KERBEROS

Jag är uppvuxen med katt. Vår gamla Sessan han bli 18 år innan hon dog 1980 (tror jag det var). Men det var ett keldjur som hade sina egna vanor, bodde i en villa i Nacka, med sitt eget ständigt öppna källarfönster, sitt eget revir på allmänningen utanför tomten och med sina egna vanor när det gällde att få mig att somna på kvällarna och få mig att vakna om morgnarna. (Också Sessan lyssnade en gång i veckan på Kjell Alinge och Janne Forshell).

Jag gillade henne. Och jag tror att hon gillade mig. Annars hade hon nog inte fött tre ungar vid fotänden av min säng när jag var 13 bast.

Ibland funderar jag på att skaffa mig ett litet djur att ha hemma. Ett sånt där som man kan klia medhårs och under hakan. Ett sånt som kryper upp i knät och spinner kärvänligt - när det vill ha mat! Jag gör mig inga illusioner; keldjur är aldrig så keliga som när de är hungriga.

Jag har, av någon anledning, en viss fäbless för taxar. De ser nämligen alltid så bekymrade ut. Och så är de små, snälla och metodiska. (Det sistnämnda vete fan var jag fått det ifrån, men jag tror att dom är det. Dom ser i alla fall ut att vara det.)

Mitt problem är att jag bor i en tvåa i Stockholms innerstad, Mosebacke, och i en sådan kan man inte ha vare sig katt eller hund. Det vore djurplågeri. Ska man ha djur hemma, så ska man åtminstone bo så att kräken får lite fritt utrymme. Och det har inte jag.

Tyvärr, för jag hade gärna diskuterat Oswald Spenglers och Axel Hägerströms idéer med en bekymrad tax.