KERBEROS

Det halvårliga besöket hos tandläkaren emotsågs med viss förskräckelse. Främst på ekonomiska grunder, eftersom den nitiske gaddsmeden alltid brukar hitta något dyrt att åtgärda.

Döm om min förvåning när han denna gång krafsade omkring med något vasst bland molarerna, utan att behöva skrapa, hacka, borra och fylla. Istället sa han - Det här ser rätt bra ut. Jag fick till och med en liten pluspoäng för att ha slutat snusa förra året.

Emellertid korrugerade han sitt änne och undrade hur det stod till med rökningen. - Jo tack, sa jag, den fortsätter som förut. Men numera röker jag bara vegetariska cigaretter; fettsnåla, fiberrika och med lågt GI-värde.

Han blev inte ett dugg imponerad. Istället fick jag mig till livs en föreläsning om sambandet mellan gasös tobak och tandlossning. Dessutom med en kort passus om när han gick på Tandläkarhögskolan och det på anatomilektionerna skulle dissekeras "preparat". Med de sistnämnda avsågs kroppar som användes som läromedel. - Man kunde direkt se vilka som varit rökare, sa han. Sen gick han in på såna detaljer som jag inte tänker gå in på här. Varde nog sagt att en valfri böckling vid en jämförelse framstår som nyfångad.

Sen berättade han att jag har gula tänder. Men det är inget nytt, det visste jag redan efter att under många år dagligen ha glanat mig i badrumstrymån vid 05:30-tiden. Vid den tiden är för övrigt det mesta lite gult. Vad jag inte visste var att nikotinet går in i gaddarna och färgar dem gula inifrån. Ungefär som när storrökare får gula fingrar. Skillnaden är att huden på fingrarna skavs av och växer ut efter hand, vilket inte sker med gaddarna. Är dom en gång nikotingula så förblir dom det. Visserligen går det att åtgärda, men det är ofantligt dyrt.

Nåväl, han rensade bort tandsten och nikotinbeläggning och beslutade enhälligt att min tandstatus hädanefter bara påkallar ett årligt besök, i motsats till det hittills halvårliga. Dock var det en villkorlig dom, eftersom jag halvårsvis måste besöka en tandhygienist. Lämpligt nog placerad i rummet bredvid hans behandlingsrum. Det gäller att hålla nepotismen inom familjen.

Och så fick jag mig en varning: - Du har gamla sprickor i vissa tänder, så hädanefter får du inte bita av sytråd eller metrev för då kan det gå illa. Och inget finskt knäckebröd!

Jag lovade dyrt och heligt att inte ägna mig åt sådant ofog och slank ut till sköterskan som höll på att färdigställa dagens nota. Trots att jag suttit och gapat i drygt 15 minuter, kunde jag nu blott gapa när hon lämnade över den: bara 673 spänn! Det måste vara bland det billigaste jag varit med om i tandvårds-branschen nånsin!

Snabbt plockade jag fram plastkortet och pröjsade. Sköterskan sken upp och lade fram två knutna nävar på disken; - Duktig pojke, sa hon och öppnade den ena i vilken en liten tandkrämstub låg. - Och så Glad Påsk, sa hon sen och öppnade den andra där två små påskägg av choklad återfanns.

Chokladbitarna mumsade jag i mig på vägen till tunnelbanan, men sytråden är, och förblir, oavbiten.

Nedsjunken till midjan i hemelektronikträskets djupaste dy har jag nu skaffat mig en MP3-spelare. Den är inte större än varningstexten på ett cigarettpaket, men har plats för betydligt fler låtar än som fick plats på min gamla rullbandare från 1965.

Nu inleds alltså en era av seriöst missbruk av Dylan, Byrds, Creedence med flera. Hittills har det mest varit lite småsnortande hit och dit, men nu kommer jag att börja injicera musiken rakt in i öronen. Utan radiopratare och reklam.

Risken finns att jag går ett steg längre i missbruket: dvs köper en gitarr och lär mig lira låtarna ordentligt, nu när jag hör nyanserna i dem. Vi får väl se.

Tinnitus, here I come!

Från grannlandet Sverige meddelas att därstädesvarande utrikesminister har avgått. För andra gången, om än inte från samma taburett.

