Griskräks
Redan när jag gick i gymnasiet (dvs i skiftet mellan de geologiska perioderna Ordovicium och Kambrium) var det ordet - i likhet med Ahlgrens bilar - i var mans mun.
Uttalet varierade kraftigt; alltifrån "bull-kitt" via "bull-sjitt" och "bull-schitt" till "bull-skitt". Särskilj fonetiskt mellan dem, den som kan! (Ja, bull-kitt är ju inte så svårt - men de andra!)
Ett annat kraftuttryck som var populärt var "motherfucker", vanligen uttalat "madde-facke". (Ej att förväxla med prototypen till Fokker-flygplanen, dvs "Mother Fokker" eller möjligen "Mutter Fokker" på tyska).
Med åren har jag insett att det kanske inte är lönt att försöka utveckla kreativa invektiv på svenska. Allt ska ju kunna förstås av alla i den globaliserade grytan.
Istället har jag valt att tjuta med ulvarna, vända kappan efter vinden, klia svinen på ryggen, klappa mot-sträviga taxar medhårs och således börjat fundera på nyord i ett internationellt sammanhang.
Utgångspunkten har då varit det amerikanska slangspråket, ur vilket Bullshit en gång uppstod; ett mäkta populärt uttryck under lång tid. Men nog är det lite slitet? Kanske att det är dags för ett nytt?
Jag vill därför lansera ett helt nytt ord som ersättning, nämligen "Hogbarf". Det har samma animaliska ursprung som sin föregångare och fyller samma funktion vad beträffar det nedsättande omdömet om den företeelse det riktar sig mot.
Dessutom åsyftar det något som ofrivilligt kommer ur ett djur. "Hog" är det anglosaxiska uttrycket för svin, eller gris, och "barf" är ett äldre slanguttryck för att kräkas (inte sällan använt i den engelskspråkliga utgåvan av serien Kalle & Hobbe).
Sedär! Istället för det utnötta ordet "tjurbajs" kan vi nu börja använda det pinfärska "griskräks".
Till vad nytta?
Hårresande statistik
Det är dit jag helst går när jag vill dricka bira i goda vänners lag.
Dessvärre alltför ofta och likaledes dessvärre i längden alltför dyrt. Ja, alltså, priset för en pint mellis där är inte värre än 34 spänn. Det är frekvensen av närvaro och beställningar som höjer utgifterna.
Som jag är lite lagd åt det statistiska hållet, utan att därför vara kunnig på området, gjorde jag en enkel sammanställning i Excel och blev, som sagt, hårrest.
Utifrån denna månad gjorde jag en kalkyl på de genomsnittliga utgifterna för öl därstädes och landade på en summa av 88.704 kronor per år. Va?!
Och inte nog med det. Hemkommen från jobbet återfann jag å farstugolvet ett brev med kontoutdrag från ICA. Nyfiken som jag är gjorde jag en sammanställning av de genomsnittliga utgifterna för tobak. Denna landade på 26.208 spänn per år. Va?! Och ändå röker jag bara vegetariska cigaretter; fiberrika och utan en tillstymmelse till kött. Hälsan själv, alltså.
Totalt blir det en genomsnittlig årlig utgift på 114.912 SEK! Hur i helvete kan det vara möjligt att jag lägger ut så mycket pengar på sånt! Och var kommer stålarna ifrån? Jag är ju inte på något sätt rik!
Å andra sidan måtte jag ha bidragit med ganska stora summor till statens inkomster. Såväl bira som tobak är ju hårt beskattade.
Kanske att min hårresande konsumtion av onödigheter därmed kan ha bidragit till tant Janssons höftleds- operation och farbror Nilssons gråa starrdito.
Jag hoppas att det är så. Annars har jag ju rökt och hinkat bira till ingen nytta.
Vaxholms fästing
Någonstans i Vaxholm nästlade sig en fästing in i mitt allra mest privata, vilket medförde ett besök hemma på vårdcentralen. I just den delen av anatomin vill man ju inte själv fumla med kniven. Väl i behand- lingsrummet anmodades jag ta av mig byxorna. Samtliga byxor.
