KERBEROS

När lagom tjocka gobbar från mitten av 50-talet lyckats ta sig ända upp i 55 års-åldern, brukar de vilja förverkliga sina pojkdrömmar. Det är ju enklare då, när ekonomin har blivit mer stabil än tidigare.

Somliga gobbar drar på sig läderställ och köper en Harley-Davidson på 1200 kubik. Andra gobbar köper sig en Gibson-gitarr och en Marshall-förstärkare. Samtliga gobbar vill alltså föra oljud.

Ity jag är i just den åldern, men saknar körkort, får ni gissa vad jag har skaffat mig.

Från grannlandet Sverige meddelas att man därstädes ämnar bugga medborgarna. All elektronisk kommunikation kommer att övervakas och avlyssnas.

Åtgärden har väckt viss förvåning i Folkrepubliken Mosebacke, där man sedan årtionden tillbaka har avlyssnat samtliga medborgare. Emellertid har ordförande Raul Pärlemo beslutat stärka säkerheten genom att utvidga övervakningen.

Således har därför Mosebacke Air Force (MAF) fått i uppdrag att tvinga ned samtliga brevduvor, och andra suspekta fjäderfän, som försöker passera folkrepublikens gränser. Väl på marken kommer de att muddras av personal från Mosebacke Mudderverk (MMV) på jakt efter hemliga meddelanden.

Hittills har en skäggig och turbanförsedd anka anhållits för misstänkt samröre med terroristorganisationen Al Quacka. Dessutom har två duvor tagits i förhör som varande hang-arounds till nämnda organisation.

Ordförande Pärlemo sägs vara mycket nöjd med resultatet.

Meddelas från partikongressen å pizzerian i hörnet av Svartensgatan och Mosebacke Torg, att ordförande Fidel Pärlemo beslutat att, med ålderns rätt, träda tillbaka till förmån för yngre förmågor.

Alla fyra i partiledartrojkan hade mangrant mött upp för att åhöra hittillsvarande ordf. Fidel Pärlemos tal och enhälliga val av efterträdare. Eftersom ordf. Pärlemo var överens redan innan kongressen, var röstsammanräkningen snabbt överstökad. Det hör förstås till saken att ordf. Pärlemo är ensam om att få rösta i sådana här frågor.

Med en enda rösts övervikt valdes därför ordf. Pärlemos yngre bror, Raul Pärlemo, till att axla det Mosebaskiska statsrodret, desslikes promoveras till Ordförande.

De offentliga lyckönskningarna formligen haglade från de tre Mosebasker som tillfälligtvis rastade sina hundar utanför pizzerian, när den nytillträdde ordf. Raul Pärlemo trädde ut i offentligheten för att motta folkets jubel.

På frågan om vilka partier man nu ärnar bilda regering med, svarade ordf. Raul: - Vi har beslutat ingå koalition med oss själva. Det blir ju enklare så.

Omvärlden är än så länge stum av häpnad över det oväntade valet.

Enär Folkrepubliken Mosebackes gränspatruller allt oftare kommit att rapportera intrång av s.k. mördarsniglar från grannlandet Sverige, har man från ansvarigt håll, dvs ordförande Fidel Pärlemo, beslutat att göra något åt saken.

Inte minst mot bakgrund av Mosebackemästerskapen (MM) i fotboll, som kommer att avhållas å Mosebacke Square Gardens gröna mattor. Man, dvs ordförande Fidel Pärlemo, är rädd att ovan nämnda sniglar har för avsikt att glufsa i sig själva spelplanens gröna gräs.

Alltså has det beslutats att övertäcka nämnda gräs med s.k. konstgrus, som dels har den fördelen att det håller sniglarna borta, dels går att ta bort med en dammsugare m/större när snigelfaran blåses över.

Nämnda konstgrus kommer att upphandlas från firman GRUSADE FÖRHOPPNINGAR AB, som vanligtvis bara levererar grus till längdhoppnings- och stavditogropar.

I grannlandet Sverige har man med ny teknik analyserat de ljudband som på 80-talet inspelades i farvattnen kring marina baser. Dåförtiden ansågs ljuden härröra från Sovjetiska ubåtar, men nu visar det sig att det var frågan om en och samma taxibåt som förde svenska journalister till platsen.

För att vara på den säkra sidan har Mosebacke Marina Säkerhetstjänst (MMS) låtit expertisen analysera de inspelningar som vid samma tid gjordes i plaskdammen å Mosebacke Torg. Också då förelåg misstankar om otillbörlig marin aktivitet från Sovjetisk sida.