Folkrepubliken Mosebackes utrikesminister, Laila Lingonmo, sitter dock (än så länge) säkert i sadeln. Ordförande Fidel Pärlemo uttryckte genast sitt förtroende för henne när nyheterna från grannlandet kom.

Emellertid visar det sig att den sadel Laila Lingonmo sitter i är fastspänd på en islandshäst, varför hon genast fick medalj för "Tapperhet i tölt". Det visar sig också att Ms. Lingonmo använt åtminstone delar av arbetstiden till faktiskt arbete, varför hon premierades med en ruggig pension. Med retroaktiv verkan.

Som Ms. Lingonmo snart fyller 64,3 och den retroaktiva pensionen går tillbaka till tjugoårsåldern, kan hon förvänta sig en icke föraktlig summa i framtiden.

Ms. Lingonmo säger i ett uttalande att hennes pensionsvillkor är avtalade med dåvarande styrelsen för hennes departement, men att nu andra regler gäller. Vilket bekräftades av ordförande Fidel Pärlemo som styrt Folkrepubliken Mosebacke sedan den anemiska statskuppen mot kung Sune I.

På frågan vad Ms. Lingonmo ämnar ägna pensionsåldern åt framkom att hon inte är speciellt teater-intresserad, men att hon gärna tittar på Mosevisionens såpaserie "Falska Lögner".

Ms Lingonmos tillfällige efterträdare, spelberoendeminister Bosse "Krosso" Näslund, har avböjt att direkt kommentera det inträffade, men säger, informellt, sedan mobiltelefonen inte stängts av, att "Det var väl självaste greve Herman Jävelberg! Och hon som har ett så schysst pensionsavtal!"

Man undrar. Till hösten är det f.ö. val, också i Folkrepubliken Mosebacke.

Härom sistens berättade Magnus att Alsace-vin och Bratwurst mit Sauerkraut går väl ihop. Jag testade och det stämde.

Så nu ska jag gå ut i köket och stärka såväl själ som kropp med samma mat. Och vin. För andra gången. Det börjar likna missbruk, banne mig.

Och så ska jag läsa del 2 av "Söders historia". Inte nog med att det blir gott, det blir också spännande!

Under pågående enpartikongress i Folkrepubliken Mosebacke meddelades från grannlandet Sverige att s.k. mördarfåglar står och stampar i luftrummet vid gränsen. Ordförande Fidel Pärlemo lät därvid genast aktivera folkrepublikens säkerhetstjänster.

MIA (Mosebacke Intelligence Agency) ålades att avlyssna radiotrafiken mellan en skvadron bombduvor och deras eskort av jaktsparvar, och rapporterade därefter att det föreligger ett reellt hot mot folkrepublikens fosterjord.

Därför har MBI (Mosebacke Bureau of Investigation) fått i uppdrag att utspana, och, i förekommande fall, låta fängsla suspekta fjäderfän. MBI:s chef - J. Edgar Lingonmo - säger i en kommentar att han inte kan kommentera på grund av sekretessen.

Till skillnad från grannlandet Sverige har Folkrepubliken Mosebacke försatt sitt luftförsvar i högsta beredskap. Hotet kommer ju "von oben", så att säga.

Utöver osäkrade luftvärnskanoner, och ett gäng snorhyvlar med slangbellor på Hökens gata, befinner sig också MAF:s (Mosebacke Air Force) stridsflygplan ständigt i luften. - De har order att skjuta ned alla fåglar som inte kan uppvisa vaccinationsbevis eller friskhetsintyg, säger Wing Commander Roine von Richthofen (son till Asta och Knut von dito i Härnösand).

Under gårdagen anhöll MBI en kriminell mås, utklädd till trut, som olovligen försökte tränga in på Mose-baskiskt territorium i hörnet av Götgatan och Svartensgatan. Desslikes genomfördes en razzia bland duvorna på Mosebacke Torg, varvid flertalet med tvivelaktig cv omhändertogs.

MBI kallades också till Svartensgatan 28, där en koltrast hade anträffats på gården utan att på ett fullgott sätt kunna redogöra för sina förehavanden. Nämnde trast sitter nu internerad i väntan på ett DNA-test.

