Krångligheter.
Somliga av oss har den ovanan att sitta i Stockholms Stadsarkivs läsesal två gånger i veckan och läsa originalprotokoll från 1670-talet. Något som ibland kan vara infernaliskt svårt. Protokollen är skrivna av olika skrivare, med olika handstil och med högst personliga uppfattningar om grammatik och stavning.
Men varför göra det lätt för sig? Vill man veta mer exakt hur några få personer levde då, och vad de med egna ord sa, så får man anstränga sig lite. Här är det inte frågan om nån "curling", av vare sig föräldrar eller andra. Här måste man göra det själv.
Det är lite grann det som är själva tjusningen. Och så handstilarna förstås; vore jag grafolog, hade man nog portat mig på stadsarkivet för obscent uppförande. Turligt nog är jag bara arkivsnok, så jag får sitta kvar, för jag är bara ute efter det som faktiskt hände och inget annat.
Efter fem timmar bland arkivalierna är det befriande att återvända till Södermalm och en promenad genom de historiska kvarteren. Och så en liten rökpaus på en parkbänk vid Nytorget.
Speciellt skönt är det en solig torsdagseftermiddag den 1 september, när gräset runt plaskdammen är belamrat med unga föräldrar vilkas telningar tultar omkring och tjoar i allsköns ro. Om de visste att de sitter på en gammal avrättningsplats, där många huvuden har rullat, så kanske de hade varit färre runt dammen. (Letar man i rabatterna där så hittar man säkert Alrunor).
Just då dyker krångligheterna upp. Hur säger man, till exempel, "torsdagskorsord" väldigt snabbt? Och hur uttalar man, egentligen, "karyatidkarikatyr"? (Dvs en skämtteckning föreställandes en kvinnofigur som håller uppe ett grekiskt tempel). Det är lite i stil med Blandarens "Är det inte kaffekaskdags strax?"
Den stora frågan är dock; Varför sitter någon på en parkbänk vid Nytorget och funderar över sånt?
Men varför göra det lätt för sig? Vill man veta mer exakt hur några få personer levde då, och vad de med egna ord sa, så får man anstränga sig lite. Här är det inte frågan om nån "curling", av vare sig föräldrar eller andra. Här måste man göra det själv.
Det är lite grann det som är själva tjusningen. Och så handstilarna förstås; vore jag grafolog, hade man nog portat mig på stadsarkivet för obscent uppförande. Turligt nog är jag bara arkivsnok, så jag får sitta kvar, för jag är bara ute efter det som faktiskt hände och inget annat.
Efter fem timmar bland arkivalierna är det befriande att återvända till Södermalm och en promenad genom de historiska kvarteren. Och så en liten rökpaus på en parkbänk vid Nytorget.
Speciellt skönt är det en solig torsdagseftermiddag den 1 september, när gräset runt plaskdammen är belamrat med unga föräldrar vilkas telningar tultar omkring och tjoar i allsköns ro. Om de visste att de sitter på en gammal avrättningsplats, där många huvuden har rullat, så kanske de hade varit färre runt dammen. (Letar man i rabatterna där så hittar man säkert Alrunor).
Just då dyker krångligheterna upp. Hur säger man, till exempel, "torsdagskorsord" väldigt snabbt? Och hur uttalar man, egentligen, "karyatidkarikatyr"? (Dvs en skämtteckning föreställandes en kvinnofigur som håller uppe ett grekiskt tempel). Det är lite i stil med Blandarens "Är det inte kaffekaskdags strax?"
Den stora frågan är dock; Varför sitter någon på en parkbänk vid Nytorget och funderar över sånt?
Kommentarer
Trackback