Emellertid visar analysen att det definitivt inte förelegat någon ubåtsaktivitet därstädes. Rapporten visar istället att det var frågan om ett gatuarbete med tryckluftsborr på Hökens Gata som har gett utslag i MMS:s känsliga instrument.

- Jamen, vadårå? Det visste vi ju redan! säger Sven-Erik Dönitz, dåvarande lagbas för gatuarbetet.

Efter nästan att halvår av tekniska problem, ruttnade bloggaren och bytte såväl hårddisk som DvD-enhet. Det visade sig nämligen att båda två hade klappat ihop rent tekniskt.

Datoren är c:a 18 månader gammal, med en garanti på 12 månader. Nästan på dagen ett år efter inköpet gav maskineriet alltså upp. Det är inte utan att man tror att det var förprogrammerat.

Nåväl, nu är tekniken utbytt och bloggaren återkommer inom kort med info om vad som sig tilldragit haver i Folkrepubliken Mosebacke.

Enär det har erfarits att delar av den nya regimen i grannlandet Sverige har anlitat s.k. svart arbetskraft, has det i Folkrepubliken Mosebacke hållits räfst och rättarting med de härvarande koryféerna.

Först ut att smaka på rättvisans, tillika Mosebacke Skatteverks (MS), långa arm, blev, som sig bör, den ständige ordföranden Fidel Pärlemo. Det hölls därför en s.k. hearing i Mosebacke Square Gardens eminenta konferenslokaler, som också televiserades av Mosevisionen.

Ordf. Pärlemo vidgick omgående att han anlitat svart arbetskraft för hushållsnära tjänster. - Hon heter Winnie Mandelamassa, är från Zimbabwe och har tidigare jobbat i ett marsipanbageri i Lübeck, låter ordf. Pärlemo i en diskret proklamation offentliggöra.

Enär Mosebacke Skatteverk kräver attesterade kvitton på utfört arbete för att tillåta avdrag, har ordf. Pärlemo naturligtvis lagt sig vinn om att prestera sådana.

Den svarta arbetskraften hos honom har således jobbat vitt.

När det är lika mörkt när man kommer hem som när man går till jobbet, vad gör man då? Jo, då köper man sig en smula schysst krubb och en slatt vin, och så går man hem och mixtrar i köket.

När käket är klart häller man upp ett glas rödtjut och ställer fram krubbet, varefter man öppnar en spännande bok om gräsliga kriminaldåd från 1800-talets England. Sen är det bara att äta, förfäras och mysrysa.

Det handlar dock inte om Jack the Ripper, han är helt uttjatad. Istället läser jag om dr. William Lyddon i Faversham, giftmördad av sin alkoholiserade bror Charles år 1890. Och sen om det gräsliga mordet på John Innes Nisbet som skedde på 10:27-tåget från Newcastle till Alnmouth den 18 mars 1910. Nisbet var lönekurir för kolgruvearbetarna i området och blev ihjälmördad för en summa av £370-9s-7d. Hans egen lön var £2-15s i veckan, så rånbytet motsvarade ungefär 2,5 årslöner för honom.

Ja, sådär kan man roa sig när det är mörkt och trist ute.

Människor äcklas av olika saker. Somliga tycker inte om spindlar, ormar och möss. Andra klarar inte av att höra naglar dras mot en griffeltavla. Åter andra fixar inte att höra barfota fötter klafsa mot ett trägolv. Och så vidare.

Det äckligaste jag vet, är att rensa rören under diskbänken till avloppet. Det har jag just gjort.

Fy faaan!

Migrationsverket har kommit fram till att det inte försiggår en "inre väpnad konflikt" i Irak. Alltså kan man skicka tillbaka asylsökande därifrån, även om verkets personal inte får följa med eftersom det är för farligt.

Jaha! Hur går det där ihop? En svensk myndighet som uppenbarligen inte riktigt hänger med i verkligheten. Vi andra går in på http://www.liveleak.com och noterar att där faktiskt skjuts, sprängs, dödas och levs rövare så det står härliga till. Och allt i rörliga färgbilder med ljud från frontlinjen.

Men det är väl i Irak som det var i Vietnam, dit Lyndon B. och Richard M. skickade några hundratusen "rådgivare". Också det ett icke-krig. Who do they think they're foolin'?

Kanske att Migrationsverket skulle låta sina ledarhundar nosa lite på ovan nämnda sajt och sedan berätta för blindstyrena hur verkligheten ser ut.