Folkrepubliken Mosebackes eminente smittskyddsläkare, dr. Vladimir Iljitj Semmelweiss, vill dock tona ned faran en smula: - Det bästa sättet att skydda sig är att lägga om kosten. Man behöver inte äta guano varje dag, säger dr. Semmelweiss.

Tilläggas bör att om den kända medicinen Tamiflu tar slut på apoteken, så går det lika bra med ett stort glas pingvin var tredje timme. Man får dock se upp så att man inte storknar av fjädrarna.

Ävensom har också MSS (Mosebacke SkogsStyrelse) ålagts att försöka göra livet surt för smittade fåglar. Styrelsens chef, Carl Hygge, har lovat kvista iväg och lägga klipulver på grenarna i den skog, eller åtminstone trädgrupp, som befinner sig mellan teatern, Höga stigen och ned mot Glasbruksgatan. Alltid något.

Efter alla dessa oväntade inlägg och incidenter, kunde dock ordförande Fidel Pärlemo avsluta kongressen med orden; Vår beredskap är god!

Det blev inga medaljer för Folkrepubliken Mosebacke under sistlidna vinter-OS. Mest beroende på att man inte ställde upp. Därför har MOSOK (Mosebacke Olympiska Kommitté) beslutat arrangera ett lokalt OS för de inhemska förmågorna.

En skrinnarbana kommer att anläggas i plaskdammen vid Mosebacke Torg, enligt principen "kort distans, många varv". I Svartensgatans del mot Katarina Kyrkbacke kommer en slalombacke att iordningställas, i vilken tre portar kommer att finnas; nämligen Svartensgatan 30, 32 och 34. Och torget vid Fiskargatan 14 kommer att rensas från bilar och spolas, så att en hockeyrink (låt vara i det lilla formatet) kan arrangeras.

En representant för MHL (Mosebacke Hockey League) har också utlovat att folkrepublikens främsta talang på området, "Floppa" kallad, kommer att infinna sig. Resten utgörs av de licensierade bänknötarna Aviga Laban, Nådiga Luntan, Kalle Kanyl och Affe Tamin. För att fylla ut laget kommer också några lämpliga turister från grannlandet Sverige att shanghajas.

I såväl grundspel, kvartsfinal, semifinal som final, kommer så detta ärorika landslag att möta MUL (Mosebacke UngdomsLag), dvs pojkar födda -99. Detta för att säkra segern.

Sedan blir det busstransport från rinken till Mosebacke Torg, komplett med poliseskort och dito helikopter, där en massiv segerfest vidtar. - Vi ska minsann inte vara sämre än svenskarna! som ordförande Fidel Pärlemo i en medelsvår ukas låtit meddela.

Sedär, åtminstone ett OS-guld!

Det är en ofelbar sanning att somliga bara måste skymma vid större evenemang. Det slår aldrig fel. När det händer något spännande måste alltid någon stå i vägen.

Som t.ex. idag på puben. Tre Kronor skulle spela mot Tjeckien och jag satt som vanligt i mitt hörn vid stambordet, med TV-apparaten inom bekvämt synhåll.

Självklart råkar det vara lönefredag, varvid, lika självklart, varenda jävel ska åka österut med färjorna från Tegelvikshamnen. Ytterligare en självklarhet är att de nödvändigtvis måste "grunda" på stamlokuset Shamrock (Folkungagatan 102) inför resan. Det börjar likna en transithall till Viking Line.

Alltså. När matchen började kl. 16:35 var det tjyvtjockt med blivande Ålands- och Finlandsresenärer i lokalen. Och det är väl okej.

Men att åtminstone 70% av dem var basketlirare, med en genomsnittlig längd på 2,3 meter, var inte lika okej. Speciellt inte som de plägade läppja sitt mjöd mellan stambordet och TV-apparaten.

Visst att Kronorna vann med 7-3, men jag fick knappt se pucken bakom alla puckon till drasutar.

Som jag dagligen och stundligen jobbar med nyheter, fick jag plötsligt, härom dan, en Lidnersk knäpp (eller bara knäpp), och insåg att de flesta ägnar mycken tid åt att motarbeta varann.

Mot bakgrund av tidigare studier insåg jag plötsligt att människor, av outgrundliga och irrationella skäl, inte sällan väljer att framhäva det som skiljer oss åt, snarare än det som förenar oss.

