Vintersporter.
Vintern har försiktigt börja sticka fram sitt tryne från bakom höstens dörr. Än så länge tvekande och diskret. Som på 1970-talet när växthuseffekten lade en hämsko på utförsåkningen och skidbackarna bara bestod av stenmark. Sedan kom flera år med barmark, men kanske är snön snart tillbaka igen.
Då blir det äntligen dags för vintersporter och som de svenska dito har gamla anor, kan det vara på sin plats att bläddra lite i den nationella idrottshistoriens boklöv.
Redan på vikingatiden startades korpidrotten under Hugins och Munins beskydd. Grenarna var holm- och bärsärkagång, då som nu med norrmännen som främsta konkurrenter. På den tiden ansågs det fjolligt att räkna hundradelar och man valde därför att istället räkna huvuden. Bokstavligt talat.
Man kom inte igång på allvar förrän 1520, när Tre Kronor mötte det danska landslaget för en returmatch på Åsundsrinken. Tyvärr gick det fullständigt åt pipan och den svenske coachen, Sten Sture d.y., blev så illa sårad av presskritiken efteråt att han avled.
Året därpå lade dock Gustav Vasa grunden för kommande medaljer genom sin enastående insats i skidspåret.
Han påstås ha värmt upp inför loppet genom att krypa in i en höstack. Emellertid visar senare forskning att det var frågan om bonden Thomas vassberg, som denne under vintern tänkt utfodra sin svan Gunde med.
Thomas ogillade Gustavs tilltag, men skarprättaren, mäster "Bilan" Westin, lyckades tala honom tillrätta. Det gällde ju ändå svenskt guld på åttaåenhalvmilen. Det blev succé och segerfesten arrangerades av bonden Nisse och hans mora i en rönnlund invid aktören Sune Mångs bodar.
Många år senare dök den norske skidkonstnären Salvador Dählie upp och förstörde allt.
Under sportlovet 1658 omorganiserades de svenska vintersporterna till lagidrotter. Det var Karl X som gick i bräschen för detta, genom sitt engagemang i det bejublade loppet över Stora Bält.
De danska funktionärerna var inte lika glada, för det var nämligen oklart om finansieringen av evenemanget. Det hela urartade och sponsorpengarna frös inne. I ett dokument om den svenska uppladdningen inför tävlingen kan man läsa, att det svenska laget skulle "...wij een swångremm thet Danske Bältet åthdraghe". Därav uttrycket "svångremspolitik".
Trots allt gick det rätt bra för de blågule och danskarna fick bita i det sura förloraräpplet. Något som de senare hämnades, genom att i juni 1676, tillsammans med det holländska teamet, vinna segeltävlingen Öland Runt. Den svenska båten, Kronan, förliste därvid och 850 man miste liv och arbete.
Den 30 november 1718 lanserades skidskyttet som ny gren. Begynnelsen blev dock olycklig när den norske fältprästen Arne Ibsen, med ett vådaskott i herrarnas omklädningsrum i Halden, oavsiktligt lyckades ha ihjäl den toppseedade svenske favoriten Karl XII. Den svenska lagledningen tog sig för pannan (eller möjligen tinningen).
Desto bättre gick det i januari 1719 när frisksportaren Armfelt lyckades få med sig tusentals svenskar på fjällmaran från Norge i rykande snöstorm. En sport för karlar!
Svenska vintersporter är inte sällan estetiska, som till exempel när skrinnaren Johnny Nilsson på 60-talet utkämpade stilistiska enviger med sina kontrahenter. Mot slutet av hans karriär dök Ard Schenk och Kees Verkerk upp som från under isen. Deras stil förde tanken till Brueghels målningar och de var mycket duktiga, även om jag höll Johnny vermeer än holländarna.
De svenska vintersporternas historia har alltså präglats av djärva grepp. Då var det raka rör och dito puckar. Något duttande med hundradelar förekom minsann inte!
Nuförtiden har vissa sporter införlivats med högskolan. Som t.ex. i Uppsala, där det vid den årliga bandyfinalen lär brölas "Sjung om Studenternas lyckliga dag, låtom oss fröjdas åt två bandylag..."
Då blir det äntligen dags för vintersporter och som de svenska dito har gamla anor, kan det vara på sin plats att bläddra lite i den nationella idrottshistoriens boklöv.
Redan på vikingatiden startades korpidrotten under Hugins och Munins beskydd. Grenarna var holm- och bärsärkagång, då som nu med norrmännen som främsta konkurrenter. På den tiden ansågs det fjolligt att räkna hundradelar och man valde därför att istället räkna huvuden. Bokstavligt talat.
Man kom inte igång på allvar förrän 1520, när Tre Kronor mötte det danska landslaget för en returmatch på Åsundsrinken. Tyvärr gick det fullständigt åt pipan och den svenske coachen, Sten Sture d.y., blev så illa sårad av presskritiken efteråt att han avled.
Året därpå lade dock Gustav Vasa grunden för kommande medaljer genom sin enastående insats i skidspåret.
Han påstås ha värmt upp inför loppet genom att krypa in i en höstack. Emellertid visar senare forskning att det var frågan om bonden Thomas vassberg, som denne under vintern tänkt utfodra sin svan Gunde med.
Thomas ogillade Gustavs tilltag, men skarprättaren, mäster "Bilan" Westin, lyckades tala honom tillrätta. Det gällde ju ändå svenskt guld på åttaåenhalvmilen. Det blev succé och segerfesten arrangerades av bonden Nisse och hans mora i en rönnlund invid aktören Sune Mångs bodar.
Många år senare dök den norske skidkonstnären Salvador Dählie upp och förstörde allt.
Under sportlovet 1658 omorganiserades de svenska vintersporterna till lagidrotter. Det var Karl X som gick i bräschen för detta, genom sitt engagemang i det bejublade loppet över Stora Bält.
De danska funktionärerna var inte lika glada, för det var nämligen oklart om finansieringen av evenemanget. Det hela urartade och sponsorpengarna frös inne. I ett dokument om den svenska uppladdningen inför tävlingen kan man läsa, att det svenska laget skulle "...wij een swångremm thet Danske Bältet åthdraghe". Därav uttrycket "svångremspolitik".
Trots allt gick det rätt bra för de blågule och danskarna fick bita i det sura förloraräpplet. Något som de senare hämnades, genom att i juni 1676, tillsammans med det holländska teamet, vinna segeltävlingen Öland Runt. Den svenska båten, Kronan, förliste därvid och 850 man miste liv och arbete.
Den 30 november 1718 lanserades skidskyttet som ny gren. Begynnelsen blev dock olycklig när den norske fältprästen Arne Ibsen, med ett vådaskott i herrarnas omklädningsrum i Halden, oavsiktligt lyckades ha ihjäl den toppseedade svenske favoriten Karl XII. Den svenska lagledningen tog sig för pannan (eller möjligen tinningen).
Desto bättre gick det i januari 1719 när frisksportaren Armfelt lyckades få med sig tusentals svenskar på fjällmaran från Norge i rykande snöstorm. En sport för karlar!
Svenska vintersporter är inte sällan estetiska, som till exempel när skrinnaren Johnny Nilsson på 60-talet utkämpade stilistiska enviger med sina kontrahenter. Mot slutet av hans karriär dök Ard Schenk och Kees Verkerk upp som från under isen. Deras stil förde tanken till Brueghels målningar och de var mycket duktiga, även om jag höll Johnny vermeer än holländarna.
De svenska vintersporternas historia har alltså präglats av djärva grepp. Då var det raka rör och dito puckar. Något duttande med hundradelar förekom minsann inte!
Nuförtiden har vissa sporter införlivats med högskolan. Som t.ex. i Uppsala, där det vid den årliga bandyfinalen lär brölas "Sjung om Studenternas lyckliga dag, låtom oss fröjdas åt två bandylag..."
Nya moralismer.
En gång i tiden hotade kaffet det svenska samhällets grundvalar. Makten skickade då ut s.k. Paltar som gjorde razzior i illegala kaféer och hemma hos missbrukare. Kaffet ansågs farligt och kunde leda till onda ting.
Många år senare ondgjorde sig moralens väktare över "dansbaneeländet". Det visade sig att ungdomar ville ut och träffa varann till tonerna av populärmusik. Också det subversivt och farligt.
När jag var liten på 60-talet var det ohyggligt farligt att läsa serietidningar. Det ansågs kunna leda till allt från onani till kriminalitet. Ja, kanske rentav fascism eller kommunism. För att inte tala om hur farligt det var att titta på TV.
När Beatles och Rolling Stones hade sin första storhetstid förfasade man sig över deras lössläppta stil, skräniga musik och - framförallt - deras frisyrer. Jättefarligt!
Vid decennieskiftet 60- till 70-tal var det om möjligt farligare att inneha krigsleksaker. Och en bit in på 70-talet blev det moraliskt förkastligt att lyssna på ABBA:s musik. I samma veva kom också punk-rocken, som naturligtvis var en inkörsport till drogberoende, kriminalitet, stadsplanering och andra rysligheter.
Under 80-talet var det mesta farligt, kanske framförallt att gå på diskotek. Det vet man ju vad dom gör där! Men också de nyligen introducerade datorerna var ett folkfördärvande gissel.
90-talet medförde en fullständig övergång från de analoga till de digitala farligheterna. Ingenting var då så farligt och förkastligt som att inneha en s.k. yuppie-nalle. Den som då ägde en mobiltelefon stod nedsjunken till åtminstone midjan i omoralens träsk.
I det färska millenniet är naturligtvis Internet det absolut farligaste. Här kan den förtappade själen koppla upp sig mot allsköns gräsligheter; pornografi, rockmusik, stadsplanering, krogmenyer, etc ad nauseam. Dessutom sitter det likbleka och apatiska ungdomar och spelar dataspel nätterna igenom. Förfärligt!
