av de roligaste spelen som han beskriver är ÄDIG (Är Det Inte Gräsligt), vilket går ut på att minst två personer ondgör sig över saker som antingen ligger utanför deras kontroll, som de inte har att göra med, eller som de inte riktigt kan greppa eftersom de ännu inte inträffat.
Två exempel ur boken;
- Hörde du om Flossie Murgatroyds hysterektomi?
- Ja, är det inte gräsligt!
- Visste du att Flossie Murgatroyd aldrig har läst Rilke?
- Det menar du inte. Så gräsligt!
I många år har jag skrattat gott åt Bernes beskrivningar, även om hans idéer nuförtiden säkert har ersatts av annat tänkande på området. På 33 år hinner ju mycket förändras.
Men kanske inte så mycket som man tror. I torsdags råkade jag nämligen sitta mitt i ett gäng social-demokratiska kompisar, som småsurade över den sistlidna valförlusten. Själv har jag en viss distans, eftersom jag länge tyckt att det är dags att avpolitisera det offentliga rummet och istället låta Riktiga Människor leva sina egna liv utan inblandning av sociala/ideologiska ingenjörer.
Orden föll inte exakt som nedan anges, men andemeningen var precis densamma som i Bernes ÄDIG;
- Nu kommer borgarna att hoppa och stampa på de fattiga och svaga, för att sedan dansa på deras
gravar.
- Ja, är det inte gräsligt!
Där ser man, rollspelen upprepar sig.
Boken handlar om s.k Transaktionsanalys, vilket är en benämning på iakttagelser av hur vi människor samverkar med varann i vardagliga situationer. Utgångspunkten är Eric Bernes patienter som tillsammans med honom har definierat några spel som ständigt spelas på existensens verkstadsgolv.
Syftet är hela tiden att smidifiera umgänget människor emellan, så att livet blir åtminstone rimligt drägligt och man undviker de värsta kontroverserna. Det handlar alltså om en sorts rollspel. Här finner vi sådana spel som "Nu Har Jag Dig Fast, Ditt Kräk", "Kirurg" och "Varför Gör Du Inte - Jo, Men." Berne hade till syfte att identifiera tråkiga situationer som han sedan kunde ge som Aha-upplevelser till sina patienter, så att de kunde bryta sina mönster och finna nya perspektiv.
Ett av de roligaste spelen som han beskriver är ÄDIG (Är Det Inte Gräsligt), vilket går ut på att minst två personer ondgör sig över saker som antingen ligger utanför deras kontroll, som de inte har att göra med, eller som de inte riktigt kan greppa eftersom de ännu inte inträffat.
Två exempel ur boken;
- Hörde du om Flossie Murgatroyds hysterektomi?
- Ja, är det inte gräsligt!
- Visste du att Flossie Murgatroyd aldrig har läst Rilke?
- Det menar du inte. Så gräsligt!
I många år har jag skrattat gott åt Bernes beskrivningar, även om hans idéer nuförtiden säkert har ersatts av annat tänkande på området. På 33 år hinner ju mycket förändras.
Men kanske inte så mycket som man tror. I torsdags råkade jag nämligen sitta mitt i ett gäng social-demokratiska kompisar, som småsurade över den sistlidna valförlusten. Själv har jag en viss distans, eftersom jag länge tyckt att det är dags att avpolitisera det offentliga rummet och istället låta Riktiga Människor leva sina egna liv utan inblandning av sociala/ideologiska ingenjörer.
Orden föll inte exakt som nedan anges, men andemeningen var precis densamma som i Bernes ÄDIG;
- Nu kommer borgarna att hoppa och stampa på de fattiga och svaga, för att sedan dansa på deras
gravar.
- Ja, är det inte gräsligt!
Där ser man, rollspelen upprepar sig.
Efter ett stick av...
Inom konsthistorien brukar reproduktioner inte sällan betitlas "Efter ett stick av..." och så konstnärens namn. För det mesta återfinns dessa i böcker, gärna med glossy paper och i flerfärgstryck. Och dyra som bara den.
I morse upplevde jag på arbetsplatsen en mer jordnära, konkret och handfast erfarenhet av samma rubrik. Dock i form av en infam gaddstekel av släktet Vespa Vulgaris, dvs en s.k. geting.
Den förbannade insekten hade sömngångaraktigt flugit omkring lite hipp som happ i arbetsrummet, för att sedan gömma sig i någon vrå.