Nog skulle livet bli lite enklare för de flesta om vi valde att fokusera på det vi har gemensamt?

De tillfällen då nya ord präntas in i allmänhetens vokabulär tycks vara förknippade med olika typer av katastrofer. När Estonia gick under lärde vi oss "bogvisir" och för ett drygt år sen fick vi oss till livs vad begreppet "tsunami" står för.

Det allra senaste ordet på fronten är "transponder". Åtminstone i Stockholm.

Det finns dom som får Nobelpris. Andra blir valda till president. Några får nöja sig med titeln Premiär-minister eller möjligen Statsminister. Åter andra blir Statschefer. Sen kan man utnämnas till Språkrör, Taltratt och vad det nu kan heta.

Det är blaha-blaha! Jag har nämligen överträffat dem alla genom att nyligen ha blivit invald i den illustra Vickys Gosskör. Det är ett sällskap på c:a 40 gobbar, av vilka kanske tre kan sjunga på riktigt och där de övriga gör det på pin kiv. Kanske i hoppet om att våra röster inte riktigt ska gå att urskilja i det allmänna brölandet. (Fast det lät rätt bra i måndags).

Huru som vilket; jag är mer smickrad över att ha blivit invald i en gosskör (52 bast och med haltande sångröst) än jag hade blivit av ett Nobelpris. Även om det senare ger bättre pröjs.

Kanske är det som med MC-klubbarnas gamla devis: Hellre jag lyss till den kolv som brast, än att aldrig ha startat en båge.

Eller nåt åt det hållet.

Inför årets budget satt jag och bläddrade i de ekonomiska papperen. Allt stämde jättebra per månad och det ser ut som om kronofogden inte heller detta år kommer att sätta klorna i mig.

En förvånande post var den fasta telefonin till hemmet. Senast inbetalade räkning till Telia belöpte sig till 397 kronor för kvartalet, inklusive abonnemangsavgift.

I juni förra året köpte jag en tocken däringa mobiltelefon, så att morsan skulle kunna nå mig överallt efter farsans död. Det var en med kontantkort, till priset av 595 kronor, och i köpet ingick 50 kronor att prata för. Jag har ännu inte gjort slut på de stålarna.

Vore jag poet och hette Lars Bertil Amadeus Atterbom skulle jag alltså akta mig noga för att skriva en diktsamling med rubriken "Snacksalighetens Ö".

Telefonmässigt sett är jag en billig typ.

I mataffären runt hörnet från där jag bor stod jag för en stund sedan och tittade på vad de hade för utbud av mikrougnsmat. Jag äter ibland sådant eftersom jag är ensamstående utan barn och därmed tid efter annan inte lagar egen mat.

Till min förvåning såg jag att man kunde köpa "Pannkaka med glass". Hur går det ihop? Pannkakan är nog okej efter 7 minuter i mikrovågsugnen. Men hur står det till med glassen? Det blir ju bara en enda röra av alltihop.

Jag valde istället en fiskgratäng med räksås till extrapriset 19:90. Jag är säker på att jag inte kommer att avlida av den. Och gör jag det, så stämmer jag leverantören.

Högre makter har som bekant förbjudit konsumtion av gasös tobak å samtliga näringsställen i landet. Hittills har det gått bra, för rökarna har haft växthuseffekten till hjälp och det var inte förrän på juldagen som det vände och blev kyligare. Åtminstone i Stockholm.

För några timmar sedan stod jag frostnupen och stampade utanför stam(p)lokuset på Folkungagatan 102 med vederbörlig cigarett mot munnen.

Då dök det upp en liten besser-wissrig gossafjärs i galonbyxåldern, tittade stint på mig och sa: - Vet inte fabbro att de e falit att röka?

Vad gör man? Som jag rökt både det ena och det andra sen februarilovet 1968 är jag helt och fullt medveten om vad tobak, och andra rökbara substanser, kan åstadkomma med de respiratoriska organen. Se bara på Bob Marley!

Emellertid måste den lille dryge knodden kväsas, varför jag lutade mig ned till knähöjd och sa: - Jamen sörru, jag röker bara vegetariska cigaretter. Fiberrika, fettsnåla och med lågt GI-värde. Hälsan själv, sörru!

Jag tror inte meddelandet gick fram.