Men enligt Datainspektionen är det värsta av allt att släktforskare lägger ut sina resultat på hemsidor (DN 3/11-05, del A, sid. 9), därmed blottandes för alla och envar att farfars far en gång var involverad i en häststöld i Arsele i Västerbottens inland (eller vad det nu kan vara). Också farfars far omfattas nämligen av PUL, tycks man ha kommit fram till.
Tanken är säkert bra, eftersom man inte vill att de efterlevande ska behöva skämmas för vad deras förfäder har gjort.
Det är då Datainspektionen avslöjar sin utgångspunkt, nämligen arvssynden. Det vill säga att skulden går i arv intill sjunde led. Det gör den inte. Det är bara nys och nonsens.
Ingen är, eller kan vara, ansvarig för något som någon i ett tidigare släktled har gjort. Det är en omöjlighet. Om t.ex. min farsa i augusti 1943 slog någon på käften, så behöver inte jag känna skuld eller skämmas för det. Och ingen kan peka finger åt mig och säga hånfulla saker, eftersom jag helt enkelt inte är ansvarig.
Datainspektionens idéer om att släktforskare bryter mot datalagen är alltså en grov övertolkning, tillika en extemporation, av personuppgiftslagen, grundad på ett outtalat, och förmodligen omedvetet, moraliskt ställningstagande.
Å andra sidan är det en jädra tur att de har kommit på detta. För jag vill inte gärna att det kommer till allmänhetens kännedom vad mina förfäder i Skottland (MacLeans) gjorde mot andra klaner på 1200-talet.
Jag är ju medskyldig. Eller...?
Många år senare ondgjorde sig moralens väktare över "dansbaneeländet". Det visade sig att ungdomar ville ut och träffa varann till tonerna av populärmusik. Också det subversivt och farligt.
När jag var liten på 60-talet var det ohyggligt farligt att läsa serietidningar. Det ansågs kunna leda till allt från onani till kriminalitet. Ja, kanske rentav fascism eller kommunism. För att inte tala om hur farligt det var att titta på TV.
När Beatles och Rolling Stones hade sin första storhetstid förfasade man sig över deras lössläppta stil, skräniga musik och - framförallt - deras frisyrer. Jättefarligt!
Vid decennieskiftet 60- till 70-tal var det om möjligt farligare att inneha krigsleksaker. Och en bit in på 70-talet blev det moraliskt förkastligt att lyssna på ABBA:s musik. I samma veva kom också punk-rocken, som naturligtvis var en inkörsport till drogberoende, kriminalitet, stadsplanering och andra rysligheter.
Under 80-talet var det mesta farligt, kanske framförallt att gå på diskotek. Det vet man ju vad dom gör där! Men också de nyligen introducerade datorerna var ett folkfördärvande gissel.
90-talet medförde en fullständig övergång från de analoga till de digitala farligheterna. Ingenting var då så farligt och förkastligt som att inneha en s.k. yuppie-nalle. Den som då ägde en mobiltelefon stod nedsjunken till åtminstone midjan i omoralens träsk.
I det färska millenniet är naturligtvis Internet det absolut farligaste. Här kan den förtappade själen koppla upp sig mot allsköns gräsligheter; pornografi, rockmusik, stadsplanering, krogmenyer, etc ad nauseam. Dessutom sitter det likbleka och apatiska ungdomar och spelar dataspel nätterna igenom. Förfärligt!
Men enligt Datainspektionen är det värsta av allt att släktforskare lägger ut sina resultat på hemsidor (DN 3/11-05, del A, sid. 9), därmed blottandes för alla och envar att farfars far en gång var involverad i en häststöld i Arsele i Västerbottens inland (eller vad det nu kan vara). Också farfars far omfattas nämligen av PUL, tycks man ha kommit fram till.
Tanken är säkert bra, eftersom man inte vill att de efterlevande ska behöva skämmas för vad deras förfäder har gjort.
Det är då Datainspektionen avslöjar sin utgångspunkt, nämligen arvssynden. Det vill säga att skulden går i arv intill sjunde led. Det gör den inte. Det är bara nys och nonsens.
Ingen är, eller kan vara, ansvarig för något som någon i ett tidigare släktled har gjort. Det är en omöjlighet. Om t.ex. min farsa i augusti 1943 slog någon på käften, så behöver inte jag känna skuld eller skämmas för det. Och ingen kan peka finger åt mig och säga hånfulla saker, eftersom jag helt enkelt inte är ansvarig.
Datainspektionens idéer om att släktforskare bryter mot datalagen är alltså en grov övertolkning, tillika en extemporation, av personuppgiftslagen, grundad på ett outtalat, och förmodligen omedvetet, moraliskt ställningstagande.
Å andra sidan är det en jädra tur att de har kommit på detta. För jag vill inte gärna att det kommer till allmänhetens kännedom vad mina förfäder i Skottland (MacLeans) gjorde mot andra klaner på 1200-talet.
Jag är ju medskyldig. Eller...?
En giftig anka
Först var det "mördarsniglar". Sen kom det giftiga kossor i England med BSE. Och nu kommer det plötsligt hela skvadroner av dödsbringande flyttfåglar från asien och invaderar oss. Vad ska jag göra? Strypa en duva på Mosebacke Torg?
Jag tror inte riktigt på det där. Det bor säkert flera miljarder människor i Asien; 120 av dom har blivit smittade och ungefär häften har avlidit. Sen ska ett gäng fåglar, som man aldrig kommer i kontakt med, ta sig hundratals mil hit till oss och omedelbart ha ihjäl oss alla.
Och inte nog med det. De jämra fjäderfäna ska dessutom inte bara smitta andra av sina egna, utan viruset ska också mutera så att det smittar från fågel till människa. Och därefter ska det smitta från människa till människa.
Det verkar för svårt. Ja, om man inte packar in en hel besättning med snuviga pingviner i tunnelbanan, förstås. Men det verkar också lite långsökt.
Nä, den giftigaste fågeln i det här fallet är nog den upphetsade tidningsankan.
Jag tror inte riktigt på det där. Det bor säkert flera miljarder människor i Asien; 120 av dom har blivit smittade och ungefär häften har avlidit. Sen ska ett gäng fåglar, som man aldrig kommer i kontakt med, ta sig hundratals mil hit till oss och omedelbart ha ihjäl oss alla.
Och inte nog med det. De jämra fjäderfäna ska dessutom inte bara smitta andra av sina egna, utan viruset ska också mutera så att det smittar från fågel till människa. Och därefter ska det smitta från människa till människa.
Det verkar för svårt. Ja, om man inte packar in en hel besättning med snuviga pingviner i tunnelbanan, förstås. Men det verkar också lite långsökt.
Nä, den giftigaste fågeln i det här fallet är nog den upphetsade tidningsankan.
Vernissagesnylt
Det är ett känt faktum att januari är årets längsta månad, åtminstone vad beträffar decemberlönens till-räcklighet. Men samma sak kan ibland också inträffa i slutet av andra månader.
Trots det vill man ut och roa sig, vilket förstås kan bli lite svårt. Men den borne snyltaren har metoder att ta sig ur sådana knipor.
En av dem är vernissagesnylt, en lika enkel som genial metod. Man kliver bara in i ett finare galleri, med kända samlare och konstkritiker, och tar för sig av buffén.
Fast det krävs vissa förberedelser. Ett par slitna byxor är ett måste, helst med färgfläckar från när man hjälpte en kompis med båten i höstas. Skrynklig kavaj och solkig skjorta understryker att man är konst-närlig. Rufsigt hår och skäggstubb - givetvis!
Så stänker man lite terpentin på kläderna. Doften för tanken till nytvättade penslar och antyder ens troliga gebit. Man får dock inte påstå sig vara konstnär, samlare eller kritiker. Det går ingen på. Istället ska man låta dem dra fel slutsatser.
Om galleristen frågar vem man är, spelar man disträ och mumlar: - Sa inte docent Bierhoff att jag skulle komma? Men jag blir inte länge. Ska till Milano ikväll för ett viktigt möte. Ja, ni ursäktar mig väl?
Att Bierhoff är en fotbollsspelare och att det gäller Milans möte med Juventus i en match på TV behöver man inte berätta. Däremot kan man tillägga: - Säg, träffades inte vi på seminariet om Piet van Scheissmeier i Florens förra året?
Man antas nu vara en internationell konstpersonlighet och det är bara att ta för sig av rödtjutet och de små mackorna.
Dyker det upp en riktig konstkännare och frågar efter ens åsikter, är det bara att spåna på:
- Hur ser ni på den här tavlan?
- Den har en pragmatisk korpulens i sin lyster, tycker jag. Nästan som i van Scheissmeiers tidiga verk.
- Van Scheissmeier?
- Ja, Piet van Scheissmeier, alltså. Han som grundade Rozengrachtskolan i Amsterdam. I november 1913 var det väl?
- Jasså, ja...det kan nog...
- Fast han blev väl aldrig riktigt erkänd. Speciellt inte efter det där med auto-ontologin, va?
- Nej, det...
- Men det beskrev ju Hepplesmythe i sin monografi redan 1927. En ålkanapé till, kanske?
- Ja, kanske en till.
- Visst var den bedrövlig, eller vad tycker du? Det där han skrev om synergisk prekonstruktivism, va? Ha,
ha, ha! Ett glas vin?
- Ha, ha... ja tack, ett litet.
Därefter insinuerar man något om "skandalen i Utrecht", ler konspiratoriskt och säger med låg röst: - Den tystades ned av hänsyn till ambassadörens mor, förstår du.
Det gäller att hela tiden prata ämabelt strunt, gärna med en viss förtrolighet. Det kan medföra en vän för livet, men framför allt en inbjudan till gratis vin och mackor vid nästa vernissage.
