KERBEROS

När Vasamuseet skulle byggas diskuterades det om såväl fartyget som museet skulle stavas med "V" eller "W". Enligt uppgift (www.faktoider.nu) ska det ha kommit till en sannskyldig språkstrid, med lärda personer på båda sidor.

Hade dåtidens beslutsfattare haft det minsta hum om svenska språkets utveckling, så hade de vetat att i augusti 1628 uttalades bokstaven W som V, medan bokstaven V uttalades som F. Den 11 augusti 1628 hette regalskeppet Vasa följaktligen Wasenn (i bestämd form)

Det är hur enkelt som helst; Under det tidiga 1600-talet hade svenska språket fortfarande mycket av tyska i sig. Och hur uttalar tyskarna dessa två bokstäver? Hur säger de egentligen Volkswagen? Eller VW?

Rimligt vore att fortfarande kalla skeppet för Wasa, eftersom det med ett V skulle uttalas "fasa". Vilket i och för sig är betecknande för de känslor som de närmare 800 man ombord hade när skeppet sjönk.

Att man numera använder V för Vasa och Vasamuseet är nog en anpassning till språkets utveckling.

Som sagt, snacka om perifert!

Min snart 85-åriga morsa ringde och undrade om jag kunde komma ut till henne på söndag och hänga tavlor. - Självklart, sa jag och undrade när på dagen det skulle passa. - Nja, det beror lite på vad det är för matcher på TV, sa hon. - Matcher? Vadå för matcher? frågade jag. - Jamen det är ju VM i fotboll, svarade hon med viss irritation.

Som jag själv är diplomerat okunnig i fotbollsbranschen, mina 52,5 manliga år till trots, blev jag en smula förvånad över morsans intresse. Jag nämnde det för henne. - Har du aldrig hört talas om Ronaldino? Det är min favorit! svarade hon.

Mådä. Eftersom halvtidspausen i matchen mellan Brasilien och Japan var på väg att ta slut, fick morsan bråttom: - Vi säger preliminärt att du kommer till lunch och så kan vi höras på lördag för närmare tider. Ha det bra, men nu kan jag inte prata längre för nu börjar andra halvleken. Hej då. Klick!

Snacka om att morsor ibland förvånar en.

Det finns dom som börjar flåsa av ett feltandat frimärke. Och så finns det dom som stönar högljutt när de ser en del av en favoritbil. Andra stånkar vällustigt när de får nys på en film på DvD. Och så finns det dom som frustar hjärtligt när just deras musik spelas i radio. Åter andra får vällustryckningar när de noterar en udda fjäril i grannskapet. För att inte tala om fågelskådare när Buskpruttsnäpparen äntligen börjar häcka på grannens balkong.

Själv är jag inte ett dugg bättre. Idag begick jag nämligen Stora Antikvariatsvandringen och hemförde till grytet inte mindre än 5 volymer av gamla protokoll från 1500- och 1600-talets Stockholm. Till det facila priset av 920 spänn.

Snacka om nördvarning!

Efter sju veckors tragiskt trånande kom den äntligen, min nya fina fåtölj med fotpall. Grabbarna som levererade den var lite grann Helan & Halvan; den store tjocke bar fotpallen, medan den lille spinkige bar in själva fåtöljen. Hade jag haft en kamera...

I vilket fall; snacka om att pricka in rätt dag! Ikväll är det ju Sverige-England (Henke-Svennis) på TV och nu kan jag avnjuta matchen i min nya fåtölj.

Snacka om lyckad början på semestern!

När jag läser om hur regimens koryféer tar för sig på bostadsmarknaden blir jag ibland lite konfunderad. De skapar lagar som gäller för oss i populacen, men de själva tycks inte beröras av dem. Som senast har en f.d. bostadsminister omvandlat sin hyresrätt till en bostadsrätt, trots att han under sin tid som minister med liv och lust motsatte sig detta och kallade det för "borgerlig segregation".

Well, well. Vad gäller bostadspolitiken här i landet är det därför påkallat med en lätt travesti. Denna gång med avstamp i ett tal av Winston Churchill: "Aldrig tidigare har så många haft så få att tacka för så litet".

Nota Bene att jag inte andats ett ord om fastighetsskatten, som för övrigt inte gäller jordbruksfastigheter (Nudge! Nudge! I'll say no more!)

Att radera rubbet på en hårddisk och lägga in fräscha grejer tar sin tid. Närmare bestämt fyra timmar. Något som skedde igår.

Anledningen var en oförsiktighet från min sida, när jag stängde av brandväggen för att installera en ny och det hela gick i baklås. Följden blev en oändlig mängd reklam, spam, snusk och annat mög.

När jag väl lyckats installera både brandvägg och antivirusprogram satte jag igång det senare. Det tog nästan en halvtimme innan det lyckades ringa in en hel bataljon virus och kväsa dem.

Men nu är allt fräscht och fint; nytt WINDOWS XP, nytt OFFICE-program och dessutom ACCESS. Därtill en extern hårddisk på 250 GB med sparat material som också är virusfritt.

För att fira detta ska jag nu ikväll titta på Akira Kurosawas "Tora no O o Fumu Okotokachi" från 1945. En härlig film i vilken den medeltide generalen Yoshitsune, utklädd till munk, flyr från sin ondsinte bror Yoritomo som vill åt minst hela kungariket.

Ja...öh...alltså, jag syftar naturligtvis på "Männen som trampade på tigerns svans".

Nyligen lättades det på lädret och inköptes en 32 tums platt-TV, med tillhörande DVD-apparat, att ha hemma i grytet. Det blev en bioduk å en tredjedel av pörtets femte bokhylla.

Det märkliga med sådana elektroniska tingestar är, att ju större bildyta desto fler fotbollsmatcher tittar man på. Trots en total brist på intresse för fotboll.

Nu visade det sig vara en landskamp Sverige-Chile, så då måste det åtminstone gluttas under den första halvleken. Resultatet blev märkligt, åtminstone vad den tänkte reportern beträffar;

"Ljungberg skickade en brant stickboll till Zlatan, som nosade en stund på lädret för att sedan förpassa den till Henke. Denne tråcklade omkring en stund innan han fann Ljungbergs kallingar att placera den i.  Ljungberg passade vidare till Svensson, som utbad sig om respit innan han tvärvände vid det Chilenska målet. Nätkänning hägrade i fjärran, men en chilensk back punkterade sockerdrömmarna och man fick vända halvsulorna i vädret. Lucic språngade spänstigt och försökte fota iväg en retur, men hans nådatid var ute och det blev chilensk frispark. Källström försökte skyffla upp en lyra, chilenarna stod frågande och bollen gick helt enkelt till hörna. Eller om det var till icing. I vilket fall passade de blågule på att rota omkring i gräset som ystra vildgaltar. Och resultatet lät inte vänta på sig; Henke dunkade in ett mål så att de chilenska fjädrarna rykte. Sedan kom de på led och tafsade på bollen; Hedman, Jonsson, Ellmander och Rosenberg. Alla var de där för att med åtminstone en tå försöka nafsa på läderkulan. Då kontrade chilenarna och vände det svenska försvaret upp och ned som en plättlagg. Ett surt returmål klafsade sig fast i den svenska burens bakre vägg. En utredning kommer att tillsättas."

Ja, sådär kan det låta när en fotbollsokunnig köper en jätte-TV och försöker hänga med. Kanske att jag håller mig till Akira Kurosawa och Andreij Tarkovskij istället. För med dom är det ju lättare att följa med i och förstå handlingen.