Kalsongförrådet behövde uppdateras, varför det gicks till närmaste kalsongutminuterande butik inom gångavstånd från grytet. Tre par för 100 kronor. Inte illa. Rena kapet.

Iförd ett par nyinköpta skulles det om eftermiddagen stilas för vännerna på puben. Eller, vänta nu...öh...kalsonger. Nå, i vilket fall skrävlades det om själva priset.

Några pints öl senare gjorde sig naturen påmind. Njurar och blåsa jobbar ju dygnet runt och var inte heller den här dagen intresserade av ledighet. Det tassades alltså ut till herrmuggen.

Byxans dragkedja drogs ned och det börjades fumla efter det genusdefinierande bihanget strax bakom den nyinköpta kalsongen. Men det koms ingen vart. Där fanns bara openetrerbart tyg. Till slut måstes det knäppas upp och dras ned lite överallt för att äntligen komma till skott. Och då stod jag på urinens brant!

Hur i h-e kan man tillverka och sälja kalsonger utan gylf?

Politiskt vinklat språk är alltid lattjo. Jag läser t.ex. ofta i tidningarna om "deltidsarbetslösa", dvs människor som har ett deltidsjobb och sedan "stämplar upp" till heltid. Inte sällan för att de är nöjda med deltiden och inte vill ha ett heltidsjobb.

Tacka fan för det! Visserligen innebär "stämplandet" att man inte får full ersättning för oarbetad tid, men ändå att man får viss ersättning för den. I praktiken får man alltså betalt för att inte arbeta.

Rimligt, och mer korrekt, vore att byta ut termen "deltidsarbetslös" mot frasen "deltidsarbetande med betald fritid". Jag önskar att jag vore i samma situation, så att jag finge lite ersättning för min å Riksarkivet spenderade fritid.

Som jag sedan i somras är begåvad med medicin mot högt blodtryck, har jag nu, varje morgon, att inmundiga en tablett av en medicin och en halv tablett av en annan. Tillsammans 32,5 mg av det verksamma medlet.

I morse synes jag ha varit mer än lovligt förvirrad, för det blev en tablett av varje sort. Tillsammans 45 mg av den aktiva substansen. Detta slog mig först när jag svalt det andra pillret och då var det för sent.

Det var bara att snällt invänta reaktionen och hoppas på överlevnad. Jag klarade mig fram till galärbänken på jobbet, någon timme senare, men sen rann all kraft ut från under tånaglarna. Arbetskamraterna måtte ha trott att jag var kraftigt berusad, eftersom jag satt och höll i galärbänken för att inte trilla av stolen. Blodtrycket tör ha legat på omkring 25/8 eller något åt det hållet. (Normalt för mig är 140/90).

Det var det jävligaste jag varit med om! Inga fler såna misstag för min del.

Förhandenvarande svenska regim häcklas esomoftast för att dess politik enbart gagnar "de rika". Inte minst skrev Mona Sahlin om det i en debattartikel i SvD (17/9-07): Att de rika blir rikare.

I mitt arbete som presslektör läser jag ofta i både ledare, debattartiklar och insändare att dessa "rika" ständigt blir rikare. Jag får intrycket av en liten besutten skara i någon sorts Schlaraffenland, som bara öppnar sina orala kaviteter och ser rikedomens vind spänna deras gomsegel. Som om ingen annan grupp i samhället finge ta del av de föregivna skattesänkningar som den s.k. Alliansen genomfört.

Är det verkligen så? Är det fortfarande bara Ingvar Kamprad och Fredrik Lundberg, och likartade, som i praktiken kan välja bort att pynta skatt? Som det var under den förutvarande regimens tid. Dåförtiden var det nämligen extremt nischat, det där med förmögenhetsskatt. Var man tillräckligt rik, så kunde man själv välja. Alla skulle, uppenbarligen, inte vara med.

Men det där är ointressant, eftersom det bara berörde en exklusiv minoritet. Nuvarande brackregim har ju gjort det till var mans (med någon förmögenhet) sak. Fi donc!

Det som är verkligt intressant är att definiera vilka som är "de rika". Som varande f.d. student i vetenskapsteori för humanistiska fakultetens doktorander vid Stockholms universitet (ht-81), är jag väldigt nyfiken på hur man skiljer mellan de rika, de mindre rika, de inte fullt så rika, de småfattiga, de knapriga, de obeställda och de som har det verkligt trångt.

Kort och gott; Vilka är egentligen "de rika" som pseudovänstern talar om? Vid vilken månadsinkomst går gränsen? Kan man inte definiera detta så är pratet om att sittande regim bara gynnar "de rika" rent nonsens. Då tänker man bara i svepande generaliseringar om diffusa grupper. Och det är ju inte så rationellt.