Och det är ju det viktigaste för den seriöse snyltaren.
(Publicerad första gången i DN, Namn & Nytt, 1999-01-20)
Trots det vill man ut och roa sig, vilket förstås kan bli lite svårt. Men den borne snyltaren har metoder att ta sig ur sådana knipor.
En av dem är vernissagesnylt, en lika enkel som genial metod. Man kliver bara in i ett finare galleri, med kända samlare och konstkritiker, och tar för sig av buffén.
Fast det krävs vissa förberedelser. Ett par slitna byxor är ett måste, helst med färgfläckar från när man hjälpte en kompis med båten i höstas. Skrynklig kavaj och solkig skjorta understryker att man är konst-närlig. Rufsigt hår och skäggstubb - givetvis!
Så stänker man lite terpentin på kläderna. Doften för tanken till nytvättade penslar och antyder ens troliga gebit. Man får dock inte påstå sig vara konstnär, samlare eller kritiker. Det går ingen på. Istället ska man låta dem dra fel slutsatser.
Om galleristen frågar vem man är, spelar man disträ och mumlar: - Sa inte docent Bierhoff att jag skulle komma? Men jag blir inte länge. Ska till Milano ikväll för ett viktigt möte. Ja, ni ursäktar mig väl?
Att Bierhoff är en fotbollsspelare och att det gäller Milans möte med Juventus i en match på TV behöver man inte berätta. Däremot kan man tillägga: - Säg, träffades inte vi på seminariet om Piet van Scheissmeier i Florens förra året?
Man antas nu vara en internationell konstpersonlighet och det är bara att ta för sig av rödtjutet och de små mackorna.
Dyker det upp en riktig konstkännare och frågar efter ens åsikter, är det bara att spåna på:
- Hur ser ni på den här tavlan?
- Den har en pragmatisk korpulens i sin lyster, tycker jag. Nästan som i van Scheissmeiers tidiga verk.
- Van Scheissmeier?
- Ja, Piet van Scheissmeier, alltså. Han som grundade Rozengrachtskolan i Amsterdam. I november 1913 var det väl?
- Jasså, ja...det kan nog...
- Fast han blev väl aldrig riktigt erkänd. Speciellt inte efter det där med auto-ontologin, va?
- Nej, det...
- Men det beskrev ju Hepplesmythe i sin monografi redan 1927. En ålkanapé till, kanske?
- Ja, kanske en till.
- Visst var den bedrövlig, eller vad tycker du? Det där han skrev om synergisk prekonstruktivism, va? Ha,
ha, ha! Ett glas vin?
- Ha, ha... ja tack, ett litet.
Därefter insinuerar man något om "skandalen i Utrecht", ler konspiratoriskt och säger med låg röst: - Den tystades ned av hänsyn till ambassadörens mor, förstår du.
Det gäller att hela tiden prata ämabelt strunt, gärna med en viss förtrolighet. Det kan medföra en vän för livet, men framför allt en inbjudan till gratis vin och mackor vid nästa vernissage.
Och det är ju det viktigaste för den seriöse snyltaren.
(Publicerad första gången i DN, Namn & Nytt, 1999-01-20)
En definitionsdikt.
Efter en tre veckor lång förkylning, med hosta, snor, svettningar och annat elände, är man inte sådär vidare värst kaxig. Och har inte heller sådär vidare värst mycket sparad semester kvar.
Det enda positiva som sjukdomen förde med sig, var att jag någonstans i dimmorna återupptäckte en diktform som jag ljög ihop för flera år sen.
Den kallas Definitionsdikter och består av tre rader; en rubrik, bestående av ett ord som skall definieras, samt ytterligare två ord, på varsin rad, som definierar rubriken och som tillsammans bildar ett eget ord som ska kommentera rubriken. Get it?
Det är inte en alldeles lätt diktform, men jag presenterar härmed två försök:
Det enda positiva som sjukdomen förde med sig, var att jag någonstans i dimmorna återupptäckte en diktform som jag ljög ihop för flera år sen.
Den kallas Definitionsdikter och består av tre rader; en rubrik, bestående av ett ord som skall definieras, samt ytterligare två ord, på varsin rad, som definierar rubriken och som tillsammans bildar ett eget ord som ska kommentera rubriken. Get it?
Det är inte en alldeles lätt diktform, men jag presenterar härmed två försök:
Politisk
Idé.
Ologisk.
Längtan
Ensam.
Het.
Som sagt, inte alldeles enkelt, men kanske värt att gå vidare med.
Idé.
Ologisk.
Längtan
Ensam.
Het.
Som sagt, inte alldeles enkelt, men kanske värt att gå vidare med.
Rasism.
Tänk att det fortfarande finns tokar som menar sig vara bättre än andra på grund av sin hudfärg. Det är ju helflängt.
Uppenbarligen känner de inte till den tänkvärda sentens som har ett okänt engelskt upphov: "Racial superiority is just a pigment of one's imagination".
I rest my case.
Uppenbarligen känner de inte till den tänkvärda sentens som har ett okänt engelskt upphov: "Racial superiority is just a pigment of one's imagination".
I rest my case.
Förkyld.
Det finns få saker som är så uppenbart avskyvärda som att vara förkyld.
Man är täppt i näsan, svettig, rå i halsen och det ploppar i öronen. Dessutom är det svårt att sova eftersom hostan sätter igång så fort man ligger ned. Och så det rosslande väsandet från bronkerna som gör and-hämtningen så högljudd att det inte går att somna.
Utöver det har vi den allmänna tröttheten, som gör att man sover i olika perioder under hela dygnet. Vilket i sin tur gör att man är pigg som en mört vid tvåtiden på natten, men helt väck på förmiddagen.
Ej att förglömma den smygande huvudvärken, som början bakom näsan, slingrar sig upp bakom ögonen och sen exploderar under håret när man hostar.
Må Hin Håle göra hembesök hos den som uppfann förkylningen!
Man är täppt i näsan, svettig, rå i halsen och det ploppar i öronen. Dessutom är det svårt att sova eftersom hostan sätter igång så fort man ligger ned. Och så det rosslande väsandet från bronkerna som gör and-hämtningen så högljudd att det inte går att somna.
Utöver det har vi den allmänna tröttheten, som gör att man sover i olika perioder under hela dygnet. Vilket i sin tur gör att man är pigg som en mört vid tvåtiden på natten, men helt väck på förmiddagen.
Ej att förglömma den smygande huvudvärken, som början bakom näsan, slingrar sig upp bakom ögonen och sen exploderar under håret när man hostar.
Må Hin Håle göra hembesök hos den som uppfann förkylningen!
Höstlöv.
Så här års blir det ofta lite svalare. Gärna också lite mörkare på morgnarna när jag vid 05:45-tiden hojar till jobbet. Inget fel med det. Och inget nytt eller oförutsägbart heller. Det bara är så.
Cykelbanan på Strandvägen kantas av träd som nu har börjat rugga. Eller hur det nu heter när träden tappar sina blad och de landar som hala löv på cykelbanan. Precis som i september förra året och året dessförinnan.
Konnotativt, via höstlöven, kom jag i morse att tänka på en episod som utspann sig för många år sen, närmare bestämt 1979 i Farsta centrums tunnelbanestation. Minnet fick därvid den dystra höstmorgonen att ljusna betydligt.
Jag jobbade då i en butik vid Storforsplan och när vi hade stängt densamma för dagen, rusade jag och tre arbetskamrater till stationen för att hinna med ett speciellt tåg hem till stan. Missade vi det, fick vi vänta i närmare tjugo minuter på nästa.
Den dag incidenten skedde kunde man se fyra stycken 25-åringar komma skubbande för glatta livet genom centrat, snabbt flippra med månadskorten i spärren, rusa uppför den ganska långa rulltrappan till platt- formen och sedan kasta sig in i tåget precis innan dörrarna stängdes.
Där stod vi sedan och flämtade och stönade, med händerna på stången mitt emellan dörrparen och nästan på knä.
Strax bredvid stod två yngre tjejer, gissningsvis i femtonårsåldern, med dåtidens senaste modekläder, uppsatt hår och rosa läppstift. De tuggade tuggummi och företedde alla tecken på att vara s.k. bruttor.
En av oss, Hans G närmare bestämt, var mer medtagen än vi andra och rosslade illavarslande. Den ena bruttan avbröt då sitt tuggummituggande, lutade sig fram, tittade stint på honom och sa: "Ta inte i såru darrar av grenen, höstlöv!"
Ridå, alltså, för fyra utpumpade 25-åringar. Vi skrattade hela vägen in till stan.
Cykelbanan på Strandvägen kantas av träd som nu har börjat rugga. Eller hur det nu heter när träden tappar sina blad och de landar som hala löv på cykelbanan. Precis som i september förra året och året dessförinnan.
Konnotativt, via höstlöven, kom jag i morse att tänka på en episod som utspann sig för många år sen, närmare bestämt 1979 i Farsta centrums tunnelbanestation. Minnet fick därvid den dystra höstmorgonen att ljusna betydligt.
Jag jobbade då i en butik vid Storforsplan och när vi hade stängt densamma för dagen, rusade jag och tre arbetskamrater till stationen för att hinna med ett speciellt tåg hem till stan. Missade vi det, fick vi vänta i närmare tjugo minuter på nästa.
Den dag incidenten skedde kunde man se fyra stycken 25-åringar komma skubbande för glatta livet genom centrat, snabbt flippra med månadskorten i spärren, rusa uppför den ganska långa rulltrappan till platt- formen och sedan kasta sig in i tåget precis innan dörrarna stängdes.
Där stod vi sedan och flämtade och stönade, med händerna på stången mitt emellan dörrparen och nästan på knä.
