KERBEROS

Hasse fyllde 60 bast idag. Grattis Hasse! (Ja...öh...Hans, alltså. Hans Majestät, närmare bestämt). Det lär ha varit kortege och annan palaver på stan, sånt som vi söndagsarbetande löneslavar missade när vi satt  på vår galärbänk och rodde för Hans och fosterland.

Något som överglänste Hasses stora dag var dock att Vickys Gosskör gjorde ett bejublat framträdande på Nytorget. Gossarna exekverade inte mindre än fyra sångstycken, i något så när god ordning och med viss känsla för sången. Det sistnämnda mest beroende på att det finns några gossar i kören som faktiskt kan sjunga. Vi andra hängde med av bara farten.

Den månghövdade publiken var välvilligt inställd och översåg vänligen med en fadäs i andra sångens tredje vers. Man till och med applåderade. Stor succé, alltså.

Som medlem av kören blev jag dock besviken på en punkt; Var var groupiesarna efteråt? Jag blev inte nypt i baken en enda gång! Och inga busvisslingar från hormonstinna fjortisar! Inte ens ett skamligt förslag! Det är skrutt med dagens unga tjejer som inte har vett att falla pladask för oss sångstjärnor. Istället fick jag ensam leda hojen till ICA Mosebacke där en fiskgratäng för 19:90 inköptes.

Mick Jagger hade aldrig nöjt sig med en så påver efterfest!

Min karriär som snyltare på folkets arbete fick sig idag en knäck. Ett brev från banken angående mitt aktieinnehav berättade nämligen om årets utdelning; 45 öre per andel. Detta renderade mig en summa, efter skatt, på 221 kronor.

Vill jag leva flott på andras arbete, så får jag nog anstränga mig lite mer.

Den förr i tiden, ävensom numera, kända fyrmannaorkestern The Beatles, skrev en gång ett stycke musik med titeln "No reply".

Om jag minns rätt förekommer det i låten en rad med följande lydelse: "It happened once before, when I came to your door - no reply".

I svensk, direktöversatt, tappning borde det bli: "Det hände en gång förr, när jag kom till din dörr - inget svar".

Förfärligt!

Det halvårliga besöket hos tandläkaren emotsågs med viss förskräckelse. Främst på ekonomiska grunder, eftersom den nitiske gaddsmeden alltid brukar hitta något dyrt att åtgärda.

Döm om min förvåning när han denna gång krafsade omkring med något vasst bland molarerna, utan att behöva skrapa, hacka, borra och fylla. Istället sa han - Det här ser rätt bra ut. Jag fick till och med en liten pluspoäng för att ha slutat snusa förra året.

Emellertid korrugerade han sitt änne och undrade hur det stod till med rökningen. - Jo tack, sa jag, den fortsätter som förut. Men numera röker jag bara vegetariska cigaretter; fettsnåla, fiberrika och med lågt GI-värde.

Han blev inte ett dugg imponerad. Istället fick jag mig till livs en föreläsning om sambandet mellan gasös tobak och tandlossning. Dessutom med en kort passus om när han gick på Tandläkarhögskolan och det på anatomilektionerna skulle dissekeras "preparat". Med de sistnämnda avsågs kroppar som användes som läromedel. - Man kunde direkt se vilka som varit rökare, sa han. Sen gick han in på såna detaljer som jag inte tänker gå in på här. Varde nog sagt att en valfri böckling vid en jämförelse framstår som nyfångad.

Sen berättade han att jag har gula tänder. Men det är inget nytt, det visste jag redan efter att under många år dagligen ha glanat mig i badrumstrymån vid 05:30-tiden. Vid den tiden är för övrigt det mesta lite gult. Vad jag inte visste var att nikotinet går in i gaddarna och färgar dem gula inifrån. Ungefär som när storrökare får gula fingrar. Skillnaden är att huden på fingrarna skavs av och växer ut efter hand, vilket inte sker med gaddarna. Är dom en gång nikotingula så förblir dom det. Visserligen går det att åtgärda, men det är ofantligt dyrt.

Nåväl, han rensade bort tandsten och nikotinbeläggning och beslutade enhälligt att min tandstatus hädanefter bara påkallar ett årligt besök, i motsats till det hittills halvårliga. Dock var det en villkorlig dom, eftersom jag halvårsvis måste besöka en tandhygienist. Lämpligt nog placerad i rummet bredvid hans behandlingsrum. Det gäller att hålla nepotismen inom familjen.

Och så fick jag mig en varning: - Du har gamla sprickor i vissa tänder, så hädanefter får du inte bita av sytråd eller metrev för då kan det gå illa. Och inget finskt knäckebröd!

Jag lovade dyrt och heligt att inte ägna mig åt sådant ofog och slank ut till sköterskan som höll på att färdigställa dagens nota. Trots att jag suttit och gapat i drygt 15 minuter, kunde jag nu blott gapa när hon lämnade över den: bara 673 spänn! Det måste vara bland det billigaste jag varit med om i tandvårds-branschen nånsin!

Snabbt plockade jag fram plastkortet och pröjsade. Sköterskan sken upp och lade fram två knutna nävar på disken; - Duktig pojke, sa hon och öppnade den ena i vilken en liten tandkrämstub låg. - Och så Glad Påsk, sa hon sen och öppnade den andra där två små påskägg av choklad återfanns.

Chokladbitarna mumsade jag i mig på vägen till tunnelbanan, men sytråden är, och förblir, oavbiten.

Nedsjunken till midjan i hemelektronikträskets djupaste dy har jag nu skaffat mig en MP3-spelare. Den är inte större än varningstexten på ett cigarettpaket, men har plats för betydligt fler låtar än som fick plats på min gamla rullbandare från 1965.

Nu inleds alltså en era av seriöst missbruk av Dylan, Byrds, Creedence med flera. Hittills har det mest varit lite småsnortande hit och dit, men nu kommer jag att börja injicera musiken rakt in i öronen. Utan radiopratare och reklam.

Risken finns att jag går ett steg längre i missbruket: dvs köper en gitarr och lär mig lira låtarna ordentligt, nu när jag hör nyanserna i dem. Vi får väl se.

Tinnitus, here I come!