Poesi och purjolök.
Pure Joie
O purjolök, pure joie, lyckan absolut!
Je ne vet ej vad som smakar bättre
quand i grytan je te plägar mettre
mais quelle fasa et horreur om tu es slut.
O ail, comme le smärta pinar mig akut
et j'écris une sista avskedslettre,
purjolök är grytans raison d'etre
sans lequel mig återstår blott snarans knut.
Alors, je springer vite till grönsaksdisken
languissant efter mitt mål: le poireau!
Att sättas ut ne pas je veux för risken
att le purjolöken utan plötsligt stå,
som också går trés bien avec le fisken,
un légume man bara inte doit försmå!
A farewell to arms.
Efter farsans bortgång kom det brev från polisen. De ville veta om vapnen.
Vapnen? frågade vi oss. Ännen korrugerades, ögonbryn höjdes, tonsurer kliades. - Det måste vara de där bössorna i skåpet vid badrummet, föreslog någon.
Saken undersöktes och en studsare och en hagelbössa kom i dagen, den sistnämnda troligen årsbarn med Gustav Vasa. Studsaren lär dock ha använts vid upprepade hot-mot-älg under sistlidna 70-tal.
- Ska det inte finnas ett slutstycke till den här? frågade jag och fingrade på studsaren. – Jo, sa någon, det ligger visst bland strumporna i pappas garderob.
Efter fruktlöst rafsande därstädes gick jag över till kalsonglådan. Och - som sig bör bland kalsonger - där fanns någonting rostigt. Ett passande ställe eftersom kalsonger ju är till för att dölja manliga slutstycken.
Bössorna togs till en vapenhandel där vi hoppades få några hundringar för dem.
Så icke. När den vänlige killen i butiken undersökte dem, fick han plötsligt pagefrisyr, ett långt skägg växte ut och han syntes trängta efter 9 mil på skidor.
De var så gamla och rostiga att de hade negativt värde. Men om vi ville ha dem avrostade så kunde en vapensmed fixa dem för 2000 spänn per styck. Vi valde bort avrostning till förmån för nedrustning.
Arms, I bid thee farewell!
