KERBEROS

I mitt jobb läser jag ofta insändare om hur illa djur behandlas. Inte nog med att de föds upp på ett vidrigt sätt, de slutar också sina dagar som människoföda. Många blir, liksom jag själv, djupt upprörda över sättet de hanteras på.

Somliga blir veganer. Och sen ska de ut och missionera och leva rövare om sina duktiga kostvanor. Och detta ska de göra om de så ska slå mig i skallen med ett baseballträ.

Nog för att det är tämligen gräsligt hur djur som ska ätas behandlas, men det ger inte aktivisterna rätt att slå mig, eller någon annan, på käften. Det finns till och med såna människor som är så argsinta att de begår grova våldsdåd för att rädda enstaka kossors och grisars liv.

Kanske att de har förläst sig på Bamse, Hälge, Kalle Anka och liknande antropomorf lektyr, i vilken djuren är likvärdiga oss tvåbeningar. Mamma Mu, Elvis och Rocky ej att förglömma.

Men är det verkligen så? Är kossorna och grisarna verkligen så nyanserade i sitt tänkande att de tänker som vi som äter dem? Och hur tänker egentligen en hungrig isbjörn?

Förr i tiden var man inte så noga. Redan på vikingatiden fanns ju Särimner – ett veritabelt svin som åter- uppstod dagen efter att han konsumerats. Och innan dess brydde man sig inte ens, då gällde det vem som först satte tänderna i vem. (Jfr. isbjörnen).

Om vi moderna människor skulle sluta äta kött av omsorg om tamdjuren, vad skulle det då bli av dem? Vem skulle vilja ta hand om, och betala för, hundratusentals kossor, tjurar och grisar? Ingen!

Släppte vi ut dem i frihet och lät naturen ha sin gång, så skulle en majoritet inte överleva ens den första vintern. Däremot skulle stammen av rovdjur växa till sig ordentligt; järvar, lodjur, rävar och vargar.

Jag tror alltså, att om vi nutidsmänniskor skulle sluta äta kött så skulle det innebära den mest gräsliga utrotning man kan tänka sig. Enstaka exemplar av tamdjuren skulle visserligen finnas kvar i djurparker, men resten – väck!

Eller har djurrättsaktivisterna en annan lösning på problemet?