Min vårdcentral präglas av stor öppenhet mellan personal och patienter, och läkarens auktoritet är inte oantastlig. Öppenheten gäller också förhållandet patient-patient. Med andra ord lämnades dörren till korridoren på vid gavel.
Jag satt som en ofrivillig blottare och såg tanterna komma och gå. Och bliga och flina. Vem påstår att nyfikenheten avtar bara för att man fyllt 85?
Den kvinnliga läkaren åtföljdes av två kvinnliga biträden. En uppslutning som min åkomma inte riktigt motiverade, utan nog föranleddes av ett mer allmänt anatomiskt intresse. Vilket var lite förvånande, jag menar; de flesta kvinnor har väl redan sett en manlig genusdefinition och min egen har inget speciellt som talar för sig. Den är av "kvalitet ordinär".
Läkaren satte på sig plasthandskar och plockade fram en pincett. Något som var föga smickrande. Mitt attribut må vara ordinärt, dock icke av så minuskula dimensioner att det motiverar en pincett. Men inte nog med det; hon tog fram ett förstoringsglas också! Mans-egot sjönk ned och stannade jäms med tårna. Så böjde hon sig ned och började undersöka mig.
Vid dörren hördes fnitter från två städerskor som fikade efter gratis undervisning i behandlingsmetodik. Bakom dem kom en jättegammal tant hasande, stödd på en rollator. Hon stannade till, plirade intresserat och log uppmuntrande.
"Halledudanedå! En sån liten rackare!" utbrast plötsligt läkaren och rumsterade om med pincetten. Jag log fåraktigt mot tanten. Hon skakade medlidsamt på huvudet och hasade vidare med en min som sade: "Förr fanns det minsann Riktiga Karlar!"
Läkaren hade nu plockat bort det lilla kräket, fästingen alltså, och höll upp det till allmänt beskådande. Det var knappt man såg eländet, där det satt i pincettens grepp.
Strax därefter försökte jag obemärkt gå ut genom väntrummet. Men icke. En teaterviskning ekade: "Han där...så ung...och...ja, det är förfärligt!"
Men det kunde varit värre; den jäkla insekten hade kunnat bita sig fast mer akterut, varvid jag blivit den ende som i modern tid fått sitta på Vaxholms fästing.
(Publicerad första gången å DN:s Namn och Nytt, 1992-07-01)
Elefantjakt.
Elefanter är kolossalt stora djur med en liten svans där bak och en stor svans där fram. De påstås också vara duktiga på att minnas, man talar ju om "elefantminne". Och det är väl inte så konstigt, med ett så stort huvud torde hårddisken vara på hur många Gigabytes som helst. Hur det sen är med processorns hastighet ska man kanske låta vara osagt.
Förr i tiden jagade man elefanter för deras betar. Inte bara för att göra konstverk av dem utan också för att mala ned dem och äta dem, i tron att den egna erektionskoefficienten därmed skulle öka. Naivt, alltså! Inte fasen blir det någon större fason på det genusdefinierande bihanget bara för att man äter malda elefantbetar.
Att fånga en elefant är inte lätt om man inte har en mycket grov bössa. Dessa har nu ersatts av kameror med mycket grova objektiv, vilket gör att man kan fånga en elefant på bild utan att behöva skjuta den eller koppla en halvnelson på den. Det sistnämnda gjordes dock bara av Riktiga Karlar.
Emellertid finns det en annan metod som kanske fallit i glömska. Förmodligen kommer den från den engelska imperialismens tid i Afrika, då någon djurvän gärna ville komma närmare elefanterna utan att därför ha ihjäl dem. I en urgammal bok (från 1977) som står i min bokhylla, kan man nämligen läsa det följande:
"How to catch an elephant: Dig a big hole and fill it with ashes, then surround it with a ring of peas. When the elephant comes along to take a pea, you kick him in the ash-hole".
Så enkelt är det.
