En ny tradition?
Som det var morsans och farsans 55-åriga bröllopsdag (den 11 september!) skulle det firas en aning. Alltså åktes det till Skogsö kyrkogård i Saltsjöbaden där farsan "is pushing up the daisies". Tanken var nog mest att minnas honom och hans humor.
Morsan, syrran, syrrans tre döttrar och jag stod alltså där i solskenet vid graven och godgjorde oss över det vackra vädret och de fina omgivningarna. Precis utanför kyrkogårdsmuren finns ett smalt sund som var proppfullt av fritidsbåtar (Baggens-stäket, tror jag det heter). Segelbåtar, motorbåtar, stora och små, alla puttrade de förbi när vi stod där. Solen lyste med sin närvaro, diverse insekter surrade och fåglarna satt och småskrattade i träden.
- Lasse, kan du öppna den? frågade plötsligt morsan.
- Va? Vilken? frågade jag.
- Champagnen.
- Champagnen? Vilken champagne?
- Ja, den som står i kassen där.
- Gör den? frågade jag, genuint förvånad.
- Ja, det är inte äkta champagne, sa morsan, det är sånt där mousserande. Amadeus, heter det.
- Mådä, sa jag.
Under tiden hade syrran satt sig i gräset och börjat montera ihop champagneglas av plast. Jag plockade fram flaskan och öppnade den med ett mycket diskret Plopp! Därefter fyllde jag på glasen och delade ut till samtliga närvarande.
- Får man verkligen göra så här? frågade någon, det är ju ändå en kyrkogård.
- Ja vadårå, sa syrran, vi stör väl ingen och man blir inte blarig av ett enda glas bubbel.
- Nä, det förstås.
- Och kommer det någon vaktmästare får vi väl säga att det är en gammal släkttradition, föreslog jag.
Alla instämde.
Så skålade vi för bröllopsdagen, för morsan, för farsan och för det fina vädret. Morsan, som skulle köra, fuktade bara läpparna med vinet och hällde sen resten på graven, med orden: - Skål på dig! (Det hör till saken att farsan inte hade någonting emot vin).
Vi satt väl där en timme och läppjade på vinet. Och reminiscerade om olika dråpliga episoder ur familjens liv, speciellt såna där farsan hade huvudrollen. Alla hade sin egen anekdot att komma med, och det hela avlöpte helt i farsans humoristiska anda. Han hade nog glatts mycket åt att se oss. Sen åkte vi tillbaka till villan och åt en fantastiskt god gratäng, med fisk, räkor och hummer i, och drack mer vin. Och berättade ännu fler historier ur våra liv, tätt följda av de glada gapskratt som vi höll inne med på kyrkogården. Inte så mycket för att störa de där inneboende, dom klagar ju inte, som av hänsyn till deras besökande anhöriga.
Kanske att vi har skapat en ny tradition?
Morsan, syrran, syrrans tre döttrar och jag stod alltså där i solskenet vid graven och godgjorde oss över det vackra vädret och de fina omgivningarna. Precis utanför kyrkogårdsmuren finns ett smalt sund som var proppfullt av fritidsbåtar (Baggens-stäket, tror jag det heter). Segelbåtar, motorbåtar, stora och små, alla puttrade de förbi när vi stod där. Solen lyste med sin närvaro, diverse insekter surrade och fåglarna satt och småskrattade i träden.
- Lasse, kan du öppna den? frågade plötsligt morsan.
- Va? Vilken? frågade jag.
- Champagnen.
- Champagnen? Vilken champagne?
- Ja, den som står i kassen där.
- Gör den? frågade jag, genuint förvånad.
- Ja, det är inte äkta champagne, sa morsan, det är sånt där mousserande. Amadeus, heter det.
- Mådä, sa jag.
Under tiden hade syrran satt sig i gräset och börjat montera ihop champagneglas av plast. Jag plockade fram flaskan och öppnade den med ett mycket diskret Plopp! Därefter fyllde jag på glasen och delade ut till samtliga närvarande.
- Får man verkligen göra så här? frågade någon, det är ju ändå en kyrkogård.
- Ja vadårå, sa syrran, vi stör väl ingen och man blir inte blarig av ett enda glas bubbel.
- Nä, det förstås.
- Och kommer det någon vaktmästare får vi väl säga att det är en gammal släkttradition, föreslog jag.
Alla instämde.
Så skålade vi för bröllopsdagen, för morsan, för farsan och för det fina vädret. Morsan, som skulle köra, fuktade bara läpparna med vinet och hällde sen resten på graven, med orden: - Skål på dig! (Det hör till saken att farsan inte hade någonting emot vin).
Vi satt väl där en timme och läppjade på vinet. Och reminiscerade om olika dråpliga episoder ur familjens liv, speciellt såna där farsan hade huvudrollen. Alla hade sin egen anekdot att komma med, och det hela avlöpte helt i farsans humoristiska anda. Han hade nog glatts mycket åt att se oss. Sen åkte vi tillbaka till villan och åt en fantastiskt god gratäng, med fisk, räkor och hummer i, och drack mer vin. Och berättade ännu fler historier ur våra liv, tätt följda av de glada gapskratt som vi höll inne med på kyrkogården. Inte så mycket för att störa de där inneboende, dom klagar ju inte, som av hänsyn till deras besökande anhöriga.
Kanske att vi har skapat en ny tradition?
Kommentarer
Trackback