Jag jobbade på med mitt och tänkte inte vidare på eländet. Inte förrän vid 9-draget, that is, då det kliade lite på vänsterarmen. Jag kliade tillbaka och då sänkte den gadden subcutant i mig. Som det sved!
Turligt nog är jag inte allergisk för då hade det kanske gått illa. Men nu, nästan tio timmar senare, svider det fortfarande. Må Fan göra hembesök i getingboet!
Jag är en fridens människa, men den sortens existenser tycker jag gott man kan avliva utan pardon. Jag har inga skrupler på den fronten.
Stekel, stekel på armen där, säg mig var min hoprullade tidning är!
I morse upplevde jag på arbetsplatsen en mer jordnära, konkret och handfast erfarenhet av samma rubrik. Dock i form av en infam gaddstekel av släktet Vespa Vulgaris, dvs en s.k. geting.
Den förbannade insekten hade sömngångaraktigt flugit omkring lite hipp som happ i arbetsrummet, för att sedan gömma sig i någon vrå.
Jag jobbade på med mitt och tänkte inte vidare på eländet. Inte förrän vid 9-draget, that is, då det kliade lite på vänsterarmen. Jag kliade tillbaka och då sänkte den gadden subcutant i mig. Som det sved!
Turligt nog är jag inte allergisk för då hade det kanske gått illa. Men nu, nästan tio timmar senare, svider det fortfarande. Må Fan göra hembesök i getingboet!
Jag är en fridens människa, men den sortens existenser tycker jag gott man kan avliva utan pardon. Jag har inga skrupler på den fronten.
Stekel, stekel på armen där, säg mig var min hoprullade tidning är!
Valskandal!
Valet till Folkrepubliken Mosebackes Högsta Sovjet måste göras om, meddelar vanligtvis välunderrättade källor.
Detta sedan en hackare redan för en vecka sen tagit sig in i Mosebacke Valbureaus databas, stulit valresultatet och publicerat det på Internet en timme innan vallokalernas stängning.
Ordförande Fidel Pärlemo rasar.
Detta sedan en hackare redan för en vecka sen tagit sig in i Mosebacke Valbureaus databas, stulit valresultatet och publicerat det på Internet en timme innan vallokalernas stängning.
Ordförande Fidel Pärlemo rasar.
Ett löst problem
Det har förekommit lite bryderi vad beträffar namngivningen av min nya gitarr. Twijk och ångst!
Någon föreslog Suzy Q eftersom jag ju gillar John Fogerty. Men då hade jag ju lika gärna kunnat döpa gitarren till Molina.
Emellertid tror jag mig nu ha funnit ett passande namn. Tack och lov, för fontanellen är närmast renrakad på hår efter allt eftertänksamt krafsande.
Det var så här. Under sistlidna torsdagslösning av Allers A-korsord berättade kompisen Jane att en hemvärnsman en gång i tiden hade döpt sitt vapen efter henne. Hon blev inte särdeles smickrad, eftersom ett vapen ju är till för att skada människor. Hennes gebit är sjuksköterskans, vilket står i diametral motsats till det som vapen åstadkommer på folk.
Då slog det mig att "music hath charms that soothes the savage beast" (engelskt 1500-tal). Och kanske att jag kunde koppla ihop musiken med hennes medmänskligt inkännande yrkesverksamhet.
Sagt och gjort. Min nya fina Furch-gitarr från Tjeckien heter därför från och med nu "Jane".
Namnproblemet är alltså löst.
Någon föreslog Suzy Q eftersom jag ju gillar John Fogerty. Men då hade jag ju lika gärna kunnat döpa gitarren till Molina.
Emellertid tror jag mig nu ha funnit ett passande namn. Tack och lov, för fontanellen är närmast renrakad på hår efter allt eftertänksamt krafsande.
Det var så här. Under sistlidna torsdagslösning av Allers A-korsord berättade kompisen Jane att en hemvärnsman en gång i tiden hade döpt sitt vapen efter henne. Hon blev inte särdeles smickrad, eftersom ett vapen ju är till för att skada människor. Hennes gebit är sjuksköterskans, vilket står i diametral motsats till det som vapen åstadkommer på folk.
Då slog det mig att "music hath charms that soothes the savage beast" (engelskt 1500-tal). Och kanske att jag kunde koppla ihop musiken med hennes medmänskligt inkännande yrkesverksamhet.
