Vernissagesnylt
Det är ett känt faktum att januari är årets längsta månad, åtminstone vad beträffar decemberlönens till-räcklighet. Men samma sak kan ibland också inträffa i slutet av andra månader.
Trots det vill man ut och roa sig, vilket förstås kan bli lite svårt. Men den borne snyltaren har metoder att ta sig ur sådana knipor.
En av dem är vernissagesnylt, en lika enkel som genial metod. Man kliver bara in i ett finare galleri, med kända samlare och konstkritiker, och tar för sig av buffén.
Fast det krävs vissa förberedelser. Ett par slitna byxor är ett måste, helst med färgfläckar från när man hjälpte en kompis med båten i höstas. Skrynklig kavaj och solkig skjorta understryker att man är konst-närlig. Rufsigt hår och skäggstubb - givetvis!
Så stänker man lite terpentin på kläderna. Doften för tanken till nytvättade penslar och antyder ens troliga gebit. Man får dock inte påstå sig vara konstnär, samlare eller kritiker. Det går ingen på. Istället ska man låta dem dra fel slutsatser.
Om galleristen frågar vem man är, spelar man disträ och mumlar: - Sa inte docent Bierhoff att jag skulle komma? Men jag blir inte länge. Ska till Milano ikväll för ett viktigt möte. Ja, ni ursäktar mig väl?
Att Bierhoff är en fotbollsspelare och att det gäller Milans möte med Juventus i en match på TV behöver man inte berätta. Däremot kan man tillägga: - Säg, träffades inte vi på seminariet om Piet van Scheissmeier i Florens förra året?
Man antas nu vara en internationell konstpersonlighet och det är bara att ta för sig av rödtjutet och de små mackorna.
Dyker det upp en riktig konstkännare och frågar efter ens åsikter, är det bara att spåna på:
- Hur ser ni på den här tavlan?
- Den har en pragmatisk korpulens i sin lyster, tycker jag. Nästan som i van Scheissmeiers tidiga verk.
- Van Scheissmeier?
- Ja, Piet van Scheissmeier, alltså. Han som grundade Rozengrachtskolan i Amsterdam. I november 1913 var det väl?
- Jasså, ja...det kan nog...
- Fast han blev väl aldrig riktigt erkänd. Speciellt inte efter det där med auto-ontologin, va?
- Nej, det...
- Men det beskrev ju Hepplesmythe i sin monografi redan 1927. En ålkanapé till, kanske?
- Ja, kanske en till.
- Visst var den bedrövlig, eller vad tycker du? Det där han skrev om synergisk prekonstruktivism, va? Ha,
ha, ha! Ett glas vin?
- Ha, ha... ja tack, ett litet.
Därefter insinuerar man något om "skandalen i Utrecht", ler konspiratoriskt och säger med låg röst: - Den tystades ned av hänsyn till ambassadörens mor, förstår du.
Det gäller att hela tiden prata ämabelt strunt, gärna med en viss förtrolighet. Det kan medföra en vän för livet, men framför allt en inbjudan till gratis vin och mackor vid nästa vernissage.
Och det är ju det viktigaste för den seriöse snyltaren.
(Publicerad första gången i DN, Namn & Nytt, 1999-01-20)
Trots det vill man ut och roa sig, vilket förstås kan bli lite svårt. Men den borne snyltaren har metoder att ta sig ur sådana knipor.
En av dem är vernissagesnylt, en lika enkel som genial metod. Man kliver bara in i ett finare galleri, med kända samlare och konstkritiker, och tar för sig av buffén.
Fast det krävs vissa förberedelser. Ett par slitna byxor är ett måste, helst med färgfläckar från när man hjälpte en kompis med båten i höstas. Skrynklig kavaj och solkig skjorta understryker att man är konst-närlig. Rufsigt hår och skäggstubb - givetvis!
Så stänker man lite terpentin på kläderna. Doften för tanken till nytvättade penslar och antyder ens troliga gebit. Man får dock inte påstå sig vara konstnär, samlare eller kritiker. Det går ingen på. Istället ska man låta dem dra fel slutsatser.
Om galleristen frågar vem man är, spelar man disträ och mumlar: - Sa inte docent Bierhoff att jag skulle komma? Men jag blir inte länge. Ska till Milano ikväll för ett viktigt möte. Ja, ni ursäktar mig väl?
Att Bierhoff är en fotbollsspelare och att det gäller Milans möte med Juventus i en match på TV behöver man inte berätta. Däremot kan man tillägga: - Säg, träffades inte vi på seminariet om Piet van Scheissmeier i Florens förra året?
Man antas nu vara en internationell konstpersonlighet och det är bara att ta för sig av rödtjutet och de små mackorna.
Dyker det upp en riktig konstkännare och frågar efter ens åsikter, är det bara att spåna på:
- Hur ser ni på den här tavlan?
- Den har en pragmatisk korpulens i sin lyster, tycker jag. Nästan som i van Scheissmeiers tidiga verk.
- Van Scheissmeier?
- Ja, Piet van Scheissmeier, alltså. Han som grundade Rozengrachtskolan i Amsterdam. I november 1913 var det väl?
- Jasså, ja...det kan nog...
- Fast han blev väl aldrig riktigt erkänd. Speciellt inte efter det där med auto-ontologin, va?
- Nej, det...
- Men det beskrev ju Hepplesmythe i sin monografi redan 1927. En ålkanapé till, kanske?
- Ja, kanske en till.
- Visst var den bedrövlig, eller vad tycker du? Det där han skrev om synergisk prekonstruktivism, va? Ha,
ha, ha! Ett glas vin?
- Ha, ha... ja tack, ett litet.
Därefter insinuerar man något om "skandalen i Utrecht", ler konspiratoriskt och säger med låg röst: - Den tystades ned av hänsyn till ambassadörens mor, förstår du.
Det gäller att hela tiden prata ämabelt strunt, gärna med en viss förtrolighet. Det kan medföra en vän för livet, men framför allt en inbjudan till gratis vin och mackor vid nästa vernissage.
Och det är ju det viktigaste för den seriöse snyltaren.
(Publicerad första gången i DN, Namn & Nytt, 1999-01-20)
Kommentarer
Trackback
