KERBEROS

Taxar är små hundar som ser bekymrade ut. Bland andra varianter i taxfamiljen finns det strävhåriga, av vilka några förmodligen också är motsträviga. Det är den sistnämnda egenskapen de har gemensam med morsans gräsklippare. 

Utkommen till den sydöstra överklassförorten skulle jag nämligen, enligt löfte, ta mig an gräsmattorna därstädes. Vädret var fint, solen sken, gräsmattorna hävde sig som en rågfältsdyning i den ljumma sen- sommarbrisen och mitt i denna agrara pastoral tronade Gräsklipparen.

- Christoffer säger att det är något fel på den, sa morsan och syftade på systersonen.
- Mådä. Jag får väl ta mig en titt, sa jag.
Som jag är förtänksam av mig hade jag tagit med mig Akutväskan, dvs en å Clas Ohlson inköpt plastlåda fylld med verktyg.

Jag stegade resolut fram över gräsmattan och bligade ondsint på Gräsklipparen. Den blängde surt tillbaka. Så kopplade jag vederbörligt handgrepp, satte foten mot klipparen och ryckte till med startsnöret. Ingenting hände. 

Flertalet ryck senare, när något ortopediskt i axeln hotade att ge upp, vägrade den fortfarande att starta. Aha, tänkte jag, det är säkert en loppa på stiftet! För det var det alltid när skolkompisarnas mopeder vägrade starta för sådär 35 år sen. Det utplockade tändstiftet visade sig mycket riktigt vara behäftat med kladd och elände där sådant inte ska vara. 

Efter rengöring räckte det med ett enda ryck för att den skulle gå igång. Men den lät inte alls bra: putti-putti-ptoof-putti-putti. Den borde ha låtit: VRAOOM-BRRRRRRRRRR… Jag anade något lungsiktigt hos den, kanske soten. Och så stannade den. Inga fler ryck hjälpte. 

På ovansidan fanns en liten låda med en skruv i mitten, så jag skruvade ur den för att se vad som fanns innanför. Det visade sig vara någon sorts syntetisk svamp, som, när jag klämde på den, gav ifrån sig den mest förfärliga bensinluktande olja som tänkas kan. Mina händer såg ut som om jag just drejat ett stort antal krukor av bensinkaolin. 

Efter rengöring satte jag tillbaka svampen och ryckte igen. Och då gick den igång! Glad i hågen började jag klippa gräsmattan. Trodde jag. Någon misstänksamhet infann sig när jag upptäckte att gräset blev rufsigt i håret, snarare än klippt. För att sänka klipphöjden var jag tvungen att stanna maskinen. Dumt gjort. 

Den vägrade återigen att starta. Jag trodde mig ha kollat allt, men så skruvade jag av locket till bensintanken. Och…jodå…det visade sig vara s.k. soppatorsk. På min fråga svarade morsan att reservdunken nog var i garaget. Det var den säkert, någon gång på 70-talet. 

Efter ett besök i bensinmacken, där en dunk, och 5 liter bensin för 66:50, inköptes, fyllde jag på tanken i klipparen och ryckte. Men då hade den fått nog och det var nästan så att en liten skylt med ”Access denied” dök upp ovanför den. Och där står den nu på en halvrufsig gräsmatta och väntar på bättre tider. 

Fan vet om jag inte borde skaffa mig en bekymrad tax istället.