Depression

Somliga blir deprimerade av dåligt väder, andra av vackert dito. Några anfäktas av depression när de grubblar över existensens tragiska dualism. Ytterligare några av gudarnas orättvisor. Andra känner mörkret komma krypande inför en tentamen. Åter andra deprimeras av obalansen mellan löneutbetalningen och kravbrevet från kronofogden. Eller notan från tandläkaren.

Listan över orsaker till depression skulle kunna göras hur lång som helst. Men vad skulle det tjäna till?

Själv har jag inte den läggningen att jag blir deprimerad. Så ofta, vill säga. För det finns tillfällen när också jag ser ursvalget öppna sig och Den Onde hånle som en sydamerikansk fotbollsdomare.

Som senast hände det idag när jag tittade på en dokumentärfilm om innerstadens i Stockholm förändring från 50-talet och en bit in på 70-talet. Vilken massaker! Vilken tragedi! Hur många fina gamla byggnader, med tillhörande affärer, hantverkare och bostäder, fick väl inte stryka på foten under den perioden? Hur mycket folkliv försvann väl inte från city?

Dåtidens fotbollsdomare hette Hjalmar Mehr och var högsta höns i Stadshuset. I andra europeiska huvudstäder krävdes det tyska bombplan för att åstadkomma förödelse. Här räckte det med ett borgarråd och en grupp hejdukar.

I flera europeiska städer valde man att bygga upp det gamla som det såg ut före skövlingen. Här i Stockholm valde man istället att bygga den människofientliga maktens arkitektur och därmed göra den bostadslösa citykärnan till ett tillhåll för allsköns ruffianer efter mörkrets inbrott. Fy fan!

Hade det varit idag, så hade jag döpt om borgarrådet till Hjalmar Khmer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0