Strax bredvid stod två yngre tjejer, gissningsvis i femtonårsåldern, med dåtidens senaste modekläder, uppsatt hår och rosa läppstift. De tuggade tuggummi och företedde alla tecken på att vara s.k. bruttor.
En av oss, Hans G närmare bestämt, var mer medtagen än vi andra och rosslade illavarslande. Den ena bruttan avbröt då sitt tuggummituggande, lutade sig fram, tittade stint på honom och sa: "Ta inte i såru darrar av grenen, höstlöv!"
Ridå, alltså, för fyra utpumpade 25-åringar. Vi skrattade hela vägen in till stan.
Djurrätt eller djur-rätt?
I mitt jobb läser jag ofta insändare om hur illa djur behandlas. Inte nog med att de föds upp på ett vidrigt sätt, de slutar också sina dagar som människoföda. Många blir, liksom jag själv, djupt upprörda över sättet de hanteras på.
Somliga blir veganer. Och sen ska de ut och missionera och leva rövare om sina duktiga kostvanor. Och detta ska de göra om de så ska slå mig i skallen med ett baseballträ.
Nog för att det är tämligen gräsligt hur djur som ska ätas behandlas, men det ger inte aktivisterna rätt att slå mig, eller någon annan, på käften. Det finns till och med såna människor som är så argsinta att de begår grova våldsdåd för att rädda enstaka kossors och grisars liv.
Kanske att de har förläst sig på Bamse, Hälge, Kalle Anka och liknande antropomorf lektyr, i vilken djuren är likvärdiga oss tvåbeningar. Mamma Mu, Elvis och Rocky ej att förglömma.
Men är det verkligen så? Är kossorna och grisarna verkligen så nyanserade i sitt tänkande att de tänker som vi som äter dem? Och hur tänker egentligen en hungrig isbjörn?
Förr i tiden var man inte så noga. Redan på vikingatiden fanns ju Särimner – ett veritabelt svin som åter- uppstod dagen efter att han konsumerats. Och innan dess brydde man sig inte ens, då gällde det vem som först satte tänderna i vem. (Jfr. isbjörnen).
Om vi moderna människor skulle sluta äta kött av omsorg om tamdjuren, vad skulle det då bli av dem? Vem skulle vilja ta hand om, och betala för, hundratusentals kossor, tjurar och grisar? Ingen!
Släppte vi ut dem i frihet och lät naturen ha sin gång, så skulle en majoritet inte överleva ens den första vintern. Däremot skulle stammen av rovdjur växa till sig ordentligt; järvar, lodjur, rävar och vargar.
Jag tror alltså, att om vi nutidsmänniskor skulle sluta äta kött så skulle det innebära den mest gräsliga utrotning man kan tänka sig. Enstaka exemplar av tamdjuren skulle visserligen finnas kvar i djurparker, men resten – väck!
Eller har djurrättsaktivisterna en annan lösning på problemet?
Somliga blir veganer. Och sen ska de ut och missionera och leva rövare om sina duktiga kostvanor. Och detta ska de göra om de så ska slå mig i skallen med ett baseballträ.
Nog för att det är tämligen gräsligt hur djur som ska ätas behandlas, men det ger inte aktivisterna rätt att slå mig, eller någon annan, på käften. Det finns till och med såna människor som är så argsinta att de begår grova våldsdåd för att rädda enstaka kossors och grisars liv.
Kanske att de har förläst sig på Bamse, Hälge, Kalle Anka och liknande antropomorf lektyr, i vilken djuren är likvärdiga oss tvåbeningar. Mamma Mu, Elvis och Rocky ej att förglömma.
Men är det verkligen så? Är kossorna och grisarna verkligen så nyanserade i sitt tänkande att de tänker som vi som äter dem? Och hur tänker egentligen en hungrig isbjörn?
Förr i tiden var man inte så noga. Redan på vikingatiden fanns ju Särimner – ett veritabelt svin som åter- uppstod dagen efter att han konsumerats. Och innan dess brydde man sig inte ens, då gällde det vem som först satte tänderna i vem. (Jfr. isbjörnen).
Om vi moderna människor skulle sluta äta kött av omsorg om tamdjuren, vad skulle det då bli av dem? Vem skulle vilja ta hand om, och betala för, hundratusentals kossor, tjurar och grisar? Ingen!
Släppte vi ut dem i frihet och lät naturen ha sin gång, så skulle en majoritet inte överleva ens den första vintern. Däremot skulle stammen av rovdjur växa till sig ordentligt; järvar, lodjur, rävar och vargar.
Jag tror alltså, att om vi nutidsmänniskor skulle sluta äta kött så skulle det innebära den mest gräsliga utrotning man kan tänka sig. Enstaka exemplar av tamdjuren skulle visserligen finnas kvar i djurparker, men resten – väck!
Eller har djurrättsaktivisterna en annan lösning på problemet?
Statskupp skakar Mosebacke! Folkrepublik införd!
En anemisk statskupp, uppmätt till 2,2 på Richterskalan, skakade på onsdagsmorgonen Mosebacke Monarki. Revolutionskommittén har i en lågmäld ukas låtit meddela att ordförande Fidel Pärlemo har axlat statsrodret. Folkrepublik har införts.
Kung Sune har beskjutits, i den bemärkelsen att mosebaskiska revolutionsgardister blev tvungna att skjuta igång hans bil sedan han glömt att stänga av parkeringsljusen och därmed laddat ur batteriet. Incidenten skedde i den övre delen av Hökens gata, när Sune skulle fly till den svenska gränsposteringen vid Götgatan. Enligt vanligtvis välunderrättade källor kom ingen till skada, utom möjligen Sunes ego.
Drottning Gretchen, f.d. Doris, meddelas, framhålls det, ha tagit kuppen med jämnmod, och insinuerat att Sune gärna vill återgå till tjänsten som järnhandelsbiträde.
Ordförande Pärlemo har, tillsammans med sin trofasta hund Leonid, påbörjat arbetet med att sätta ihop en interimsregim, vilkens ledamöter kommer att presenteras inom kort.
Spekulationerna är vilda om den nya regimens sammansättning. Flertalet korrespondenter från utrikes media har därför samlats på Mosebacke Torg, i akt och mening att inhämta "insajd infårmejsjon" från de därstädes residerande offentliga mosebaskerna, nämligen: Aviga Laban, Nådiga Luntan, Kalle Kanyl och Affe Tamin.
"Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt!" lät dock taltratten Affe Tamin meddela strax innan denna upplaga gick i press (eller till server, eller till hårddisk, eller hur det nu heter).
På frågan om hur stor plats feministerna kommer att få i den nya regimen, svarade taltratten att "Jodå, det är klart att fruntimren ska va me, annars stannar man ju halvvägs."
Strax därpå gjorde ordförande Fidel Pärlemo sitt första offentliga framträdande, genom att rasta Leonid på Svartensgatan. Därvid överfallen av såväl mamma som pappa Razzi såg han sig tvungen att komma med ett uttalande: "Vi kommer att göra som i grannlandet Sverige. Det blir nyval nästa år också i Mosebacke". Där- på plockade han upp efter Leonid och med tillsammans sex tassar återvände de till residenset å Svartens- gatan 28.
Omvärldens astigmatiska ögon försöker nu febrilt fokusera på vad kuppen kan innebära för dollarkursen, världsmarknadspriset på råolja, och priset för sega råttor i näröppetbutiken i hörnet av Svartensgatan och Götgatan.
Kung Sune har beskjutits, i den bemärkelsen att mosebaskiska revolutionsgardister blev tvungna att skjuta igång hans bil sedan han glömt att stänga av parkeringsljusen och därmed laddat ur batteriet. Incidenten skedde i den övre delen av Hökens gata, när Sune skulle fly till den svenska gränsposteringen vid Götgatan. Enligt vanligtvis välunderrättade källor kom ingen till skada, utom möjligen Sunes ego.
Drottning Gretchen, f.d. Doris, meddelas, framhålls det, ha tagit kuppen med jämnmod, och insinuerat att Sune gärna vill återgå till tjänsten som järnhandelsbiträde.
Ordförande Pärlemo har, tillsammans med sin trofasta hund Leonid, påbörjat arbetet med att sätta ihop en interimsregim, vilkens ledamöter kommer att presenteras inom kort.
Spekulationerna är vilda om den nya regimens sammansättning. Flertalet korrespondenter från utrikes media har därför samlats på Mosebacke Torg, i akt och mening att inhämta "insajd infårmejsjon" från de därstädes residerande offentliga mosebaskerna, nämligen: Aviga Laban, Nådiga Luntan, Kalle Kanyl och Affe Tamin.
"Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt!" lät dock taltratten Affe Tamin meddela strax innan denna upplaga gick i press (eller till server, eller till hårddisk, eller hur det nu heter).
På frågan om hur stor plats feministerna kommer att få i den nya regimen, svarade taltratten att "Jodå, det är klart att fruntimren ska va me, annars stannar man ju halvvägs."
Strax därpå gjorde ordförande Fidel Pärlemo sitt första offentliga framträdande, genom att rasta Leonid på Svartensgatan. Därvid överfallen av såväl mamma som pappa Razzi såg han sig tvungen att komma med ett uttalande: "Vi kommer att göra som i grannlandet Sverige. Det blir nyval nästa år också i Mosebacke". Där- på plockade han upp efter Leonid och med tillsammans sex tassar återvände de till residenset å Svartens- gatan 28.
Omvärldens astigmatiska ögon försöker nu febrilt fokusera på vad kuppen kan innebära för dollarkursen, världsmarknadspriset på råolja, och priset för sega råttor i näröppetbutiken i hörnet av Svartensgatan och Götgatan.
Skåneturism.
Det finns nog inget ämne i fäderneslandet som det är så kärt att träta om som alkohol. Förmodligen har man hållit på att gräla om frågan ända sen inlandsisen drog sig tillbaka och därmed gjorde det svårare att få en bit av den i fredagsgroggen.