Gräsligheter
Eftersom jag har till yrke att arbeta med nyheter är jag också ibland på fritiden lite intresserad av att ta reda på lite mer om dessa. Bara för att få en helhetsbild, alltså.
Jag är också f.d. forskarstudent på dåvarande Centrum för Masskommunikationsforskning vid Stockholms universitet. Det är dock länge sen, någonstans vid 1983-84 eller så. Numera har det centret säkert uppgått i någon annan institution. Och min kunskap är lika säkert föråldrad.
I takt med att Internet har tillkommit och byggts ut, har jag blivit mer och mer intresserad av skillnaden mellan det som medierna tar upp och det som faktiskt har hänt. Och efter flera besök på olika sajter har jag börjat undra om inte den s.k. pressetiken är rätt förlegad.
Man läser en sak i tidningen, ser en sak på TV och så får man gräsligheterna sig till livs i onaskliga närbilder via nätet. Det som verkligen har hänt visas där i omaskerat originalskick, utan några som helst tolkningar.
Materialet är "otäckt " i båda bemärkelser, vare sig dolt eller trevligt. Men så handlar det också om den verklighet vi faktiskt lever i. Och vad finns det för anledningen att dölja den? Kanske är det så att vi går miste om en del av vår utveckling genom att andra hindrar oss från att se just denna verklighet?
I vilket fall så tror jag inte att vi blir avtrubbade, förråade eller skadligt upphetsade av att se hur det egentligen går till. Jag tror istället att vi blir upprörda och i likhet med Hamlet mer benägna att ta till vapen mot ett hav av kval.
Döm själva efter att ha besökt följande sajter:
De är varken snygga eller smakliga, men man får ett nytt perspektiv på det egna varandet. Man får veta att man lever.
Andra fotbollslag.
Latinus Quercus Robur (ekenslatin, dvs södermalmsdito).
Om man verkligen anstränger sig så kan man nog göra sig förstådd på latin. Åtminstone hjälpligt. Även om det grammatiska inte är alldeles korrekt.
Känner man exempelvis någon som heter Björn Forsström och han råkar gå förbi, så behöver man inte nödvändigtvis vråla på ekenskisiska; - Tira, grabbar! Det är Björn Forsström! Tjenare Björn, hur e' leget?
Istället kan man verka fin och förnäm, och alternativt vråla; - Vide, pueres! Hoc est Ursus Cataracta Fluvius! Salutatio Ursus, quomodo esse tu?
Eller om man till äventyrs råkar känna någon som heter Affe Olsson; - Vide, pueres! Hoc est Simia Filius Ols! Salutatio Simia, quomodo esse tu?
Och sådär kan man hålla på, till ingen nytta. Eller ens på korrekt latin. Ovanstående exempel är tagna rakt av ur ett lexikon, utan någon som helst grammatisk hänsyn. Inga böjningar, inga finkänsligheter - rakt av bara.
Men visst låter det lite lustigt? Och ännu lustigare blir det om man frilansöversätter Hammarbys fotbollslag till latin;
Hammare = malleus.
By = pagus
Alltså: Hammarby = Pagus Malleus. (Borde det bli.)
Hur många i Quercus Robur (Eken) hejar väl inte på Pagus Malleus?
Summer's almost gone.
På måndag har jag all anledning att lyssna till The Doors låt "Summer's almost gone" som finns på deras platta "Waiting for the sun" från 1968.
Då är det nämligen dags att återigen ta plats på galärbänken och harva igenom 10-11 månader innan nästa sommar, med tillhörande semester, sticker fram sitt tryne från bakom Philip K. Dicks "The door into summer". (En lattjo sci-fi-bok från det tidiga 70-talet, i vilken en man och hans sockerdricksdrickande katt färdades fram och tillbaka i tiden).
Sommaren var bara delvis bra. Det har ju regnat en hel del, inte minst på min semester. Fast en ljuspunkt finns förstås; bara det senaste dygnet har risken för malignt melanom nära nog försvunnit. Och så lagade jag cykeln idag, det tog bara en kvart att byta innerslang.
