Höstlöv.
Så här års blir det ofta lite svalare. Gärna också lite mörkare på morgnarna när jag vid 05:45-tiden hojar till jobbet. Inget fel med det. Och inget nytt eller oförutsägbart heller. Det bara är så.
Cykelbanan på Strandvägen kantas av träd som nu har börjat rugga. Eller hur det nu heter när träden tappar sina blad och de landar som hala löv på cykelbanan. Precis som i september förra året och året dessförinnan.
Konnotativt, via höstlöven, kom jag i morse att tänka på en episod som utspann sig för många år sen, närmare bestämt 1979 i Farsta centrums tunnelbanestation. Minnet fick därvid den dystra höstmorgonen att ljusna betydligt.
Jag jobbade då i en butik vid Storforsplan och när vi hade stängt densamma för dagen, rusade jag och tre arbetskamrater till stationen för att hinna med ett speciellt tåg hem till stan. Missade vi det, fick vi vänta i närmare tjugo minuter på nästa.
Den dag incidenten skedde kunde man se fyra stycken 25-åringar komma skubbande för glatta livet genom centrat, snabbt flippra med månadskorten i spärren, rusa uppför den ganska långa rulltrappan till platt- formen och sedan kasta sig in i tåget precis innan dörrarna stängdes.
Där stod vi sedan och flämtade och stönade, med händerna på stången mitt emellan dörrparen och nästan på knä.
Strax bredvid stod två yngre tjejer, gissningsvis i femtonårsåldern, med dåtidens senaste modekläder, uppsatt hår och rosa läppstift. De tuggade tuggummi och företedde alla tecken på att vara s.k. bruttor.
En av oss, Hans G närmare bestämt, var mer medtagen än vi andra och rosslade illavarslande. Den ena bruttan avbröt då sitt tuggummituggande, lutade sig fram, tittade stint på honom och sa: "Ta inte i såru darrar av grenen, höstlöv!"
Ridå, alltså, för fyra utpumpade 25-åringar. Vi skrattade hela vägen in till stan.
Cykelbanan på Strandvägen kantas av träd som nu har börjat rugga. Eller hur det nu heter när träden tappar sina blad och de landar som hala löv på cykelbanan. Precis som i september förra året och året dessförinnan.
Konnotativt, via höstlöven, kom jag i morse att tänka på en episod som utspann sig för många år sen, närmare bestämt 1979 i Farsta centrums tunnelbanestation. Minnet fick därvid den dystra höstmorgonen att ljusna betydligt.
Jag jobbade då i en butik vid Storforsplan och när vi hade stängt densamma för dagen, rusade jag och tre arbetskamrater till stationen för att hinna med ett speciellt tåg hem till stan. Missade vi det, fick vi vänta i närmare tjugo minuter på nästa.
Den dag incidenten skedde kunde man se fyra stycken 25-åringar komma skubbande för glatta livet genom centrat, snabbt flippra med månadskorten i spärren, rusa uppför den ganska långa rulltrappan till platt- formen och sedan kasta sig in i tåget precis innan dörrarna stängdes.
Där stod vi sedan och flämtade och stönade, med händerna på stången mitt emellan dörrparen och nästan på knä.
Strax bredvid stod två yngre tjejer, gissningsvis i femtonårsåldern, med dåtidens senaste modekläder, uppsatt hår och rosa läppstift. De tuggade tuggummi och företedde alla tecken på att vara s.k. bruttor.
En av oss, Hans G närmare bestämt, var mer medtagen än vi andra och rosslade illavarslande. Den ena bruttan avbröt då sitt tuggummituggande, lutade sig fram, tittade stint på honom och sa: "Ta inte i såru darrar av grenen, höstlöv!"
Ridå, alltså, för fyra utpumpade 25-åringar. Vi skrattade hela vägen in till stan.
Kommentarer
Trackback