Bättre då, som när docent Svensson, å filosofiska institutionen vid Stockholms universitet, frågade oss lika nyblivna som obegåvade doktorander; Vid vilket antal hårstrån går gränsen för flintskallighet?

Det är de kritiska nyanserna som gör att man kommer nån vart.

Mammor består vanligen av ens egen morsa som har den ibland lite misslyckade vanan att ringa upp vid sådär 20:45-tiden. Då har hon ofta hunnit avverka flera hyllmeter med deckarlitteratur och vill diskutera densamma. Med mig, som inte har läst en deckare sen Nyköpings gästabud! Och som dessutom satt och mumsade på den sena middagens lammkotletter.

Emellertid är morsan inte avig, utan när hon upptäckte att jag satt vid middagsbordet så bad hon att få återkomma. Men när jag hade ätit upp och diskat, var det istället jag som återkom. Någongång vid sådär 21:20-tiden.

När jag sedan, efter avslutat samtal, lade på luren, var klockan 22:25. Vi hade då hunnit avverka allt ifrån vad nära släktingar håller på med nuförtiden, via Herman Hesse och Franz Kafka, plus en liten avstickare åt Turgenjev-hållet, till Camilla Läckbergs senaste bok.

Puh, alltså! (Och då menar jag inte nallen!) Det kan vara jobbigt när 85-åriga morsor ringer upp och entusiastiskt vill höra ens åsikter om böcker som man knappt har läst. Okej, Kafka och grabbarna har jag ju läst, men för länge sen. Och Camilla Läckberg vet jag bara hur hon ser ut efter att ha sett henne på bild i tidningarna. (Hmm. Kanske att man skulle kamma mittbena, ta på sig strärkkragen och åka nedåt västkusten för ett besök ändå. Hon ser ju väldigt trevlig ut).

Hur som helst; Man bör vara påläst när litterära mammor ringer.

Finansminister Svetlana Borg (tillsammans med maken Göte tillverkare av sönerna Trelle, Älvs och Karls), presenterade härom nyligen Folkrepubliken Mosebackes nya budget.

Denne sistnämnde, som lystrar till namnet Sven-Erik, är framavlad och uppvuxen å en getfarm i Kashmir, där han studerat till springschas. 

Sven-Eriks främsta uppgifter kommer att bli att, på ett miljövänligt och energisnålt sätt, förmedla skrivet material mellan olika delar av den Mosebaskiska statsapparaten. Som han genomgått högskolekursen "Budgetter A1", vid Mosebacke Revolutionära Universitet (MRU), förväntas han leverera materialet snarare än tugga i sig det.

På den utgående sidan av automatspärrarna i Stockholms tunnelbana står det "Passera spärren gående". Vad är det för snille som har kommit på det?

Om man inte passerar spärrarna gående, hur gör man då; På händerna? Sidledes? Krypandes? Krålandes? Hoppandes? Cyklandes? Ålandes?

Kort och gott; Vad är det för jöns(ar) som har kommit på, att man ska använda kollektiva färdtrafik- inkomster till att köpa in överflödig information att klistra upp på offentliga platser? Är det inte en själv- klarhet att man passerar spärren gående?

Vad blir det väl inte härnäst; I botten av förpackningar med flytande viktualier kommer det att stå "Öppnas i andra änden".

Jamen, Jesus! Det kan vi ju redan! Liksom vi redan kunde gå igenom tunnelbanespärrar utan trassel innan detta mög dök upp. Vadan detta förakt för oss i populacen? Vi är inte en samling oblomoveriska abderiter, utan vi besitter faktiskt en rudimentär potträning som gör att vi hjälpligt klarar oss själva.

Även genom tunnelbanans spärrar!

Frågan är nonsensartad. Är man städare till yrket, så städar man vanligen själv eftersom man är professionell. Eller så hyr man tjänsten av någon annan om man av olika skäl inte kan eller vill städa hemma. Precis som alla andra, alltså.

I samma genre kan man  fråga sig vem som putsar fönstren hos fönsterputsaren; vem som mokar rör hos rörmokaren; vem som sotar hos sotaren; vem som ser till barnen hos barnen; vem som opererar den sjuke kirurgen; och, varför inte, vem som doktorerar hos doktoranden?

Frågan "Vem städar hos städaren?" är alltså ett exempel på innehållslös rundgångsretorik, med det politiska syftet att misstänkliggöra en arbetsskapande åtgärd. Underförstått är också ett visst mått av förakt för yrket som städare, trots att det ständigt behöver utföras av yrkeskunniga människor.