Nu stunder hösten. Många tycker inte om den för att det blir mörkt och kallt och dystert. Men ingen tycks tänka på att vintersolståndet inträder redan den 21 december, vilket innebär att våren börjar den 22! Det finns alltså ingen anledning att grymta, för våren är snart här.
Och under mellantiden kan man sitta på Stads- och Riksarkivet och jaga häxor från 1670-talet. Sånt som knäppgökar av min kaliber gör. Det är roligt att läsa citat av vad de anklagade faktiskt har sagt, inte minst med tanke på de mustiga eder de använde när de skällde på varann; korfwknecht, hundswott och släpetufwa är bara några. Jag tänker inte berätta vad de betyder i modernt språkbruk.
För att överleva hösten och vintern gäller det bara att hitta en fritidssysselsättning som uppslukar all ens tid och koncentration. Och det har jag gjort. (Frånsett besöken på puben Puben, förstås).
Lättöl.
Det är ett känt faktum att man i olika delar av världen använder den orala kaviteten, med dess muskulära och dentala innehåll, på olika sätt. Den praktiskt utförda fonetiken är alltså inte global. Det låter annorlunda beroende på var man befinner sig.
Tänk dig nu att du och två arbetskamrater går till en kinakrog för att äta lunch. Ni kommer in, blir anvisade ett bord, sätter er ned och får menyn. Efter en kort stund har ni bestämt er;
- Vi tar tre "Tre små rätter".
- Ja, och dlicka?
- Tre små lättöl.
- Ja, och dlicka?
- Ja, alltså, tre små lättöl.
- Ja, och dlicka?
Och sådär kan det hålla på ad infinitum.
Ett efterlängtat brev.
Äntligen har jag fått ett brev från banken Bankens finansavdelning, som vet berätta det följande: Utgående skuld per 2005-07-31..........0,00 kr.
Jag tar gärna emot fler sådana brev.
Tjena stomman, tjena stabben, här e brev från...
Efter farsans i våras bortgång har morsan och syrran haft fullt sjå med att gå igenom hans efterlämnade papper. Det handlar om ett 30-tal pärmar i A4-format. Jag fick mig en liten släng av den postuma sleven när syrran igår överlämnade till mig en mapp med brev som jag genom tiderna skrivit hem. Och som farsan hade sparat.
Där kan man bl.a. läsa om hur kompisen Peter och jag var på cykelsemester sommaren 1973. Vi hojade först hemifrån Stockholm till Huskvarna och sen till Göteborg, för att så ta båten till England och vidare till Belgien, Holland, Tyskland och Danmark. Det tog fem veckor.
Det första som hände när jag kom hem var att jag skulle mönstra för lumpen. Och det första testet där ute i Solna var att förses med diverse elektroder, sättas på en testcykel och sedan trampa på för att kolla konditionen. Jag var 19 år gammal och hade just hojat i snitt 20 km/tim, 8 tim/dag i 5 veckor.
Det blev inget utslag på militärens testapparater. Efter en kvart kom en kille i vit rock och kollade att alla elektroder satt på plats, samt vred upp cykelmotståndet lite. Jag hojade på men ingenting hände. En stund senare var han där och vred upp motståndet igen. Ingenting hände. Och så höll han på. Efter en dryg halvtimme stod det fem vitrockar runt mig på testcykeln och kliade sig i både huvuden och på hakor.
För en gångs skull, förmodligen också sista gången i mitt liv, kunde jag imponera på andra när det gäller fysiska prestationer. Det visade sig att jag hade årskullens näst bästa resultat på testcykeln, vilket vederbörligen nålades upp på en anslagstavla. Det bästa resultatet presterades av en skolkamrat, men han var elitidrottare redan när vi gick i kortbyxor på heltid så det räknas inte.
Det intressanta med brevet hem till morsan och farsan är att det mer handlar om hur vi levde än om hur långt vi cyklade. Hojandet framstår bara som en sorts transport för att komma fram.