Sagt och gjort. Min nya fina Furch-gitarr från Tjeckien heter därför från och med nu "Jane".
Namnproblemet är alltså löst.
Ett oväntat problem
Där andra under längre tid går och funderar på att skaffa barn, har jag under längre tid gått och funderat på att skaffa en ny gitarr. I drygt 30 år, närmare bestämt. Blivande föräldrar brukar ju till sist ta produktions-medlen i egna händer, så att säga. Men det fungerar inte när det gäller gitarrer. Då krävs det både hantverkskunnande och yrkesskicklighet. Jag skulle inte vilja spela på en gitarr som är slarvigt tillverkad under en berusad midsommarafton.
Alltså gav jag mig redan i våras ut på en preliminär exkursion i Stockholms gitarraffärer. Utbudet var enormt. Bataljoner av gitarrer mötte mig överallt. Dreadnoughts, parlor guitars, jumbogitarrer, super jumbos, cutaways och vanliga plonkguror för 995 spänn.
Det jag var ute efter var en fin, välrundad sak, med solitt lock, hård greppbräda och fin action. Dessutom måste diskantsträngarna balansera bassträngarna, så att inte endera dominerar. Greppbrädan måste också vara något bredare än standardens 43 mm. (Men inte så bred som min gamla 12-strängade Bjärton, som har 53 mm, vilket gör att fingrarna måste ned i spagat för att det ens ska låta något. Och strängarna är så tröga att man får blåmärken på fingertopparna).
Efter en veckas funderande i Skottland återkom jag fylld av entusiasm och med en nyskriven parafras på Ola Magnells "Nya perspektiv". En bok med två kapitel med tips om det stundande gitarrköpet införskaffades och lästes några gånger.
Rustad inför kommande musikaliska excesser gav jag mig ut i affärerna igen och började snoka. Denna gång med den nischade avsikten att köpa mig en s.k. super-jumbo.
Resultatet blev till en böjan nedslående. 4Sound på Folkungagatan hade visserligen en jättefin Gibson sj-150, men för drygt 29.000 spänn. Se, men inte röra. Och Hellstone på Götgatan hade en Gibson sj-200 för 36.995 spänn. Jojo, då hade jag fått käka strömming i minst två års tid.
Den långe gänglige finske hippien (i 50 års-åldern) på Hellstone rekommenderade istället en tjeckisk gitarr av märket Furch när han såg min min inför priset. Jag provspelade lite och den kändes bra.
Gottfrid Johansson i Hötorgets tunnelbanestation hade en Gibson sj-150 xt. Till det facila priset av blott 26.950 kronor. Glöm det.
Den surmulne killen på Jams Akustiska på Roslagsgatan fick mig nästan att vända i dörren, trots att de hade en ragtime-gitarr för bara drygt 8000. Och han på Guitar People på Renstiernas gata såg ut att helst vilja bygga en från scratch åt mig.
Musikbörsen på St. Eriksgatan var en annan sak. Jag berättade för killen där om mina Gibson-äventyr och om vad jag var ute efter, varvid han visade en hel vägg med bara Furch-gitarrer. Priserna varierade från drygt 6000 upp till 25.000, den sistnämnda ett extra fint jubileumsexemplar. Jag provspelade lite och det lät bra.
Två veckor senare hade jag gjort om rundan ett varv eller två, provspelat lite, känt och tafsat lite, och blivit svårt förtjust i en Furch S-23 SF hos Hellstone på Götgatan. Alltså var jag där och klinkade lite och bestämde mig. Den kostade 12.700 men det var ju bara en dryg tredjedel av Gibson-priset, och ljudet var väl i klass med Gibsons.
Framåt kvällen kunde jag inte hålla fingrarna i styr, utan var bara tvungen att sätta mig i köket och höra om jag kom ihåg något från för 20 år sen när jag slutade spela gitarr. Det var dumt gjort, för när jag tittade upp igen var klockan 02:30. Sedär en gitarr att gilla.
Dagen därpå dök ett oväntat problem upp. Vad ska hon heta? För mig, frilanschauvinist som jag är, är gitarrer alltid kvinnliga. (Frånsett min första stålsträngade som hette Alexander). Min tolvsträngade Bjärton heter Julia och min telecaster-kopia som jag hade före den hette..ja, det minns jag inte...den var ju elektrisk. Och såna kan man ju inte spela på.
