En skumögd gubbe
Under utövning av frilansande makuladegeneration begav jag mig till optikern för att skaffa mig ett par tockna däringa progressiva glasögon, i akt och mening att bli både kort- och långsint...öh... -synt, menar jag. Hittills har jag tydligen haft regressiva glasögon, sådana där som bara blickar bakåt.
Alltnog. Optikern gjorde sitt och begåvade mig med en remiss, samt en lista på ögonläkare i området. Jag ringde den första på listan och fick då veta att mitt tillstånd var akut, och att hon inte tog emot akuta patienter. Istället rekommenderade hon mig att besöka någon akutklinik, t.ex. Cityakuten. Jag blev lite nojad av beskedet och ångade iväg till sagda Cityakut, där jag efter 35 minuter fick träffa en ögonspecialist.
Det första han gjorde var att fråga om vi inte hade setts förut. - Ja, det kan nog ha varit vid studentspexet på Karolinska Institutet i mitten av 1970-talet, svarade jag. Detta eftersom jag hade kompisar som pluggade där då och deltog i detsamma, ävensom fotodokumenterade det hela. Men, nej, det var nog inte där vi hade setts.
Undersökningen avstapelgick, komplett med droppande av mystiska droppar i ögonen som vidgade pupillerna. Sedan skådade han mig rakt in i "själens speglar", som ju ögon brukar kallas av poeter. Hur mycket speglad själ han såg vet jag inte, men efter många om och men, och starkt ljus rakt in i ögonen, tyckte han sig ha hittat en liten svullnad på makula (gula fläcken) i det ena ögat. Sedan berättade han att han skulle skicka mina papper till S:t Eriks sjukhus, varifrån det skulle komma en kallelse till ögonröntgen.
När jag lämnade stället var det starkt solljus ute, vilket inte var så lyckat eftersom ögonen bara bestod av vidöppna pupiller. Ungefär som hos ondsinta typer i gamla skräckfilmer. Som varande gammal filmvetare, ävensom f.d. amatörfilmare, vet jag att stor bländaröppning och stark ljus ger dålig skärpa. Så även i praktiken! Det var knappt att jag lyckades stappla ner i tunnelbanan vid Hötorget. Och effekten satt i under flera timmar.
Härom dagen var jag och hämtade mina nya glasögon hos optikern. En intressant upplevelse. De fungerade inte alls på jobbet, där jag ömsom läser tidning på armlängds avstånd, ömsom glanar i en dataskärm på lite längre avstånd.
Däremot fungerar de nya brillorna alldeles utmärkt hemma vid TV:n. Jag ser klart och tydligt tv-bilden och sänker jag blicken så ser jag lika klart och tydligt knapparna på fjärrkontrollen som jag håller i handen. Förr var jag tvungen att byta glasögon däremellan, vilket var rätt bökigt.
Så nu har en skumögd gubbe äntligen ett par tv-glasögon för 3373 spänn. Hurra! Synd bara att jag så sällan tittar på TV.
Alltnog. Optikern gjorde sitt och begåvade mig med en remiss, samt en lista på ögonläkare i området. Jag ringde den första på listan och fick då veta att mitt tillstånd var akut, och att hon inte tog emot akuta patienter. Istället rekommenderade hon mig att besöka någon akutklinik, t.ex. Cityakuten. Jag blev lite nojad av beskedet och ångade iväg till sagda Cityakut, där jag efter 35 minuter fick träffa en ögonspecialist.
Det första han gjorde var att fråga om vi inte hade setts förut. - Ja, det kan nog ha varit vid studentspexet på Karolinska Institutet i mitten av 1970-talet, svarade jag. Detta eftersom jag hade kompisar som pluggade där då och deltog i detsamma, ävensom fotodokumenterade det hela. Men, nej, det var nog inte där vi hade setts.
Undersökningen avstapelgick, komplett med droppande av mystiska droppar i ögonen som vidgade pupillerna. Sedan skådade han mig rakt in i "själens speglar", som ju ögon brukar kallas av poeter. Hur mycket speglad själ han såg vet jag inte, men efter många om och men, och starkt ljus rakt in i ögonen, tyckte han sig ha hittat en liten svullnad på makula (gula fläcken) i det ena ögat. Sedan berättade han att han skulle skicka mina papper till S:t Eriks sjukhus, varifrån det skulle komma en kallelse till ögonröntgen.
När jag lämnade stället var det starkt solljus ute, vilket inte var så lyckat eftersom ögonen bara bestod av vidöppna pupiller. Ungefär som hos ondsinta typer i gamla skräckfilmer. Som varande gammal filmvetare, ävensom f.d. amatörfilmare, vet jag att stor bländaröppning och stark ljus ger dålig skärpa. Så även i praktiken! Det var knappt att jag lyckades stappla ner i tunnelbanan vid Hötorget. Och effekten satt i under flera timmar.
Härom dagen var jag och hämtade mina nya glasögon hos optikern. En intressant upplevelse. De fungerade inte alls på jobbet, där jag ömsom läser tidning på armlängds avstånd, ömsom glanar i en dataskärm på lite längre avstånd.
Däremot fungerar de nya brillorna alldeles utmärkt hemma vid TV:n. Jag ser klart och tydligt tv-bilden och sänker jag blicken så ser jag lika klart och tydligt knapparna på fjärrkontrollen som jag håller i handen. Förr var jag tvungen att byta glasögon däremellan, vilket var rätt bökigt.
Så nu har en skumögd gubbe äntligen ett par tv-glasögon för 3373 spänn. Hurra! Synd bara att jag så sällan tittar på TV.
Kommentarer
Postat av: Årstadals Jihad
Du betalar väl tv-glasögonlicensen också?
Trackback