Det är bara några korta passusar som handlar om cyklandet: "I Sverige tog vi den längsta sträckan: 15 mil Norrköping-Gränna. Uj uj." Och från mellersta England vets det berättas att "Idag är vi i Leicester och imorron kväll hoppas vi vara i Oxford. Det är en jävla bit att cykla till Oxford härifrån, c:a 14-16 mil." Och så gjorde vi det. Herregud, alltså, om jag hade kunnat fixa det nuförtiden!
En annan intressant sak är skildringen av utgifterna. Brevet avslutas nämligen på följande sätt: "Vi har ätit lyxmiddagar 2 ggr. En gång i Lincoln (£8.50p) och en gång i Leicester (£5.10p)." Och detta handlar om tre-rättersmiddagar med vin och allt för två personer! Försök med det nu, den som kan.
Det kanske inte var bättre förr, men det var åtminstone billigare. Och så hade man bättre flås.
Abborrar, är det gott om vattendrag som det är ont om i.
Återkommen från skärgården kan jag snopet konstatera att det inte blev några abborrar. Men en härlig hjortstek avåts i gamla goda vänners lag. Och även om det regnade så var stämningen på topp. Mycket mat, mycket vin och många glada skratt åt anekdoter och gemensamma minnen. Sommarens hittills mest lyckade helg.
I morse när jag stod nere vid bryggan och kastade kom det två mystiska fåglar simmande förbi. De var inte större än en normal hamburgare och alldeles roströda. Efter sig hade de tre små ungar, grå med svarta ränder på huvudena. De simmade förbi mig och efter en stund kom de simmande tillbaka. Då utan ungar, trodde jag. Men plötsligt stack det upp två små svartstrimmiga huvuden från under vingarna på den ena fågelns rygg.
En asfaltsråtta har därmed fått se ett naturens under. Eller något åt det hållet.
Abborrar.
I morgon ska jag hälsa på hos goda vänner som har ett ställe ute i Stockholms skärgård. Att ha kompisar som har pörten ute på bystan tror jag är bättre än att äga ett ställe själv. Då slipper man allt det där formella, fastighetsskatt, transporter, vinteromsorg, böka-i-trädgården och så vidare. Och så är man inte låst vid ett enda ställe.
Fast man måste se till att man har kompisar som har sommarställen på olika öar. Då kan man nämligen köra en mini-odyssé och vara lika välkommen överallt, utan att därför stanna längre än högst över en helg. Minerna blir ju lite dystra hos värdfolket om man slår ned bopålarna på deras lott under hela semestern.
Och så kan man ta med sig en låda vin eller så. Kanske hugga lite ved för att symboliskt göra rätt för sig. Men det bästa av allt i skärgården, är att ta med sig fiskespöt och lyckas dra upp några fina abborrar att steka till lunch. Då blir alla glada och tror att man är en hejare på fiske, vilket medför att man blir inbjuden än en gång. Fast bara över en helg eller möjligen ända till måndag.
Som sagt, tockna däringa semesterställen ska man inte äga själv, utan ha vänner som äger. Det finns bara fördelar med det: dom som vill äga såna ställen får det; vi som inte vill slipper; värdparet får skryta ohämmat om sitt fina ställe; man får träffa gamla vänner på ett informellt sätt; man får sig en rejäl tur utanför Katarina norra församling; man behöver inte ta ansvar för stället; man behöver inte betala mer än resan kostar; och - sist, men inte minst - man får stå på en klipphäll en hel eftermiddag och kasta efter abborrar.
Får man inga abborrar så är ju det tråkigt. Men fångar man några så kan man skrävla ordentligt vid middagen och då skrattar alla bara ändå.
En nubbedikt.
Eftersom min sångröst inte är så bra har jag sällan sjungit nubbevisor. Och de gånger jag har gjort det har övriga gäster plötsligt fått brått till andra engagemang. Därför skriver jag hellre nubbedikter och reciterar dem vid t.ex. kräftskivor. Som det ju snart är dags för de sistnämnda kanske följande dikt kan rädda andra med lika usel sångröst som jag.
Hör nyktergalen kvittra
högt uppe på sin gren,
med toner visa, vittra,
släng på den en sten.