Sen vi la ner knätofseriet och blev européer på riktigt, har det varit ett ständigt gnäll från konservativa inom alla partier om hur mycket det dricks. För att inte tala om alla frilansande nykterhetsivrare.
Ja, inte mig emot. Faktum är ju att de flesta våldsbrott som begås är begågna under rusets inflytande. Både alkohol och andra medel. Packade fårskallar lever rövare med varann och andra så att det är rent otroligt.
Som bot mot detta finns den restriktiva alkohollagstiftningen, som innefattar både försäljning en gros, till privatpersoner och utminutering på s.k. näringsställen. Och så priset, förstås, med skatt och allt. Syftet är naturligtvis att minimera den skada som packade fårskallar åstadkommer.
Och det är vällovligt. Men det verkar inte längre fungera, för nu åker alla som har möjlighet och inhandlar billig sponken i närliggande länder. Och blir lika apraka och jävliga som förr, fast billigare. Då kommer en utredare fram till att man ska sänka alkoholskatten i Sverige, inte för att främja nykterheten, utan för att Systembolaget ska bli konkurrenskraftigt.
Kanske att det hade varit bättre att försöka ta reda på varför misslynta svenskar krökar så mycket? Varför klarar de inte av medelhavsstilen på området? Kan det vara så enkelt som en förlängd trotsålder mot de folkvalda förmyndarna? Eller har vi blivit så avindividualiserade att vi inte längre förmår ta ansvar för oss själva? Man undrar.
Den senaste snilleblixten kommer från Brottsförebyggande rådet, som i en perifer passus nämner möjligheten att differentiera alkoholskatten inom landet. Det skulle därmed bli billigare att köpa sprit i de delar som ligger i omedelbar anslutning till länder med billigare sprit, dvs Skåne, medan det i övriga landet skulle vara oförändrat pris.
Ja, varför inte? Det skulle bli ett sjujädra uppsving för den skånska turistindustrin om var och varannan inlandsnorrbottning kom dit och krökade.
Och exotiskt blir det också. Tänk bara, som i mitt fall, född i Jukkasjärvi församling, att få uppleva en grisfest på plajan i Ystad; det är långt söderut, man begriper inte vad dom säger, men käket är okej och man blir rejält packad. Precis som vilket chartermål som helst!
Ville man vara lite lustig, med referens till alkohol, så kunde man tala om Skåne-turism.
Sen vi la ner knätofseriet och blev européer på riktigt, har det varit ett ständigt gnäll från konservativa inom alla partier om hur mycket det dricks. För att inte tala om alla frilansande nykterhetsivrare.
Ja, inte mig emot. Faktum är ju att de flesta våldsbrott som begås är begågna under rusets inflytande. Både alkohol och andra medel. Packade fårskallar lever rövare med varann och andra så att det är rent otroligt.
Som bot mot detta finns den restriktiva alkohollagstiftningen, som innefattar både försäljning en gros, till privatpersoner och utminutering på s.k. näringsställen. Och så priset, förstås, med skatt och allt. Syftet är naturligtvis att minimera den skada som packade fårskallar åstadkommer.
Och det är vällovligt. Men det verkar inte längre fungera, för nu åker alla som har möjlighet och inhandlar billig sponken i närliggande länder. Och blir lika apraka och jävliga som förr, fast billigare. Då kommer en utredare fram till att man ska sänka alkoholskatten i Sverige, inte för att främja nykterheten, utan för att Systembolaget ska bli konkurrenskraftigt.
Kanske att det hade varit bättre att försöka ta reda på varför misslynta svenskar krökar så mycket? Varför klarar de inte av medelhavsstilen på området? Kan det vara så enkelt som en förlängd trotsålder mot de folkvalda förmyndarna? Eller har vi blivit så avindividualiserade att vi inte längre förmår ta ansvar för oss själva? Man undrar.
Den senaste snilleblixten kommer från Brottsförebyggande rådet, som i en perifer passus nämner möjligheten att differentiera alkoholskatten inom landet. Det skulle därmed bli billigare att köpa sprit i de delar som ligger i omedelbar anslutning till länder med billigare sprit, dvs Skåne, medan det i övriga landet skulle vara oförändrat pris.
Ja, varför inte? Det skulle bli ett sjujädra uppsving för den skånska turistindustrin om var och varannan inlandsnorrbottning kom dit och krökade.
Och exotiskt blir det också. Tänk bara, som i mitt fall, född i Jukkasjärvi församling, att få uppleva en grisfest på plajan i Ystad; det är långt söderut, man begriper inte vad dom säger, men käket är okej och man blir rejält packad. Precis som vilket chartermål som helst!
Ville man vara lite lustig, med referens till alkohol, så kunde man tala om Skåne-turism.
En ny tradition?
Som det var morsans och farsans 55-åriga bröllopsdag (den 11 september!) skulle det firas en aning. Alltså åktes det till Skogsö kyrkogård i Saltsjöbaden där farsan "is pushing up the daisies". Tanken var nog mest att minnas honom och hans humor.
Morsan, syrran, syrrans tre döttrar och jag stod alltså där i solskenet vid graven och godgjorde oss över det vackra vädret och de fina omgivningarna. Precis utanför kyrkogårdsmuren finns ett smalt sund som var proppfullt av fritidsbåtar (Baggens-stäket, tror jag det heter). Segelbåtar, motorbåtar, stora och små, alla puttrade de förbi när vi stod där. Solen lyste med sin närvaro, diverse insekter surrade och fåglarna satt och småskrattade i träden.
- Lasse, kan du öppna den? frågade plötsligt morsan.
- Va? Vilken? frågade jag.
- Champagnen.
- Champagnen? Vilken champagne?
- Ja, den som står i kassen där.
- Gör den? frågade jag, genuint förvånad.
- Ja, det är inte äkta champagne, sa morsan, det är sånt där mousserande. Amadeus, heter det.
- Mådä, sa jag.
Under tiden hade syrran satt sig i gräset och börjat montera ihop champagneglas av plast. Jag plockade fram flaskan och öppnade den med ett mycket diskret Plopp! Därefter fyllde jag på glasen och delade ut till samtliga närvarande.
- Får man verkligen göra så här? frågade någon, det är ju ändå en kyrkogård.
- Ja vadårå, sa syrran, vi stör väl ingen och man blir inte blarig av ett enda glas bubbel.
- Nä, det förstås.
- Och kommer det någon vaktmästare får vi väl säga att det är en gammal släkttradition, föreslog jag.
Alla instämde.
Så skålade vi för bröllopsdagen, för morsan, för farsan och för det fina vädret. Morsan, som skulle köra, fuktade bara läpparna med vinet och hällde sen resten på graven, med orden: - Skål på dig! (Det hör till saken att farsan inte hade någonting emot vin).
Vi satt väl där en timme och läppjade på vinet. Och reminiscerade om olika dråpliga episoder ur familjens liv, speciellt såna där farsan hade huvudrollen. Alla hade sin egen anekdot att komma med, och det hela avlöpte helt i farsans humoristiska anda. Han hade nog glatts mycket åt att se oss. Sen åkte vi tillbaka till villan och åt en fantastiskt god gratäng, med fisk, räkor och hummer i, och drack mer vin. Och berättade ännu fler historier ur våra liv, tätt följda av de glada gapskratt som vi höll inne med på kyrkogården. Inte så mycket för att störa de där inneboende, dom klagar ju inte, som av hänsyn till deras besökande anhöriga.
Kanske att vi har skapat en ny tradition?
Morsan, syrran, syrrans tre döttrar och jag stod alltså där i solskenet vid graven och godgjorde oss över det vackra vädret och de fina omgivningarna. Precis utanför kyrkogårdsmuren finns ett smalt sund som var proppfullt av fritidsbåtar (Baggens-stäket, tror jag det heter). Segelbåtar, motorbåtar, stora och små, alla puttrade de förbi när vi stod där. Solen lyste med sin närvaro, diverse insekter surrade och fåglarna satt och småskrattade i träden.
- Lasse, kan du öppna den? frågade plötsligt morsan.
- Va? Vilken? frågade jag.
- Champagnen.
- Champagnen? Vilken champagne?
- Ja, den som står i kassen där.
- Gör den? frågade jag, genuint förvånad.
- Ja, det är inte äkta champagne, sa morsan, det är sånt där mousserande. Amadeus, heter det.
- Mådä, sa jag.
Under tiden hade syrran satt sig i gräset och börjat montera ihop champagneglas av plast. Jag plockade fram flaskan och öppnade den med ett mycket diskret Plopp! Därefter fyllde jag på glasen och delade ut till samtliga närvarande.
- Får man verkligen göra så här? frågade någon, det är ju ändå en kyrkogård.
- Ja vadårå, sa syrran, vi stör väl ingen och man blir inte blarig av ett enda glas bubbel.
- Nä, det förstås.
- Och kommer det någon vaktmästare får vi väl säga att det är en gammal släkttradition, föreslog jag.
Alla instämde.
Så skålade vi för bröllopsdagen, för morsan, för farsan och för det fina vädret. Morsan, som skulle köra, fuktade bara läpparna med vinet och hällde sen resten på graven, med orden: - Skål på dig! (Det hör till saken att farsan inte hade någonting emot vin).
Vi satt väl där en timme och läppjade på vinet. Och reminiscerade om olika dråpliga episoder ur familjens liv, speciellt såna där farsan hade huvudrollen. Alla hade sin egen anekdot att komma med, och det hela avlöpte helt i farsans humoristiska anda. Han hade nog glatts mycket åt att se oss. Sen åkte vi tillbaka till villan och åt en fantastiskt god gratäng, med fisk, räkor och hummer i, och drack mer vin. Och berättade ännu fler historier ur våra liv, tätt följda av de glada gapskratt som vi höll inne med på kyrkogården. Inte så mycket för att störa de där inneboende, dom klagar ju inte, som av hänsyn till deras besökande anhöriga.
