Förmälningscertifikat
Under utövande av vindsröjning har mycket grejs därstädes återfunnits. Härom nyligen en kopia av morsans och farsans protokoll vid deras "vigselförrättning" å svenska ambassaden i Paris, den 11 september 1950.
Kunde dom inte ha valt ett annat datum? Eller är det andra, mer senkomna, som borde ha valt ett annat datum?
Whatever! När jag några år senare tillverkades fanns det inga ondsinta typer som flög flygplan rakt in i höghus, eller ens mördade utrikesministrar. Dåförtiden gjorde man sånt på fritiden, om det ens skedde. Det verkar inte sannolikt.
I vilket fall blev jag lite förbluffad, och en smula nostalgisk, av att finna detta protokoll, underskrivet av förste ambassadsekreteraren Stig Rynell, som, av allt att döma, förrättade själva vigselakten.
Farsan är död sen två år, men i höst fyller morsan 87 och då ska jag nog visa henne protokollet.
Kunde dom inte ha valt ett annat datum? Eller är det andra, mer senkomna, som borde ha valt ett annat datum?
Whatever! När jag några år senare tillverkades fanns det inga ondsinta typer som flög flygplan rakt in i höghus, eller ens mördade utrikesministrar. Dåförtiden gjorde man sånt på fritiden, om det ens skedde. Det verkar inte sannolikt.
I vilket fall blev jag lite förbluffad, och en smula nostalgisk, av att finna detta protokoll, underskrivet av förste ambassadsekreteraren Stig Rynell, som, av allt att döma, förrättade själva vigselakten.
Farsan är död sen två år, men i höst fyller morsan 87 och då ska jag nog visa henne protokollet.
Morsans kväll
Det är inte ofta man ägnar en hel kväll åt morsan. Men idag gjorde jag det. Jag åkte ut till hennes ställe strax efter 11:30-tiden och återvände hem vid pass 22:30. Tämligen på örat, för mamma bjuder gärna.
And then the place got soggy with nostalgia, för då började vi gaffla om våra minnen från förr i tiden. Say no more!
Nåväl, senare om aftonen lyckades jag faktiskt ta mig hem. Men det var på vippen. Morsan bjuder, som sagt, gärna, och då inte bara på mat, utan också på vin.
Just nu är jag inte bara glad att jag lever, utan också att jag fortfarande har en dito kvar. And no thanks to mum!
And then the place got soggy with nostalgia, för då började vi gaffla om våra minnen från förr i tiden. Say no more!
Nåväl, senare om aftonen lyckades jag faktiskt ta mig hem. Men det var på vippen. Morsan bjuder, som sagt, gärna, och då inte bara på mat, utan också på vin.
Just nu är jag inte bara glad att jag lever, utan också att jag fortfarande har en dito kvar. And no thanks to mum!
Mosebacke Marathon avstapelsprungen
Som av en märklig slump råkade Folkrepubliken Mosebackes traditionella maratonlopp sammanfalla med det som idag avstapelsprangs i grannlandet Sverige.
Till skillnad från i grannlandet, där en tvättäkta Zimbabwier vann loppet, avslöjades den förhandstippade mosebaskiska segraren som en bluff.
Efter det 452:a varvet runt Mosebacke Torg, började nämligen skokrämen, på grund av svettning, med anledning av den 28-gradiga värmen, rinna av fejan på Salvador Dahlberg, varvid han avslöjades som varande icke-afrikan.
Domaren, Rolle Freisler från Mosebacke Volksgericht, plockade genast fram sitt röda kort och förvisade Salvador från banan. Därtill väntar hr. Dahlberg ett åtal för "föregivande av falsk etnicitet".
Maran vanns istället av Karl-Rupert Mugabe, en från det riktiga afrika denaturerad mosebask. Eller hur det nu heter.
Till skillnad från i grannlandet, där en tvättäkta Zimbabwier vann loppet, avslöjades den förhandstippade mosebaskiska segraren som en bluff.
Efter det 452:a varvet runt Mosebacke Torg, började nämligen skokrämen, på grund av svettning, med anledning av den 28-gradiga värmen, rinna av fejan på Salvador Dahlberg, varvid han avslöjades som varande icke-afrikan.
Domaren, Rolle Freisler från Mosebacke Volksgericht, plockade genast fram sitt röda kort och förvisade Salvador från banan. Därtill väntar hr. Dahlberg ett åtal för "föregivande av falsk etnicitet".
Maran vanns istället av Karl-Rupert Mugabe, en från det riktiga afrika denaturerad mosebask. Eller hur det nu heter.
Tråkigt dödsfall
Från grannlandet Sverige meddelas att Povel Ramel har avlidit. En mycket tråkig händelse, enär han under lång tid varit en inspirationskälla till allehanda tokigheter och oväntade sätt att tolka verkligheten.
