Vintersporter.
Vintern har försiktigt börja sticka fram sitt tryne från bakom höstens dörr. Än så länge tvekande och diskret. Som på 1970-talet när växthuseffekten lade en hämsko på utförsåkningen och skidbackarna bara bestod av stenmark. Sedan kom flera år med barmark, men kanske är snön snart tillbaka igen.
Då blir det äntligen dags för vintersporter och som de svenska dito har gamla anor, kan det vara på sin plats att bläddra lite i den nationella idrottshistoriens boklöv.
Redan på vikingatiden startades korpidrotten under Hugins och Munins beskydd. Grenarna var holm- och bärsärkagång, då som nu med norrmännen som främsta konkurrenter. På den tiden ansågs det fjolligt att räkna hundradelar och man valde därför att istället räkna huvuden. Bokstavligt talat.
Man kom inte igång på allvar förrän 1520, när Tre Kronor mötte det danska landslaget för en returmatch på Åsundsrinken. Tyvärr gick det fullständigt åt pipan och den svenske coachen, Sten Sture d.y., blev så illa sårad av presskritiken efteråt att han avled.
Året därpå lade dock Gustav Vasa grunden för kommande medaljer genom sin enastående insats i skidspåret.
Han påstås ha värmt upp inför loppet genom att krypa in i en höstack. Emellertid visar senare forskning att det var frågan om bonden Thomas vassberg, som denne under vintern tänkt utfodra sin svan Gunde med.
Thomas ogillade Gustavs tilltag, men skarprättaren, mäster "Bilan" Westin, lyckades tala honom tillrätta. Det gällde ju ändå svenskt guld på åttaåenhalvmilen. Det blev succé och segerfesten arrangerades av bonden Nisse och hans mora i en rönnlund invid aktören Sune Mångs bodar.
Många år senare dök den norske skidkonstnären Salvador Dählie upp och förstörde allt.
Under sportlovet 1658 omorganiserades de svenska vintersporterna till lagidrotter. Det var Karl X som gick i bräschen för detta, genom sitt engagemang i det bejublade loppet över Stora Bält.
De danska funktionärerna var inte lika glada, för det var nämligen oklart om finansieringen av evenemanget. Det hela urartade och sponsorpengarna frös inne. I ett dokument om den svenska uppladdningen inför tävlingen kan man läsa, att det svenska laget skulle "...wij een swångremm thet Danske Bältet åthdraghe". Därav uttrycket "svångremspolitik".
Trots allt gick det rätt bra för de blågule och danskarna fick bita i det sura förloraräpplet. Något som de senare hämnades, genom att i juni 1676, tillsammans med det holländska teamet, vinna segeltävlingen Öland Runt. Den svenska båten, Kronan, förliste därvid och 850 man miste liv och arbete.
Den 30 november 1718 lanserades skidskyttet som ny gren. Begynnelsen blev dock olycklig när den norske fältprästen Arne Ibsen, med ett vådaskott i herrarnas omklädningsrum i Halden, oavsiktligt lyckades ha ihjäl den toppseedade svenske favoriten Karl XII. Den svenska lagledningen tog sig för pannan (eller möjligen tinningen).
Desto bättre gick det i januari 1719 när frisksportaren Armfelt lyckades få med sig tusentals svenskar på fjällmaran från Norge i rykande snöstorm. En sport för karlar!
Svenska vintersporter är inte sällan estetiska, som till exempel när skrinnaren Johnny Nilsson på 60-talet utkämpade stilistiska enviger med sina kontrahenter. Mot slutet av hans karriär dök Ard Schenk och Kees Verkerk upp som från under isen. Deras stil förde tanken till Brueghels målningar och de var mycket duktiga, även om jag höll Johnny vermeer än holländarna.
De svenska vintersporternas historia har alltså präglats av djärva grepp. Då var det raka rör och dito puckar. Något duttande med hundradelar förekom minsann inte!