Kanske att vi har skapat en ny tradition?
Behövd korv m.m.
På den tiden när EU kallades EG (dvs 1991) förelåg det en viss förvirring om vad som skulle hända när, och om, vi i Ultima Tule skulle bli medlemmar. På den tiden hette statsministern Carl Bildt, en lång kis med en lätt air av förvuxen gymnasist, och alla var mycket skeptiska.
Själv var jag mest intresserad av hur språket skulle utvecklas - kanske till en all-europeisk pidgin, med inslag av alla medlemsländers språk. Mina spekulationer i frågan resulterade i följande text, som publicerades å DNs Namn och Nytt den sista december 1991:
EG innebär inte bara ny valuta och lägre spritpriser, utan också språkliga förändringar. I småskolan: - Mor är rar. Far är i Mosel och Ruhr. - Va' Saar'u han var? Och sagostunden handlar om "Karl Strippe och la Grenouille Balle".
Statsministern kallar sig Charles Image och slöar någon säger han: - Lägg på ett Kohl, va! Falukorven kallas saucisse fallu, behövd korv, vilket sänker priset eftersom reklamen blir onödig. Bottenviken döps om till EG-iska havet och Skelleftehamn till Västerbottensostende.
Men inte bara svenskan ändras, också utrikiskan får göra eftergifter. Till exempel den samiska versionen av Hamlet: "Alas, poor Yorickmokksjokke!" Eller det italienska vinet "Lacrima D'Arno" som byter namn till "Herr Arnes Tårar".
Filosofiska blandformer uppstår också. Som hos den norrländske apologetikern Immanuel Kont, vars tes "Näver mind!" har något engelskt över sig.
Och så får Europas barn äntligen lära sig Hallands floder: Die Flustern, L'Etre, La Nice och The Lagoon.
Själv var jag mest intresserad av hur språket skulle utvecklas - kanske till en all-europeisk pidgin, med inslag av alla medlemsländers språk. Mina spekulationer i frågan resulterade i följande text, som publicerades å DNs Namn och Nytt den sista december 1991:
EG innebär inte bara ny valuta och lägre spritpriser, utan också språkliga förändringar. I småskolan: - Mor är rar. Far är i Mosel och Ruhr. - Va' Saar'u han var? Och sagostunden handlar om "Karl Strippe och la Grenouille Balle".
Statsministern kallar sig Charles Image och slöar någon säger han: - Lägg på ett Kohl, va! Falukorven kallas saucisse fallu, behövd korv, vilket sänker priset eftersom reklamen blir onödig. Bottenviken döps om till EG-iska havet och Skelleftehamn till Västerbottensostende.
Men inte bara svenskan ändras, också utrikiskan får göra eftergifter. Till exempel den samiska versionen av Hamlet: "Alas, poor Yorickmokksjokke!" Eller det italienska vinet "Lacrima D'Arno" som byter namn till "Herr Arnes Tårar".
Filosofiska blandformer uppstår också. Som hos den norrländske apologetikern Immanuel Kont, vars tes "Näver mind!" har något engelskt över sig.
Och så får Europas barn äntligen lära sig Hallands floder: Die Flustern, L'Etre, La Nice och The Lagoon.
Plötslig insikt.
Varför har de 25-åriga blondinerna, med stor byst, slutat nypa mig i baken i tunnelbanan?
Varför kommer det inte längre fram försigkomna fjortisar, vid busshållplatsen, och frestar med "Om farbror är snäll och följer med upp i skogen, så ska farbror få en pilsner"?
Och varför busvisslar inte längre mogna kvinnor efter mig?
Kan det hänga samman med att håret, det som finns kvar av det, har blivit gråare? Att midjan har blivit mer voluminös? Den flåsande andhämtningen efter två trappsteg? Bristen på insikt i nutidens musik? Oviljan att veta vem som gör vad med vem i TV:s dokusåpor? Viljan att lyssna på Geriatriska Förbundets främsta företrädare; ett gäng på 60+ som kallar sig Rolling Stones? Och så farbror Dylan, förstås. Farbror Fogerty ej att förglömma. Riktiga mysgubbar, de där.
Jahaja, kanske måste man göra nåt själv då. Igen!
Varför kommer det inte längre fram försigkomna fjortisar, vid busshållplatsen, och frestar med "Om farbror är snäll och följer med upp i skogen, så ska farbror få en pilsner"?
Och varför busvisslar inte längre mogna kvinnor efter mig?
Kan det hänga samman med att håret, det som finns kvar av det, har blivit gråare? Att midjan har blivit mer voluminös? Den flåsande andhämtningen efter två trappsteg? Bristen på insikt i nutidens musik? Oviljan att veta vem som gör vad med vem i TV:s dokusåpor? Viljan att lyssna på Geriatriska Förbundets främsta företrädare; ett gäng på 60+ som kallar sig Rolling Stones? Och så farbror Dylan, förstås. Farbror Fogerty ej att förglömma. Riktiga mysgubbar, de där.
Jahaja, kanske måste man göra nåt själv då. Igen!
Fondförvältaren
(På allmän, eller åtminstone på den i ett finger justerade Magnus, begäran, återpubliceras härmed en grej som jag skrev å DNs Namn-och-Nytt 2000-05-30).
I höst är det dags att välja hur pensionspengarna skall placeras. Under sistlidna mansläger hos kompisen Thomas på Björkö, utspann sig en i sammanhanget didaktisk episod, som visar hur man inte bör göra.
Roger, ett frilansämne till Årets Kock, härjade med en lammgryta i det minimala köket på cirka tre kvadratmeter. Bredvid honom stod Magnus, butikschef å Systembolaget, och handhavde det till lammgrytan avsedda vinet. Till stöd hade de Stickan, som skrockade uppmuntrande vid kylskåpet.
Vid diskbänken stod Thomas och rengjorde köksutensilier i takt med att de användes. Och i dörren stod Håkan, Micke och jag och stojade med varsin mellis.
Efter en dryg timme, när Thomas tassat ut till herrgranen för att lätta på trycket, var Roger färdig med fonden till lammgrytan. Den enda plats som fanns kvar att ställa den på var i diskhon. Tillbaka i köket hittade Thomas i samma ho en kastrull med något flottigt jox i, varför han genast diskade ur den.
- VAD GÖR DU?! utbrast Roger med sådan emfas att man fortfarande lagar fönster i Björkös närområden.
Thomas fick omgående rött kort av domare Håkan och utvisades med orden: - Ut ur ditt kök, din fond-förvältare!
Sensmoralen är förstås att kokar man ihop egna fonder bör man placera dem rätt, för annars blir de diskade.
Något att fondera på till hösten.
I höst är det dags att välja hur pensionspengarna skall placeras. Under sistlidna mansläger hos kompisen Thomas på Björkö, utspann sig en i sammanhanget didaktisk episod, som visar hur man inte bör göra.
Roger, ett frilansämne till Årets Kock, härjade med en lammgryta i det minimala köket på cirka tre kvadratmeter. Bredvid honom stod Magnus, butikschef å Systembolaget, och handhavde det till lammgrytan avsedda vinet. Till stöd hade de Stickan, som skrockade uppmuntrande vid kylskåpet.
Vid diskbänken stod Thomas och rengjorde köksutensilier i takt med att de användes. Och i dörren stod Håkan, Micke och jag och stojade med varsin mellis.
Efter en dryg timme, när Thomas tassat ut till herrgranen för att lätta på trycket, var Roger färdig med fonden till lammgrytan. Den enda plats som fanns kvar att ställa den på var i diskhon. Tillbaka i köket hittade Thomas i samma ho en kastrull med något flottigt jox i, varför han genast diskade ur den.
- VAD GÖR DU?! utbrast Roger med sådan emfas att man fortfarande lagar fönster i Björkös närområden.
Thomas fick omgående rött kort av domare Håkan och utvisades med orden: - Ut ur ditt kök, din fond-förvältare!
Sensmoralen är förstås att kokar man ihop egna fonder bör man placera dem rätt, för annars blir de diskade.
Något att fondera på till hösten.
En gräslig klippare
Taxar är små hundar som ser bekymrade ut. Bland andra varianter i taxfamiljen finns det strävhåriga, av vilka några förmodligen också är motsträviga. Det är den sistnämnda egenskapen de har gemensam med morsans gräsklippare.
Utkommen till den sydöstra överklassförorten skulle jag nämligen, enligt löfte, ta mig an gräsmattorna därstädes. Vädret var fint, solen sken, gräsmattorna hävde sig som en rågfältsdyning i den ljumma sen- sommarbrisen och mitt i denna agrara pastoral tronade Gräsklipparen.
- Christoffer säger att det är något fel på den, sa morsan och syftade på systersonen.
- Mådä. Jag får väl ta mig en titt, sa jag.
Som jag är förtänksam av mig hade jag tagit med mig Akutväskan, dvs en å Clas Ohlson inköpt plastlåda fylld med verktyg.
Jag stegade resolut fram över gräsmattan och bligade ondsint på Gräsklipparen. Den blängde surt tillbaka. Så kopplade jag vederbörligt handgrepp, satte foten mot klipparen och ryckte till med startsnöret. Ingenting hände.
Flertalet ryck senare, när något ortopediskt i axeln hotade att ge upp, vägrade den fortfarande att starta. Aha, tänkte jag, det är säkert en loppa på stiftet! För det var det alltid när skolkompisarnas mopeder vägrade starta för sådär 35 år sen. Det utplockade tändstiftet visade sig mycket riktigt vara behäftat med kladd och elände där sådant inte ska vara.