Jag är uppvuxen med katt. Vår gamla Sessan han bli 18 år innan hon dog 1980 (tror jag det var). Men det var ett keldjur som hade sina egna vanor, bodde i en villa i Nacka, med sitt eget ständigt öppna källarfönster, sitt eget revir på allmänningen utanför tomten och med sina egna vanor när det gällde att få mig att somna på kvällarna och få mig att vakna om morgnarna. (Också Sessan lyssnade en gång i veckan på Kjell Alinge och Janne Forshell).

Jag gillade henne. Och jag tror att hon gillade mig. Annars hade hon nog inte fött tre ungar vid fotänden av min säng när jag var 13 bast.

Ibland funderar jag på att skaffa mig ett litet djur att ha hemma. Ett sånt där som man kan klia medhårs och under hakan. Ett sånt som kryper upp i knät och spinner kärvänligt - när det vill ha mat! Jag gör mig inga illusioner; keldjur är aldrig så keliga som när de är hungriga.

Jag har, av någon anledning, en viss fäbless för taxar. De ser nämligen alltid så bekymrade ut. Och så är de små, snälla och metodiska. (Det sistnämnda vete fan var jag fått det ifrån, men jag tror att dom är det. Dom ser i alla fall ut att vara det.)

Mitt problem är att jag bor i en tvåa i Stockholms innerstad, Mosebacke, och i en sådan kan man inte ha vare sig katt eller hund. Det vore djurplågeri. Ska man ha djur hemma, så ska man åtminstone bo så att kräken får lite fritt utrymme. Och det har inte jag.

Tyvärr, för jag hade gärna diskuterat Oswald Spenglers och Axel Hägerströms idéer med en bekymrad tax.

Att Lycka är att snylta vill jag gärna framhäva. Men man måste förstås välja vem man snyltar på. Det går ju inte att åka snålskjuts på vem som helst.

Fattiga människor i nedgångna bostadsområden kan man inte snylta på. Det vore omoraliskt. Och rika människor i rika bostadsområden kan man inte heller snylta på, för dom har sett till att det inte går att göra.

Däremot kan man snylta på sin arbetsgivare. Det har jag gjort, för där blir man ju i alla fall blåst på det mervärde man dagligen producerar. Så någon liten hämnd får man väl ta.

Fast den är diskret, måste jag erkänna. Det faktum att jag idag gjorde fem kopior i A3-format på arbets-givarens maskin får nog betecknas som snylt, även om tilltaget också kan förstås som "omedveten kultursponsring". Åtminstone från arbetsgivarens sida sett.

Komme detta i dagen, så tror jag inte att man skulle kasta Faeces på mig från arbetsgivarhåll. Snarare tvärtom, eftersom man skulle upptäcka att jag ägnat mig åt en historisk välgärning.

Jag har nämligen, i smyg, förstorat några kvartersuppmätningar på Södermalm från 1674. Syftet är att förtydliga dem och inkorporera dem i en berättelse om Södermalm från åren 1675-1676.

Vill arbetsgivaren ha betalt för detta, så är jag inte avig. Jag pyntar gärna för 5 st papper i A3-format. Vad kan det bli, max 10 spänn?

Snacka om att lyckligt snylt kan vara kultursponsring!

Ity morsan skall sälja villan och flytta, har jag deltagit i de närmast Stalinistiska utrensningar som nu under två dagar timat och skett i den sydöstra överklassförorten.

En container inhyrdes för att vi skulle göra oss av med möget. Och sedan brakade det loss. Gamla möbler, mattor, inventarier, madrasser, tekannor, bestick, färgpytsar, rakutensilier och allsköns annan parafernalia med uppåt 43 år på nacken strök med.

När de tyngre sakerna var utburna och överlämnade till evigheten, var det dags att skärskåda bokhyllorna. Såväl de i det Stora Rummet som de i det mindre en trappa upp. Jag törs inte svära på exakt hur många hyllmeter det var frågan om, men den i det Stora Rummet omfattade c:a 5 x 3 meter.

Hyllan en trappa upp föll på min lott. Den var lite mindre med sina c:a 2 x 2,5 meter, icke desto mindre var den laddad med hur mycket onödig litteratur som helst.