Däremot är det, som någon påpekat, ganska udda att det bara är städtjänster som omfattas av subventionen. Förr fanns det ju ett s.k. ROT-avdrag man kunde göra om man ville renovera det gistna pörtet. Men i om- och nybyggnadsbranschen är det ju mest karlar som jobbar, har jag fått mig berättat, så möjligen kan denna nya subvention vara ägnad åt att underlätta för kvinnor att få jobb, eftersom städbranschen tycks vara dominerad av kvinnor.

Hur det nu kan vara med den saken; Mitt ursprungliga syfte var blott och bart att visa hur man med ett klatschigt ord kan omdirigera tanken från ett faktiskt sakförhållande till någon sorts svävande idébild av politisk natur.

Vill man vara rationell, så gäller det att kalla saker vid deras rätta namn. Denotationen rules!

Den sedan snart ett år tillträdda regimen här i landet, har infört att man kan göra skatteavdrag för s.k. hushållsnära tjänster. Detta är missvisande eftersom tjänsterna utförs i själva hushållet, inte nära det. Möjligen kan gräsklippning, hamling o.dyl. vara hushållsnära, ity man då inte i strikt bemärkelse befinner sig i hushållet. Men städning, som det i grund och botten handlar om, utförs vanligen i hjärtat av hushållet. Det korrekta uttrycket torde därför vara "hushållstjänster".

Den förutvarande regimens tillskyndare använder genomgående uttrycket  "pigavdrag" för samma sak. Man vill med det ordet mana fram en bild av en liten tös från 1800-talet, med huckle, solkigt förkläde och i övrigt slitna kläder, som barfota står framför Patron och blygt tittar på densammes blankpolerade skor.

I den ena handen har hon en gisten trähink och i den andra en nersliten skurborste. Hon hostar lite lätt av både TBC och de cigarrmoln och punschångor som patron ger ifrån sig. Alternativt vill man med begreppet förmedla bilden av en utmärglad statarkvinna som knäskurar grevinnans balsalsgolv.

Ja, tänk så man kan välja orden för att dölja verkligheten. I praktiken handlar det om yrkesmänniskor som ser en chans att skaffa sig jobb. Små blyga töser hör 1800-talet till; nuförtiden är det frågan om mindre företag, med få anställda, som utför ett professionellt arbete. Måhända att lönerna inte ligger i nivå med generaldirektörers, men de är i alla fall reglerade genom avtal.

Dessutom; för att köparen av tjänsten ska få göra avdrag i sin deklaration, måste det till korrekta kvitton att uppvisa för Skatteverket. Något som inte är så gångbart bland svartjobbare och oseriösa företag i branschen. Verket vet att kolla upp saker och ting.

Det är alltså nys och nonsens att tala om "pigavdrag", eftersom det inte är enskilda, hunsade, kvinnor som utför städarbetet under Patrons piska.

Enligt en (obekräftad) uppgift har antalet nystartade städföretag i Stockholm ökat med 30% sedan avdraget infördes. Något som borde betyda att människor har fått jobb.

Några hävdar att detta bara gynnar de rika. Visst, men vilka är då "de rika"? Vid vilken månadsinkomst går gränsen? Vid vilket antal hårstrån går f.ö. gränsen för flintskallighet? Och hur fasen kunde dom bli rika under sosseriets tid, då allt var så jämlikt? Man undrar.

Andra vill göra gällande att det är förnedrande att städa hemma hos medmänniskorna. Jaha, när jag jobbade som handikappassistent fick jag ta hand om mer än bara städning. Hur förnedrande var det? Och hur förnedrande är det då inte att jobba som sophämtare och dagligen ta hand om andras avfall? Det finns jobb som bara kan utföras av människor och dessa jobb kan inte vara förnedrande.

Kanske vore det bättre om man lämnade de svepande generaliseringarnas ideologi, för att istället inse att alla arbeten måste utföras och att många som inte har ett jobb kan utföra dem.

Bleve jag av med mitt nuvarande jobb, så skulle jag inte tveka en sekund att ta ett jobb vilket som helst som pyntar mina fasta utgifter. Först därefter skulle jag börja leta efter något mer tillfredsställande knäck.

Så jag betackar mig för de välbetalda pseudosocialisternas nonsensprat, när de sitter på sina elfenbens-barrikader och ser ned på oss i populacen.

Deras språkbruk är både nedlåtande och populistiskt.