Efter rengöring räckte det med ett enda ryck för att den skulle gå igång. Men den lät inte alls bra: putti-putti-ptoof-putti-putti. Den borde ha låtit: VRAOOM-BRRRRRRRRRR… Jag anade något lungsiktigt hos den, kanske soten. Och så stannade den. Inga fler ryck hjälpte.
På ovansidan fanns en liten låda med en skruv i mitten, så jag skruvade ur den för att se vad som fanns innanför. Det visade sig vara någon sorts syntetisk svamp, som, när jag klämde på den, gav ifrån sig den mest förfärliga bensinluktande olja som tänkas kan. Mina händer såg ut som om jag just drejat ett stort antal krukor av bensinkaolin.
Efter rengöring satte jag tillbaka svampen och ryckte igen. Och då gick den igång! Glad i hågen började jag klippa gräsmattan. Trodde jag. Någon misstänksamhet infann sig när jag upptäckte att gräset blev rufsigt i håret, snarare än klippt. För att sänka klipphöjden var jag tvungen att stanna maskinen. Dumt gjort.
Den vägrade återigen att starta. Jag trodde mig ha kollat allt, men så skruvade jag av locket till bensintanken. Och…jodå…det visade sig vara s.k. soppatorsk. På min fråga svarade morsan att reservdunken nog var i garaget. Det var den säkert, någon gång på 70-talet.
Efter ett besök i bensinmacken, där en dunk, och 5 liter bensin för 66:50, inköptes, fyllde jag på tanken i klipparen och ryckte. Men då hade den fått nog och det var nästan så att en liten skylt med ”Access denied” dök upp ovanför den. Och där står den nu på en halvrufsig gräsmatta och väntar på bättre tider.
Fan vet om jag inte borde skaffa mig en bekymrad tax istället.
Utkommen till den sydöstra överklassförorten skulle jag nämligen, enligt löfte, ta mig an gräsmattorna därstädes. Vädret var fint, solen sken, gräsmattorna hävde sig som en rågfältsdyning i den ljumma sen- sommarbrisen och mitt i denna agrara pastoral tronade Gräsklipparen.
- Christoffer säger att det är något fel på den, sa morsan och syftade på systersonen.
- Mådä. Jag får väl ta mig en titt, sa jag.
Som jag är förtänksam av mig hade jag tagit med mig Akutväskan, dvs en å Clas Ohlson inköpt plastlåda fylld med verktyg.
Jag stegade resolut fram över gräsmattan och bligade ondsint på Gräsklipparen. Den blängde surt tillbaka. Så kopplade jag vederbörligt handgrepp, satte foten mot klipparen och ryckte till med startsnöret. Ingenting hände.
Flertalet ryck senare, när något ortopediskt i axeln hotade att ge upp, vägrade den fortfarande att starta. Aha, tänkte jag, det är säkert en loppa på stiftet! För det var det alltid när skolkompisarnas mopeder vägrade starta för sådär 35 år sen. Det utplockade tändstiftet visade sig mycket riktigt vara behäftat med kladd och elände där sådant inte ska vara.
Efter rengöring räckte det med ett enda ryck för att den skulle gå igång. Men den lät inte alls bra: putti-putti-ptoof-putti-putti. Den borde ha låtit: VRAOOM-BRRRRRRRRRR… Jag anade något lungsiktigt hos den, kanske soten. Och så stannade den. Inga fler ryck hjälpte.
På ovansidan fanns en liten låda med en skruv i mitten, så jag skruvade ur den för att se vad som fanns innanför. Det visade sig vara någon sorts syntetisk svamp, som, när jag klämde på den, gav ifrån sig den mest förfärliga bensinluktande olja som tänkas kan. Mina händer såg ut som om jag just drejat ett stort antal krukor av bensinkaolin.
Efter rengöring satte jag tillbaka svampen och ryckte igen. Och då gick den igång! Glad i hågen började jag klippa gräsmattan. Trodde jag. Någon misstänksamhet infann sig när jag upptäckte att gräset blev rufsigt i håret, snarare än klippt. För att sänka klipphöjden var jag tvungen att stanna maskinen. Dumt gjort.
Den vägrade återigen att starta. Jag trodde mig ha kollat allt, men så skruvade jag av locket till bensintanken. Och…jodå…det visade sig vara s.k. soppatorsk. På min fråga svarade morsan att reservdunken nog var i garaget. Det var den säkert, någon gång på 70-talet.
Efter ett besök i bensinmacken, där en dunk, och 5 liter bensin för 66:50, inköptes, fyllde jag på tanken i klipparen och ryckte. Men då hade den fått nog och det var nästan så att en liten skylt med ”Access denied” dök upp ovanför den. Och där står den nu på en halvrufsig gräsmatta och väntar på bättre tider.
Fan vet om jag inte borde skaffa mig en bekymrad tax istället.
Passion
Ibland är det så tråkigt på jobbet att jag längtar efter passionen. Men det är långt kvar till den, så jag får fortsätta läsa om kommunala trätor och hembygdsgårdars loppmarknader till förmån för behjärtansvärda ändamål. Som till exempel snöskor till Sudan eller kål till Bryssel.
Med dagens arbetsmarknad får jag väl vara glad att jag har ett jobb, istället för att vara passionerad. Jag läser också om många som blir förtidspassionerade, inte minst ungdomar. Men då får man bara 64% istället för full passion. Och med tanke på hur intensiva ungdomar kan vara blir ju inte det så bra.
Det finns också dom som är sjukpassionerade, eller om det var sjukt passionerade, som torde innebära något i stil med att hysa åtrå till sin nästas åsna. Vilket inte bara är sjukt, utan också straffbart.
Förr fanns det något som hette Allmän Tilläggspassion, dvs ett tillskott avsett för dom som inte var fullt så hängivna. Kanske att de blev lite mer entusiastiska av det.
Numera har vi Premiepassion, som jag inte riktigt begripit hur det fungerar. I vilket fall ska man placera passionsmedlen i olika fonder och sedan hoppas på att de ska växa till sig. Själv har jag valt de följande: Autreaux (fransk), Elan & Liedelse (tysk), Vurm und Drang (också tysk), Oratorium (italiensk) samt den svenska Lusta & Glöd.
Gärna en guldklocka, men först en rejäl passion!
Med dagens arbetsmarknad får jag väl vara glad att jag har ett jobb, istället för att vara passionerad. Jag läser också om många som blir förtidspassionerade, inte minst ungdomar. Men då får man bara 64% istället för full passion. Och med tanke på hur intensiva ungdomar kan vara blir ju inte det så bra.
Det finns också dom som är sjukpassionerade, eller om det var sjukt passionerade, som torde innebära något i stil med att hysa åtrå till sin nästas åsna. Vilket inte bara är sjukt, utan också straffbart.
Förr fanns det något som hette Allmän Tilläggspassion, dvs ett tillskott avsett för dom som inte var fullt så hängivna. Kanske att de blev lite mer entusiastiska av det.
Numera har vi Premiepassion, som jag inte riktigt begripit hur det fungerar. I vilket fall ska man placera passionsmedlen i olika fonder och sedan hoppas på att de ska växa till sig. Själv har jag valt de följande: Autreaux (fransk), Elan & Liedelse (tysk), Vurm und Drang (också tysk), Oratorium (italiensk) samt den svenska Lusta & Glöd.
Gärna en guldklocka, men först en rejäl passion!
Krångligheter.
Somliga av oss har den ovanan att sitta i Stockholms Stadsarkivs läsesal två gånger i veckan och läsa originalprotokoll från 1670-talet. Något som ibland kan vara infernaliskt svårt. Protokollen är skrivna av olika skrivare, med olika handstil och med högst personliga uppfattningar om grammatik och stavning.
Men varför göra det lätt för sig? Vill man veta mer exakt hur några få personer levde då, och vad de med egna ord sa, så får man anstränga sig lite. Här är det inte frågan om nån "curling", av vare sig föräldrar eller andra. Här måste man göra det själv.
Det är lite grann det som är själva tjusningen. Och så handstilarna förstås; vore jag grafolog, hade man nog portat mig på stadsarkivet för obscent uppförande. Turligt nog är jag bara arkivsnok, så jag får sitta kvar, för jag är bara ute efter det som faktiskt hände och inget annat.
Efter fem timmar bland arkivalierna är det befriande att återvända till Södermalm och en promenad genom de historiska kvarteren. Och så en liten rökpaus på en parkbänk vid Nytorget.
Speciellt skönt är det en solig torsdagseftermiddag den 1 september, när gräset runt plaskdammen är belamrat med unga föräldrar vilkas telningar tultar omkring och tjoar i allsköns ro. Om de visste att de sitter på en gammal avrättningsplats, där många huvuden har rullat, så kanske de hade varit färre runt dammen. (Letar man i rabatterna där så hittar man säkert Alrunor).
Just då dyker krångligheterna upp. Hur säger man, till exempel, "torsdagskorsord" väldigt snabbt? Och hur uttalar man, egentligen, "karyatidkarikatyr"? (Dvs en skämtteckning föreställandes en kvinnofigur som håller uppe ett grekiskt tempel). Det är lite i stil med Blandarens "Är det inte kaffekaskdags strax?"
Den stora frågan är dock; Varför sitter någon på en parkbänk vid Nytorget och funderar över sånt?
Men varför göra det lätt för sig? Vill man veta mer exakt hur några få personer levde då, och vad de med egna ord sa, så får man anstränga sig lite. Här är det inte frågan om nån "curling", av vare sig föräldrar eller andra. Här måste man göra det själv.
Det är lite grann det som är själva tjusningen. Och så handstilarna förstås; vore jag grafolog, hade man nog portat mig på stadsarkivet för obscent uppförande. Turligt nog är jag bara arkivsnok, så jag får sitta kvar, för jag är bara ute efter det som faktiskt hände och inget annat.
