KERBEROS

Efter farsans i våras bortgång har morsan och syrran haft fullt sjå med att gå igenom hans efterlämnade papper. Det handlar om ett 30-tal pärmar i A4-format. Jag fick mig en liten släng av den postuma sleven när syrran igår överlämnade till mig en mapp med brev som jag genom tiderna skrivit hem. Och som farsan hade sparat.

Där kan man bl.a. läsa om hur kompisen Peter och jag var på cykelsemester sommaren 1973. Vi hojade först hemifrån Stockholm till Huskvarna och sen till Göteborg, för att så ta båten till England och vidare till Belgien, Holland, Tyskland och Danmark. Det tog fem veckor.

Det första som hände när jag kom hem var att jag skulle mönstra för lumpen. Och det första testet där ute i Solna var att förses med diverse elektroder, sättas på en testcykel och sedan trampa på för att kolla konditionen. Jag var 19 år gammal och hade just hojat i snitt 20 km/tim, 8 tim/dag i 5 veckor.

Det blev inget utslag på militärens testapparater. Efter en kvart kom en kille i vit rock och kollade att alla elektroder satt på plats, samt vred upp cykelmotståndet lite. Jag hojade på men ingenting hände. En stund senare var han där och vred upp motståndet igen. Ingenting hände. Och så höll han på. Efter en dryg halvtimme stod det fem vitrockar runt mig på testcykeln och kliade sig i både huvuden och på hakor.

För en gångs skull, förmodligen också sista gången i mitt liv, kunde jag imponera på andra när det gäller fysiska prestationer. Det visade sig att jag hade årskullens näst bästa resultat på testcykeln, vilket vederbörligen nålades upp på en anslagstavla. Det bästa resultatet presterades av en skolkamrat, men han var elitidrottare redan när vi gick i kortbyxor på heltid så det räknas inte.

Det intressanta med brevet hem till morsan och farsan är att det mer handlar om hur vi levde än om hur långt vi cyklade. Hojandet framstår bara som en sorts transport för att komma fram.

Det är bara några korta passusar som handlar om cyklandet: "I Sverige tog vi den längsta sträckan: 15 mil Norrköping-Gränna. Uj uj." Och från mellersta England vets det berättas att  "Idag är vi i Leicester och imorron kväll hoppas vi vara i Oxford. Det är en jävla bit att cykla till Oxford härifrån, c:a 14-16 mil." Och så gjorde vi det. Herregud, alltså, om jag hade kunnat fixa det nuförtiden!

En annan intressant sak är skildringen av utgifterna. Brevet avslutas nämligen på följande sätt: "Vi har ätit lyxmiddagar 2 ggr. En gång i Lincoln (£8.50p) och en gång i Leicester (£5.10p)." Och detta handlar om tre-rättersmiddagar med vin och allt för två personer! Försök med det nu, den som kan.

Det kanske inte var bättre förr, men det var åtminstone billigare. Och så hade man bättre flås.