Ordförande Fidel Pärlemo har därför proklamerat landssorg i Folkrepubliken Mosebacke, till skillnad från de känslokalla svenskarna som tar avlidningen med en, som det verkar, klackspark.
Ordförande Fidel Pärlemo har därför proklamerat landssorg i Folkrepubliken Mosebacke, till skillnad från de känslokalla svenskarna som tar avlidningen med en, som det verkar, klackspark.
Dålig såväl in- som utsikt, men bara på det högra ögat.
Efter några år av trassel med det högra ögat, tog sistlidna optiker i på skarpen och anmodade mig, å det bestämdaste, att kontakta en av ögonläkarna på den lista som vidhängde remissen.
Jag ringde alltså upp den första läkaren på listan för att boka tid. Efter att ha förklarat besvären, som de förklarats för mig av optikern, sade hon bestämt; - Nej! Det där är en akut sak och då måste du vända dig till akutsjukvården.
Hon föreslog några och till slut hamnade jag på Cityakuten, inte långt från Hötorget. 260 spänn och 35 minuter senare fick jag träffa en specialist på ögonåkommor. Han undersökte mig noga, vari ingick att droppa något i ögonen som vidgade pupillerna till skräckfilmsstorlek. Till slut hittade han någon sorts svullnad vid "gula fläcken" (Makula, alltså) och sa att han skulle skicka mina papper vidare till högre instanser inom sjukvården.
Idag var jag således på SöS för att bli undersökt av doktor Henrik Dahlgren. En, vad jag förstår, mycket kompetent man som undersökte mig noga, vari ingick att droppa något i ögonen som vidgade pupillerna till skräckfilms-storlek. Till slut hittade han någon sorts svullnad vid "gula fläcken".
Jaha, men vadårå, den första läkaren hittade ju samma sak! Okej, att doktor Dahlgren var mer utförlig och noggrann i sin undersökning, till priset av ytterligare 260 spänn, men besvären i ögat var ju ändå desamma.
Efter undersdökningen sa dr. Dahlgren precis detsamma som läkaren på Cityakuten sa, nämligen att jag lider av åldersbetingad makuladegeneration.
Det visste jag redan, för det kunde jag ju "se". Han var också vänligt rakt på sak och sa att det inte finns någon bot för detta, utan det får man leva med. Jag frågade då om det finns något sätt att hindra åkomman från att bli sämre. Men då svarade han att: - Nja, sämre än som det är kan det inte bli.
Sedär, ett rakt svar. Jaja, jag räknar mig till stoikerna inom filosofin, så jag tänkte genast på den gamla devisen "Feras, non culpes, quod mutari non potest" (dvs: Vad ej kan ändras må man bära utan knot)
Vad annat kan man göra när livet överfaller en?
Jag ringde alltså upp den första läkaren på listan för att boka tid. Efter att ha förklarat besvären, som de förklarats för mig av optikern, sade hon bestämt; - Nej! Det där är en akut sak och då måste du vända dig till akutsjukvården.
Hon föreslog några och till slut hamnade jag på Cityakuten, inte långt från Hötorget. 260 spänn och 35 minuter senare fick jag träffa en specialist på ögonåkommor. Han undersökte mig noga, vari ingick att droppa något i ögonen som vidgade pupillerna till skräckfilmsstorlek. Till slut hittade han någon sorts svullnad vid "gula fläcken" (Makula, alltså) och sa att han skulle skicka mina papper vidare till högre instanser inom sjukvården.
Idag var jag således på SöS för att bli undersökt av doktor Henrik Dahlgren. En, vad jag förstår, mycket kompetent man som undersökte mig noga, vari ingick att droppa något i ögonen som vidgade pupillerna till skräckfilms-storlek. Till slut hittade han någon sorts svullnad vid "gula fläcken".
Jaha, men vadårå, den första läkaren hittade ju samma sak! Okej, att doktor Dahlgren var mer utförlig och noggrann i sin undersökning, till priset av ytterligare 260 spänn, men besvären i ögat var ju ändå desamma.
Efter undersdökningen sa dr. Dahlgren precis detsamma som läkaren på Cityakuten sa, nämligen att jag lider av åldersbetingad makuladegeneration.
Det visste jag redan, för det kunde jag ju "se". Han var också vänligt rakt på sak och sa att det inte finns någon bot för detta, utan det får man leva med. Jag frågade då om det finns något sätt att hindra åkomman från att bli sämre. Men då svarade han att: - Nja, sämre än som det är kan det inte bli.
Sedär, ett rakt svar. Jaja, jag räknar mig till stoikerna inom filosofin, så jag tänkte genast på den gamla devisen "Feras, non culpes, quod mutari non potest" (dvs: Vad ej kan ändras må man bära utan knot)
Vad annat kan man göra när livet överfaller en?