Namnet alltså, kanske något skotsk; Fiona eller Catrina, eller nåt mystiskt namn på gaelic? Finns där några förslag? Alla är välkomna, men efter en tids spelande kommer det att ge sig av sig självt.
Åh, herrejävvlar! Som fingertopparna på vänsterhanden gör ont!
Alltså gav jag mig redan i våras ut på en preliminär exkursion i Stockholms gitarraffärer. Utbudet var enormt. Bataljoner av gitarrer mötte mig överallt. Dreadnoughts, parlor guitars, jumbogitarrer, super jumbos, cutaways och vanliga plonkguror för 995 spänn.
Det jag var ute efter var en fin, välrundad sak, med solitt lock, hård greppbräda och fin action. Dessutom måste diskantsträngarna balansera bassträngarna, så att inte endera dominerar. Greppbrädan måste också vara något bredare än standardens 43 mm. (Men inte så bred som min gamla 12-strängade Bjärton, som har 53 mm, vilket gör att fingrarna måste ned i spagat för att det ens ska låta något. Och strängarna är så tröga att man får blåmärken på fingertopparna).
Efter en veckas funderande i Skottland återkom jag fylld av entusiasm och med en nyskriven parafras på Ola Magnells "Nya perspektiv". En bok med två kapitel med tips om det stundande gitarrköpet införskaffades och lästes några gånger.
Rustad inför kommande musikaliska excesser gav jag mig ut i affärerna igen och började snoka. Denna gång med den nischade avsikten att köpa mig en s.k. super-jumbo.
Resultatet blev till en böjan nedslående. 4Sound på Folkungagatan hade visserligen en jättefin Gibson sj-150, men för drygt 29.000 spänn. Se, men inte röra. Och Hellstone på Götgatan hade en Gibson sj-200 för 36.995 spänn. Jojo, då hade jag fått käka strömming i minst två års tid.
Den långe gänglige finske hippien (i 50 års-åldern) på Hellstone rekommenderade istället en tjeckisk gitarr av märket Furch när han såg min min inför priset. Jag provspelade lite och den kändes bra.
Gottfrid Johansson i Hötorgets tunnelbanestation hade en Gibson sj-150 xt. Till det facila priset av blott 26.950 kronor. Glöm det.
Den surmulne killen på Jams Akustiska på Roslagsgatan fick mig nästan att vända i dörren, trots att de hade en ragtime-gitarr för bara drygt 8000. Och han på Guitar People på Renstiernas gata såg ut att helst vilja bygga en från scratch åt mig.
Musikbörsen på St. Eriksgatan var en annan sak. Jag berättade för killen där om mina Gibson-äventyr och om vad jag var ute efter, varvid han visade en hel vägg med bara Furch-gitarrer. Priserna varierade från drygt 6000 upp till 25.000, den sistnämnda ett extra fint jubileumsexemplar. Jag provspelade lite och det lät bra.
Två veckor senare hade jag gjort om rundan ett varv eller två, provspelat lite, känt och tafsat lite, och blivit svårt förtjust i en Furch S-23 SF hos Hellstone på Götgatan. Alltså var jag där och klinkade lite och bestämde mig. Den kostade 12.700 men det var ju bara en dryg tredjedel av Gibson-priset, och ljudet var väl i klass med Gibsons.
Framåt kvällen kunde jag inte hålla fingrarna i styr, utan var bara tvungen att sätta mig i köket och höra om jag kom ihåg något från för 20 år sen när jag slutade spela gitarr. Det var dumt gjort, för när jag tittade upp igen var klockan 02:30. Sedär en gitarr att gilla.
Dagen därpå dök ett oväntat problem upp. Vad ska hon heta? För mig, frilanschauvinist som jag är, är gitarrer alltid kvinnliga. (Frånsett min första stålsträngade som hette Alexander). Min tolvsträngade Bjärton heter Julia och min telecaster-kopia som jag hade före den hette..ja, det minns jag inte...den var ju elektrisk. Och såna kan man ju inte spela på.
Namnet alltså, kanske något skotsk; Fiona eller Catrina, eller nåt mystiskt namn på gaelic? Finns där några förslag? Alla är välkomna, men efter en tids spelande kommer det att ge sig av sig självt.
Åh, herrejävvlar! Som fingertopparna på vänsterhanden gör ont!
