KERBEROS

Någonstans i Vaxholm nästlade sig en fästing in i mitt allra mest privata, vilket medförde ett besök hemma på vårdcentralen. I just den delen av anatomin vill man ju inte själv fumla med kniven. Väl i behand- lingsrummet anmodades jag ta av mig byxorna. Samtliga byxor.

Min vårdcentral präglas av stor öppenhet mellan personal och patienter, och läkarens auktoritet är inte oantastlig. Öppenheten gäller också förhållandet patient-patient. Med andra ord lämnades dörren till korridoren på vid gavel.

Jag satt som en ofrivillig blottare och såg tanterna komma och gå. Och bliga och flina. Vem påstår att nyfikenheten avtar bara för att man fyllt 85?

Den kvinnliga läkaren åtföljdes av två kvinnliga biträden. En uppslutning som min åkomma inte riktigt motiverade, utan nog föranleddes av ett mer allmänt anatomiskt intresse. Vilket var lite förvånande, jag menar; de flesta kvinnor har väl redan sett en manlig genusdefinition och min egen har inget speciellt som talar för sig. Den är av "kvalitet ordinär".

Läkaren satte på sig plasthandskar och plockade fram en pincett. Något som var föga smickrande. Mitt attribut må vara ordinärt, dock icke av så minuskula dimensioner att det motiverar en pincett. Men inte nog med det; hon tog fram ett förstoringsglas också! Mans-egot sjönk ned och stannade jäms med tårna. Så böjde hon sig ned och började undersöka mig.

Vid dörren hördes fnitter från två städerskor som fikade efter gratis undervisning i behandlingsmetodik. Bakom dem kom en jättegammal tant hasande, stödd på en rollator. Hon stannade till, plirade intresserat och log uppmuntrande.

"Halledudanedå! En sån liten rackare!" utbrast plötsligt läkaren och rumsterade om med pincetten. Jag log fåraktigt mot tanten. Hon skakade medlidsamt på huvudet och hasade vidare med en min som sade: "Förr fanns det minsann Riktiga Karlar!"

Läkaren hade nu plockat bort det lilla kräket, fästingen alltså, och höll upp det till allmänt beskådande. Det var knappt man såg eländet, där det satt i pincettens grepp.

Strax därefter försökte jag obemärkt gå ut genom väntrummet. Men icke. En teaterviskning ekade: "Han där...så ung...och...ja, det är förfärligt!"

Men det kunde varit värre; den jäkla insekten hade kunnat bita sig fast mer akterut, varvid jag blivit den ende som i modern tid fått sitta på Vaxholms fästing.

(Publicerad första gången å DN:s Namn och Nytt, 1992-07-01)