Efter fem timmar bland arkivalierna är det befriande att återvända till Södermalm och en promenad genom de historiska kvarteren. Och så en liten rökpaus på en parkbänk vid Nytorget.
Speciellt skönt är det en solig torsdagseftermiddag den 1 september, när gräset runt plaskdammen är belamrat med unga föräldrar vilkas telningar tultar omkring och tjoar i allsköns ro. Om de visste att de sitter på en gammal avrättningsplats, där många huvuden har rullat, så kanske de hade varit färre runt dammen. (Letar man i rabatterna där så hittar man säkert Alrunor).
Just då dyker krångligheterna upp. Hur säger man, till exempel, "torsdagskorsord" väldigt snabbt? Och hur uttalar man, egentligen, "karyatidkarikatyr"? (Dvs en skämtteckning föreställandes en kvinnofigur som håller uppe ett grekiskt tempel). Det är lite i stil med Blandarens "Är det inte kaffekaskdags strax?"
Den stora frågan är dock; Varför sitter någon på en parkbänk vid Nytorget och funderar över sånt?
Riktiga Karlar.
Ebba Witt-Brattström avgick nyligen från Feministiskt Initiativ, eftersom hon tyckte att det präglades av ett "demokratiskt underskott", var en tummelplats för studentpolitiker med ambitioner och i största allmänhet en rejäl röra.
Jag förstår henne. Förmodligen är det så att initiativets organisatörer har sina rötter i diverse vänstersekter på det tidiga 70-talet. Gudrun Schyman, till exempel, även om hon aldrig har varit kommunist, ens när hon var det.
Någon tongivande person i det vardande partiet påstås ha varit nöjd med Ebbas avgång, och därvid sagt att det var för många "homofoba borgarkärringar" närvarande. Man kan undra om det inte tvärtom är för många lesbiska kommunistkärringar i ledningen.
Själv har jag bara perifer erfarenhet av såna grupper, som tidvis varande hangaround till Kfml(r). Jag blev inte ens prospect. Och så de där självutnämnda maoisterna på institutionen för teater- och filmvetenskap vid Stockholms universitet 1975. Snacka om att vara jobbiga!
Ett tag satt jag med i studentrådet som vid något tillfälle underkände all amerikansk kurslitteratur. Inte efter att ha läst den, utan för att den var amerikansk. Och sån skit kan man ju inte läsa! Jojo, det var ju snygg vetenskaplighet. Jag avgick omedelbart ur rådet.
Men det var inte dit jag ville komma. Istället handlar det om att definiera en Riktig Karl. Förr i tiden brukade man säga att en sådan hade hår på bröstet. På den tiden (1962) var jag inte gammal och trodde på allt som alla över 15 års ålder sa.
Det där med hår på bröstet hängde sedan med som ett skämt under uppväxten. När det under senare delen av puberteten växte ut blev det kanske lite mer allvar. Men jag vande mig vid att kamma mittbena på revbenen, så det blev inte så trassligt ändå.
Problemet försvann när jag i slutet av 70-talet började jobba åt Systembolaget i Farsta och träffade arbets-kamraten Björn L. Han hävdade nämligen med viss emfas att "Riktiga Karlar har hår i arslet!"
Och hur rätt fick han väl inte. Se bara på Margaret Thatcher och Gudrun Schyman, de är minsann - enligt Björns definition - Riktiga Karlar!
Jag förstår henne. Förmodligen är det så att initiativets organisatörer har sina rötter i diverse vänstersekter på det tidiga 70-talet. Gudrun Schyman, till exempel, även om hon aldrig har varit kommunist, ens när hon var det.
Någon tongivande person i det vardande partiet påstås ha varit nöjd med Ebbas avgång, och därvid sagt att det var för många "homofoba borgarkärringar" närvarande. Man kan undra om det inte tvärtom är för många lesbiska kommunistkärringar i ledningen.
Själv har jag bara perifer erfarenhet av såna grupper, som tidvis varande hangaround till Kfml(r). Jag blev inte ens prospect. Och så de där självutnämnda maoisterna på institutionen för teater- och filmvetenskap vid Stockholms universitet 1975. Snacka om att vara jobbiga!
Ett tag satt jag med i studentrådet som vid något tillfälle underkände all amerikansk kurslitteratur. Inte efter att ha läst den, utan för att den var amerikansk. Och sån skit kan man ju inte läsa! Jojo, det var ju snygg vetenskaplighet. Jag avgick omedelbart ur rådet.
Men det var inte dit jag ville komma. Istället handlar det om att definiera en Riktig Karl. Förr i tiden brukade man säga att en sådan hade hår på bröstet. På den tiden (1962) var jag inte gammal och trodde på allt som alla över 15 års ålder sa.
Det där med hår på bröstet hängde sedan med som ett skämt under uppväxten. När det under senare delen av puberteten växte ut blev det kanske lite mer allvar. Men jag vande mig vid att kamma mittbena på revbenen, så det blev inte så trassligt ändå.
Problemet försvann när jag i slutet av 70-talet började jobba åt Systembolaget i Farsta och träffade arbets-kamraten Björn L. Han hävdade nämligen med viss emfas att "Riktiga Karlar har hår i arslet!"
Och hur rätt fick han väl inte. Se bara på Margaret Thatcher och Gudrun Schyman, de är minsann - enligt Björns definition - Riktiga Karlar!
Lockspotting.
Via vissa filmer har jag noterat att det finns människor som ägnar all sin fritid åt att registrera flygplan och tåg som passerar dem. Jag fann dem underliga, för att inte säga helknäppa.
Men så slog det mig att det sedan länge finns intresserade som registrerar alla fåglar de ser. Ornitologer, som de kallas. Och det är ju inget konstigt med det. Är man intresserad av fåglar, så är man. Och det är nog bara den som tycker att fågelintresset är konstigt som är konstig.
Själv samlade jag på frimärken när jag var liten, och då helst sådana med järnvägsmotiv. Kanske också ett och annat flygplan. Och så ryska soldater från andra världskriget. När jag nu i vuxen ålder tittar i min frimärkssamling slår det mig att den är väldigt liten.
I slutet av 60-talet övergick min samlarvurm från frimärken till kolapapper. För inte så länge sedan var jag uppe på vinden och rumsterade i bråten, och återfann då min kolapapperssamling från 1967 (var det väl?). Allt från Dixie-kolan till ACO-mint. Alla tolv. Också den en mycket diskret samling.
Som lagom tjock medelålders farbror har jag nu börjat samla på någonting helt nytt. Eller gammalt, beroende på hur man ser det. Min nuvarande vurm är protokoll från häxprocesserna på Södermalm, åren 1675-1676. Och den samlingen är vare sig liten eller diskret! Den består nämligen av 250 renskrifter, av vilka den kortaste bara är några rader och den längsta 33 sidor i A4-format.
Så småningom är det tänkt att detta material, tillsammans med de flera hundra protokoll som finns i Riksarkivet, ska resultera i en bok. Well, well - vi får väl se! Jag tror det när jag ser den, som man brukar säga.
Efter den tänker jag ägna mig åt den samlarmani som jag idag uppfann på väg hem från puben Puben, nämligen "Lockspotting". Den går ut på att lokalisera, betitta, registrera och eventuellt fotografera, alla de brunnslock som Sthlm Energi, Sthlm Vatten med flera har liggande i gatorna och på trottoarerna.
Det är de där räfflade, rostbruna sakerna som man ibland halkar på när det har regnat. Inte sällan finns det ingjutet i dem ordet "Tierp", vilket får mig att tro att det å den orten finns ett brunnslocksgjuteri.
Och sådär kan man hålla på när den arketypiska ekorren i lillhjärnan får dominera.
Men så slog det mig att det sedan länge finns intresserade som registrerar alla fåglar de ser. Ornitologer, som de kallas. Och det är ju inget konstigt med det. Är man intresserad av fåglar, så är man. Och det är nog bara den som tycker att fågelintresset är konstigt som är konstig.
Själv samlade jag på frimärken när jag var liten, och då helst sådana med järnvägsmotiv. Kanske också ett och annat flygplan. Och så ryska soldater från andra världskriget. När jag nu i vuxen ålder tittar i min frimärkssamling slår det mig att den är väldigt liten.
I slutet av 60-talet övergick min samlarvurm från frimärken till kolapapper. För inte så länge sedan var jag uppe på vinden och rumsterade i bråten, och återfann då min kolapapperssamling från 1967 (var det väl?). Allt från Dixie-kolan till ACO-mint. Alla tolv. Också den en mycket diskret samling.
Som lagom tjock medelålders farbror har jag nu börjat samla på någonting helt nytt. Eller gammalt, beroende på hur man ser det. Min nuvarande vurm är protokoll från häxprocesserna på Södermalm, åren 1675-1676. Och den samlingen är vare sig liten eller diskret! Den består nämligen av 250 renskrifter, av vilka den kortaste bara är några rader och den längsta 33 sidor i A4-format.
Så småningom är det tänkt att detta material, tillsammans med de flera hundra protokoll som finns i Riksarkivet, ska resultera i en bok. Well, well - vi får väl se! Jag tror det när jag ser den, som man brukar säga.
Efter den tänker jag ägna mig åt den samlarmani som jag idag uppfann på väg hem från puben Puben, nämligen "Lockspotting". Den går ut på att lokalisera, betitta, registrera och eventuellt fotografera, alla de brunnslock som Sthlm Energi, Sthlm Vatten med flera har liggande i gatorna och på trottoarerna.
Det är de där räfflade, rostbruna sakerna som man ibland halkar på när det har regnat. Inte sällan finns det ingjutet i dem ordet "Tierp", vilket får mig att tro att det å den orten finns ett brunnslocksgjuteri.
Och sådär kan man hålla på när den arketypiska ekorren i lillhjärnan får dominera.
