Viktor Rydberg i tunnelbanan.
Julafton 1986 tillbringade jag i spärren vid Enskede Gård. En enda trafikant dök upp och han ville bara låna telefonen eftersom han glömt en portkod. Då slog det mig hur Viktor Rydberg hade skrivit om han hade suttit där just den kvällen.
Biljetthallens köld är hård,
lysrören blinka och glimma,
spärrvakten gäspar i Enskede Gård,
stort, under midnattstimma.
Tågen vandra sin tysta ban,
snön ligger vit på kur och gran,
snön ligger vit på taken,
endast vakten är vaken.
Sitter där blå
vid sin spärrkursdörr,
blå mot det vita kakel,
ser, som så ofta förr,
upp emot klockans orakel.
Ja...och så vidare.
Uscha, nu kom jag att tänka på hur fult det är i tunnelbanan.
Kan men bli annat än deppig i den. Grått och trist. Luktar illa. Äckligt ljus. Finns inte en enda vacker sak att fästa blicken på. Folk som rusar och inte ser längre än näsan räcker. Ingen som pratar. Hopbitna ansikten.
Den enda frispråkiga är fyllot som pratar glatt med alla... eller svär så det osar och förbannar alla. Men svar får fyllot inte. Omgivningen blir bara ännu stelare.
*ryser*