Morsan tipsade mig om att börja rensa ut alla språkkurser. Sagt och gjort. Två sopsäckar senare hade jag nått hyllorna med böcker om gruvhantering världen över. Där fanns sådana höjdare som "Mining in Northern Rhodesia 1960" i fyra band, "Canadian Mining 1965-1970" i sex band, samt  "The Mining Industry of Australia 1950-1970" i åtta band. Samtliga tjocka.

Sopsäck på sopsäck fylldes och släpades till containern, något som borde ha gjorts för åtminstone ett decennium sedan.

Som jag stod där och svettades och svor, kom plötsligt syrran med en bok och sa - Den här måste vara din! Jag tittade på den och igenkände "Juniorernas önskebok 1966", Det bästa ur Reader's Digest.

Hemkommen till stadspörtet satte jag mig och bläddrade i den. Den innehöll bl.a. "Tips för Marsresenärer", "Snabbast på havet: Bärplansbåten", en artikel om skepp genom tiderna, Fridlysta växter, en skräckis av Arthur Conan Doyle, en berättelse om Arthur Whitten Brown och John Alcock som 1919 tillhörde Royal Flying Corps och flög över Atlanten långt innan Charles Lindbergh gjorde det.

Och en massa andra artiklar i samma genre, avsedda att väcka en 12-årig pojkes fantasier. Och jag har vaga minnen av att dom faktiskt gjorde det, ett mish-mash av häpnadsväckande händelser som små pojkar blev imponerade av.

Men nostalgi? Näe, inte ett dugg! Oswald Spengler var ju inte ens omnämnd.

Existensen omfattar bara två typer av klimax, pro och anti. Den förra är den som eftersträvas när man härjar som en vildgalt i sänghalmen med flickvännen.

Den senare inträffar, märkligt nog, vid besök hos tandläkaren. Tro mig, jag har nyligen erfarit att så är fallet.

En inflammerad visdomstand var nämligen nära på att driva mig upp på Västerbron, i sällskap av ett rep om halsen och en lämplig tyngd. Fallhöjden ej att underskatta.

Emellertid valde jag att ringa tandläkaren och gnälla till mig en akuttid någon halvtimme innan han öppnade för dagen. - Aj då, det här är inflammerat, sa han. - Hmgrrlff, sa jag instämmande med diverse odontologiska instrument i munnen.

Han identifierade (eller möjligen odontifierade) en visdomstand i underkäken som varandes skyldig till besvären. För första gången i mitt liv föll jag på knä inför en tandläkare och bad honom dra ut eländet. Bedövning eller inte, väck med den bara!

Men han vägrade. - Nej, det kan jag inte göra. Inflammationen måste gå ner först. Jag skriver ut en pennicillinkur åt dig och så får du en tid nästa vecka. Västerbron hägrade i bakgrunden. Men han borrade åtminstone upp en gammal fyllning i gadden varvid äcklig smörja läckte ut.

På kvällen satt jag i köket med svullen kind och läste. Oavsiktligt lutade jag då kinden mot handen och fick en hel munfull med äckligt jox och blod som trycktes ut. Efter sköljning glanade jag mig i badrumstrymån och tryckte till än en gång på kinden. Samma resultat, munnen fylldes av äckelpäckel och blod. Men svullnaden gick ned. Tvi för hålen!

Några dagar senare var det dags att korta av den utdragna processen genom utdragning. Och det var då uttrycket 'antiklimax' kom till sin rätt.

Skräck och fasa vidlåder ju det här med att dra ut visdomständer. Många är de historier man hör om gräsliga ingrepp, som, via något sjukhus kirurgavdelning, inte sällan landar i Fonus famn. I alla fall om man får tro det som sägs.

I mitt fall blev det banalt, på gränsen till det pinsamma. Han satte en bedövningsspruta i munnen på mig, stack tre gånger och så fick jag fem minuters utvisning till väntrummet. Under tiden behandlade han en äldre dam.

Inkallad igen till behandlingsrummet satte jag mig i stolen. Han lyste mig i gapet och bände lite med en liten metallpinne. Sen började han fylla i papper! Jag bara gapade. Därefter tog han fram tången och sa:    -Du har en gammal fyllning i tanden, så jag tror jag kan ta ut den hel som den är.

- Wgrrlffs, svarade jag från bakom min bedövning. In med tången och så några vickningar. På mindre än 40 sekunder var tanden ute, komplett med rot och allt.

