KERBEROS

Bäst som vi satt där på Känt Ställe vid Folkungagatan för att lösa torsdagens A-korsord i Allers, kom det plötsligt ett meddelande på mobilen till Jan-Ingvar. Det visste berätta att vår gemensamma kompis Stefan under dagen hade dött av sin lungcancer.

Stor förstämning lade sig därvid som en fuktig lovikkavante över sällskapet. Korsordet lades åt sidan. En skål till Stefans minne avdracks och en tyst minut avhölls.

Frånfället var inte alldeles oväntat. Stefan, som var en rak, rättfram och meddelsam person, stack inte på något sätt under stol med att han var allvarligt sjuk. Tvärtom höll han oss fortlöpande underrättade om hur han mådde, och varför.

På den tysta minuten följde en veritabel tsunami av prat, säkerligen omedvetet avsedd som en terapeutisk ”debriefing” bland kompisarna. Några av de närvarande hade känt Stefan ända sedan skoltiden och hade därför många anekdoter och episoder att berätta om honom.

Av dem framgick det att han levt ett rikt och varierat liv. Dessutom att han var en både bildad, beläst, erfaren, kunnig och musikalisk människa. Humorn och ordlekarna ej att förglömma. Men det visste ju vi som kände honom redan.

En speciell episod har fastnat i mitt minne. Det var när sjukdomen just hade satt klorna i honom, och han kom till Känt Ställe från apoteket. Han rafsade i en påse och höll sedan upp en liten medicinburk och sa: ”Den här lilla burken kostar 50.000 spänn. Men det behöver inte jag betala. Tack allihopa för att ni pyntar skatt!”

Eftersom Stefan jobbade som datakonsult skulle man kunna säga att han lever kvar i vårt såväl kollektiva som individuella encefala ROM-minne. Eller, som man säger på normal svenska: En sån polare som Stefan glömmer man aldrig!