Nostalgi?
Ity morsan skall sälja villan och flytta, har jag deltagit i de närmast Stalinistiska utrensningar som nu under två dagar timat och skett i den sydöstra överklassförorten.
En container inhyrdes för att vi skulle göra oss av med möget. Och sedan brakade det loss. Gamla möbler, mattor, inventarier, madrasser, tekannor, bestick, färgpytsar, rakutensilier och allsköns annan parafernalia med uppåt 43 år på nacken strök med.
När de tyngre sakerna var utburna och överlämnade till evigheten, var det dags att skärskåda bokhyllorna. Såväl de i det Stora Rummet som de i det mindre en trappa upp. Jag törs inte svära på exakt hur många hyllmeter det var frågan om, men den i det Stora Rummet omfattade c:a 5 x 3 meter.
Hyllan en trappa upp föll på min lott. Den var lite mindre med sina c:a 2 x 2,5 meter, icke desto mindre var den laddad med hur mycket onödig litteratur som helst.
Morsan tipsade mig om att börja rensa ut alla språkkurser. Sagt och gjort. Två sopsäckar senare hade jag nått hyllorna med böcker om gruvhantering världen över. Där fanns sådana höjdare som "Mining in Northern Rhodesia 1960" i fyra band, "Canadian Mining 1965-1970" i sex band, samt "The Mining Industry of Australia 1950-1970" i åtta band. Samtliga tjocka.
Sopsäck på sopsäck fylldes och släpades till containern, något som borde ha gjorts för åtminstone ett decennium sedan.
Som jag stod där och svettades och svor, kom plötsligt syrran med en bok och sa - Den här måste vara din! Jag tittade på den och igenkände "Juniorernas önskebok 1966", Det bästa ur Reader's Digest.
Hemkommen till stadspörtet satte jag mig och bläddrade i den. Den innehöll bl.a. "Tips för Marsresenärer", "Snabbast på havet: Bärplansbåten", en artikel om skepp genom tiderna, Fridlysta växter, en skräckis av Arthur Conan Doyle, en berättelse om Arthur Whitten Brown och John Alcock som 1919 tillhörde Royal Flying Corps och flög över Atlanten långt innan Charles Lindbergh gjorde det.
Och en massa andra artiklar i samma genre, avsedda att väcka en 12-årig pojkes fantasier. Och jag har vaga minnen av att dom faktiskt gjorde det, ett mish-mash av häpnadsväckande händelser som små pojkar blev imponerade av.
Men nostalgi? Näe, inte ett dugg! Oswald Spengler var ju inte ens omnämnd.
En container inhyrdes för att vi skulle göra oss av med möget. Och sedan brakade det loss. Gamla möbler, mattor, inventarier, madrasser, tekannor, bestick, färgpytsar, rakutensilier och allsköns annan parafernalia med uppåt 43 år på nacken strök med.
När de tyngre sakerna var utburna och överlämnade till evigheten, var det dags att skärskåda bokhyllorna. Såväl de i det Stora Rummet som de i det mindre en trappa upp. Jag törs inte svära på exakt hur många hyllmeter det var frågan om, men den i det Stora Rummet omfattade c:a 5 x 3 meter.
Hyllan en trappa upp föll på min lott. Den var lite mindre med sina c:a 2 x 2,5 meter, icke desto mindre var den laddad med hur mycket onödig litteratur som helst.
Morsan tipsade mig om att börja rensa ut alla språkkurser. Sagt och gjort. Två sopsäckar senare hade jag nått hyllorna med böcker om gruvhantering världen över. Där fanns sådana höjdare som "Mining in Northern Rhodesia 1960" i fyra band, "Canadian Mining 1965-1970" i sex band, samt "The Mining Industry of Australia 1950-1970" i åtta band. Samtliga tjocka.
Sopsäck på sopsäck fylldes och släpades till containern, något som borde ha gjorts för åtminstone ett decennium sedan.
Som jag stod där och svettades och svor, kom plötsligt syrran med en bok och sa - Den här måste vara din! Jag tittade på den och igenkände "Juniorernas önskebok 1966", Det bästa ur Reader's Digest.
Hemkommen till stadspörtet satte jag mig och bläddrade i den. Den innehöll bl.a. "Tips för Marsresenärer", "Snabbast på havet: Bärplansbåten", en artikel om skepp genom tiderna, Fridlysta växter, en skräckis av Arthur Conan Doyle, en berättelse om Arthur Whitten Brown och John Alcock som 1919 tillhörde Royal Flying Corps och flög över Atlanten långt innan Charles Lindbergh gjorde det.
Och en massa andra artiklar i samma genre, avsedda att väcka en 12-årig pojkes fantasier. Och jag har vaga minnen av att dom faktiskt gjorde det, ett mish-mash av häpnadsväckande händelser som små pojkar blev imponerade av.
Men nostalgi? Näe, inte ett dugg! Oswald Spengler var ju inte ens omnämnd.
Kommentarer
Trackback