Antiklimax, alltså, i ordets rätta bemärkelse.

Någon vid namn Maria har i en kommentar frågat om jag kan hjälpa henne med att förklara vad en Kerberos-autentisering är. Detta med anledning av att jag ju kallar mig Kerberos.

Orsaken till mitt nom-de-plume är rent mytologisk, närmare bestämt den grekiska i vilken Kerberos var en trehövdad hund som bevakade nedgången till dödsriket. När jag i slutet av 80-talet jobbade som spärrvakt i tunnelbanan, dvs vaktade nedgången till underjorden, tyckte jag att det var en träffande signatur för mina skriverier i det lokala fackbladet.

Vad beträffar "kerberos-autentisering" så hittade jag nedanstående definition, å sid 197, i Jerker Thorells bok "IT-lexikon 2004" (Pagina förlag).

"Kerberos. Kerberos är en metod för verifiering som ursprungligen togs fram för att förbättra säkerheten i UNIX-system och som tillämpar principerna med kryptering för att lösa problemet med användarverifier-ing.
Verifiering med Kerberos bygger på kortlivade "biljetter" eller verifieringsnycklar som bevisar att du är den du säger att du är, men har så kort livslängd att när en hacker kommer över dem är de redan föråldrade och värdelösa. Därigenom försvinner den praktiska möjligheten att stjäla lösenord och uppträda under falskt namn".

Jag hoppas detta besvarar Marias fråga.

Det finns dagar som jag klarar mig utan. Till exempel en lördag när jag stiger upp tidigt för att hinna till jobbet klockan 6 och upptäcker en molande tandvärk. En titt i spegeln visar att  tandköttet på ett ställe är inflammerat efter en dispyt med en bit tandtråd kvällen innan. Självklart inträffar det en lördagmorgon när tandläkaren njuter sin helgledighet. Ont gör det.

På jobbet har den kodade dörren naturligtvis gått i baklås, eller vad det är. Efter några ryck går den upp varpå kodlåset i hissen hånflinar åt mig. Jag får dra kortet flera gånger innan något händer. Molaren molar.

Vid galärbänken ler datorn ondskefullt och viftar ivrigt med Access Denied. Den hävdar syrligt att mitt password har gått ut, trots att jag bytte förra veckan. Flertalet försök med olika password resulterar i att det nya plötsligt fungerar. Ren illvilja, alltså. Tandköttet pulserar.

En kopp kaffe är alltid en tröst. Om kaffeautomaten hade fungerat. Säkringen har gått igen och jag vet inte var den sitter. Två kodlåsta dörrar senare har jag fått mitt kaffe från redaktionens automat. Sedan en trappa ned till rökbåset för en cig. Om jag hade kommit ihåg att ta med dem. Tanden är på väg ut.

Framåt lunch är det kö i Konsumkassan. Undrar varför människor väljer att veckohandla just en lördag-förmiddag? Och varför tar de inte med sig pengar? Lunchen aväts med viss försiktighet. Incisorn ilar.

På väg hem står tunnelbanan stilla i flera minuter pga ordningsproblem vid Gamla Stan. Sedan kryper den fram hela vägen från Karlaplan till Slussen, samtidigt som den yngre tjejen mitt emot mig pratar högljutt i sin mobiltelefon: - Å värsta fyllefesten vare! Alla bara spydde! Å Kalle å Kalle L vettu...å ja' ba' ...å  dom ba'! Å Maggan gapa hela kvällen Ja fyller år imorron, ja fyller år imorron! Och vicke liv de va! Så nu ska vi tjacka en låda kådisar åt henne i fölsedagspresent, ba'! Somligas orala kavitet gör sig bäst i viloläge. Gadden gnäller.

I det ovaskade pörtet (hemmet) kollar jag kylskåpets innehåll och går sedan ned till ICA för att komplettera. I beaktande av tandstatusen får det bli passerat mos till middag. Hemkommen därifrån visar sig chilisåsen av märket Heinz vara slut, så det är bara att gå tillbaka. Tandroten ryter.

Vissa dagar klarar jag mig alltså utan. Men som den frilansande stoiker jag är, tänker jag: - Det är bara att bita ihop.

Om jag hade kunnat.