Riv ned dess trista bo,
av trädet gör en stubbe,
stampa på det med din sko
för den vill neka oss vår nubbe.
Viktor Rydberg i tunnelbanan.
Julafton 1986 tillbringade jag i spärren vid Enskede Gård. En enda trafikant dök upp och han ville bara låna telefonen eftersom han glömt en portkod. Då slog det mig hur Viktor Rydberg hade skrivit om han hade suttit där just den kvällen.
Biljetthallens köld är hård,
lysrören blinka och glimma,
spärrvakten gäspar i Enskede Gård,
stort, under midnattstimma.
Tågen vandra sin tysta ban,
snön ligger vit på kur och gran,
snön ligger vit på taken,
endast vakten är vaken.
Sitter där blå
vid sin spärrkursdörr,
blå mot det vita kakel,
ser, som så ofta förr,
upp emot klockans orakel.
Ja...och så vidare.
Klasskamp i lyrik och praktik.
Vi trätte om andelar i produktionsmedlen
en dag,
en börsspekulerande högskoleekonom
och jag.
Jag hade fyra,
han 3265,
jag slog honom på käften
och tog ifrån honom dem.
(Så som jag skrev på 70-talet, alltså)
Kollektivtrafik igen.
På en kyrkogård är det stilla
där de som till sist mått illa,
av alla de tunga kraven,
vilar lugnt i graven.
Bland dem finns det någon, kanhända,
som vill leva ännu en vända,
men då bör han betänka, förstås,
att han måste ta sig tillbaka till oss.
Träder han därvid över en zon,
om än aldrig så villigt,
blir det, med kontant fason,
inte särskilt billigt.
En hyllning till spärrvakterna i Stockholms tunnelbana.
Åren 1986-1994 arbetade jag som spärrvakt i tunnelbanan. Det var inte alltid lätt. Och det är det säkert inte alltid fortfarande. Därför vill jag hylla mina efterföljare i gebitet, genom att placera Erik Johan Stagnelius i en valfri tunnelbanespärr. Kanske att han då hade skrivit något i stil med detta:
Till Förlustelsen
Trafikanterna hastar, o älskade spärr,
att hinna med tåget de säger!
Förskjutna av krogen, och taxi tyvärr,
blott mig till förhoppning de äger.
Fort, stämpla hans häfte - med sista kupongen
asfulle festarn sin boning skall nå.
Fort, ropa på väktar'n - det är bråk på perrongen
mellan fyllorne små.
Slut ömt i din vagn hans värkande kropp,
förkväv så med hög fart hans smärta.
I sprit löstes tanken och känslorna opp,
nu sitter han där och hörs fjärta.
Sjuk är du, o gosse! - till Connex du giver
den stora, den äckliga spyan på tåg.
De plågas därinne, de andra som kliver
i det de ej såg.
Med tuschpennans ljuva, förtrollande kvalm
ned tågväggar ungarne grisa,
med oläsligt klotter från här till Norrmalm
som ingen i hallen sen prisa.
När stormarne inne i storstaden råda,
där våldsoffer blodade gatan bebo,
när fejderna rasa - här i min låda
tar jag det med ro.
Om att anträffa.
När jag läser i tidningen om att polisen har anträffat någonting, blir jag ofta lite fundersam.
Vi andra hittar, finner, stöter på, upptäcker, snubblar över, uppdagar eller påträffar något. Men inte polisen, den anträffar alltid något.
Vadan detta språkbruk? Varför anträffa när man kan upptäcka?
Pro- och antikvariat.
Som jag stod där på trottoaren utanför stampuben å Folkungagatan 102 och rökte, slog det mig att det finns en affär för begagnade böcker tvärs över gatan, mellan portarna 91 och 93.
En udda tanke slog mig då; Implicerar inte förekomsten av antikvariat förekomsten av sin motsats, dvs prokvariat? I de förra säljer man redan lästa böcker och i de senare olästa.
Eller fungerar det på annat sätt? Ibland undrar jag.