Nuförtiden har vissa sporter införlivats med högskolan. Som t.ex. i Uppsala, där det vid den årliga bandyfinalen lär brölas "Sjung om Studenternas lyckliga dag, låtom oss fröjdas åt två bandylag..."
Då blir det äntligen dags för vintersporter och som de svenska dito har gamla anor, kan det vara på sin plats att bläddra lite i den nationella idrottshistoriens boklöv.
Redan på vikingatiden startades korpidrotten under Hugins och Munins beskydd. Grenarna var holm- och bärsärkagång, då som nu med norrmännen som främsta konkurrenter. På den tiden ansågs det fjolligt att räkna hundradelar och man valde därför att istället räkna huvuden. Bokstavligt talat.
Man kom inte igång på allvar förrän 1520, när Tre Kronor mötte det danska landslaget för en returmatch på Åsundsrinken. Tyvärr gick det fullständigt åt pipan och den svenske coachen, Sten Sture d.y., blev så illa sårad av presskritiken efteråt att han avled.
Året därpå lade dock Gustav Vasa grunden för kommande medaljer genom sin enastående insats i skidspåret.
Han påstås ha värmt upp inför loppet genom att krypa in i en höstack. Emellertid visar senare forskning att det var frågan om bonden Thomas vassberg, som denne under vintern tänkt utfodra sin svan Gunde med.
Thomas ogillade Gustavs tilltag, men skarprättaren, mäster "Bilan" Westin, lyckades tala honom tillrätta. Det gällde ju ändå svenskt guld på åttaåenhalvmilen. Det blev succé och segerfesten arrangerades av bonden Nisse och hans mora i en rönnlund invid aktören Sune Mångs bodar.
Många år senare dök den norske skidkonstnären Salvador Dählie upp och förstörde allt.
Under sportlovet 1658 omorganiserades de svenska vintersporterna till lagidrotter. Det var Karl X som gick i bräschen för detta, genom sitt engagemang i det bejublade loppet över Stora Bält.
De danska funktionärerna var inte lika glada, för det var nämligen oklart om finansieringen av evenemanget. Det hela urartade och sponsorpengarna frös inne. I ett dokument om den svenska uppladdningen inför tävlingen kan man läsa, att det svenska laget skulle "...wij een swångremm thet Danske Bältet åthdraghe". Därav uttrycket "svångremspolitik".
Trots allt gick det rätt bra för de blågule och danskarna fick bita i det sura förloraräpplet. Något som de senare hämnades, genom att i juni 1676, tillsammans med det holländska teamet, vinna segeltävlingen Öland Runt. Den svenska båten, Kronan, förliste därvid och 850 man miste liv och arbete.
Den 30 november 1718 lanserades skidskyttet som ny gren. Begynnelsen blev dock olycklig när den norske fältprästen Arne Ibsen, med ett vådaskott i herrarnas omklädningsrum i Halden, oavsiktligt lyckades ha ihjäl den toppseedade svenske favoriten Karl XII. Den svenska lagledningen tog sig för pannan (eller möjligen tinningen).
Desto bättre gick det i januari 1719 när frisksportaren Armfelt lyckades få med sig tusentals svenskar på fjällmaran från Norge i rykande snöstorm. En sport för karlar!
Svenska vintersporter är inte sällan estetiska, som till exempel när skrinnaren Johnny Nilsson på 60-talet utkämpade stilistiska enviger med sina kontrahenter. Mot slutet av hans karriär dök Ard Schenk och Kees Verkerk upp som från under isen. Deras stil förde tanken till Brueghels målningar och de var mycket duktiga, även om jag höll Johnny vermeer än holländarna.
De svenska vintersporternas historia har alltså präglats av djärva grepp. Då var det raka rör och dito puckar. Något duttande med hundradelar förekom minsann inte!
Nuförtiden har vissa sporter införlivats med högskolan. Som t.ex. i Uppsala, där det vid den årliga bandyfinalen lär brölas "Sjung om Studenternas lyckliga dag, låtom oss fröjdas åt två bandylag..."
Kommentarer
Trackback
