KERBEROS

En gång i tiden hotade kaffet det svenska samhällets grundvalar. Makten skickade då ut s.k. Paltar som gjorde razzior i illegala kaféer och hemma hos missbrukare. Kaffet ansågs farligt och kunde leda till onda ting.

Många år senare ondgjorde sig moralens väktare över "dansbaneeländet". Det visade sig att ungdomar ville ut och träffa varann till tonerna av populärmusik. Också det subversivt och farligt.

När jag var liten på 60-talet var det ohyggligt farligt att läsa serietidningar. Det ansågs kunna leda till allt från onani till kriminalitet. Ja, kanske rentav fascism eller kommunism. För att inte tala om hur farligt det var att titta på TV.

När Beatles och Rolling Stones hade sin första storhetstid förfasade man sig över deras lössläppta stil, skräniga musik och - framförallt - deras frisyrer. Jättefarligt!

Vid decennieskiftet 60- till 70-tal var det om möjligt farligare att inneha krigsleksaker. Och en bit in på 70-talet blev det moraliskt förkastligt att lyssna på ABBA:s musik. I samma veva kom också punk-rocken, som naturligtvis var en inkörsport till drogberoende, kriminalitet, stadsplanering och andra rysligheter.

Under 80-talet var det mesta farligt, kanske framförallt att gå på diskotek. Det vet man ju vad dom gör där! Men också de nyligen introducerade datorerna var ett folkfördärvande gissel.

90-talet medförde en fullständig övergång från de analoga till de digitala farligheterna. Ingenting var då så farligt och förkastligt som att inneha en s.k. yuppie-nalle. Den som då ägde en mobiltelefon stod nedsjunken till åtminstone midjan i omoralens träsk.

I det färska millenniet är naturligtvis Internet det absolut farligaste. Här kan den förtappade själen koppla upp sig mot allsköns gräsligheter; pornografi, rockmusik, stadsplanering, krogmenyer, etc ad nauseam. Dessutom sitter det likbleka och apatiska ungdomar och spelar dataspel nätterna igenom. Förfärligt!

Men enligt Datainspektionen är det värsta av allt att släktforskare lägger ut sina resultat på hemsidor (DN 3/11-05, del A, sid. 9), därmed blottandes för alla och envar att farfars far en gång var involverad i en häststöld i Arsele i Västerbottens inland (eller vad det nu kan vara). Också farfars far omfattas nämligen av PUL, tycks man ha kommit fram till.

Tanken är säkert bra, eftersom man inte vill att de efterlevande ska behöva skämmas för vad deras förfäder har gjort.

Det är då Datainspektionen avslöjar sin utgångspunkt, nämligen arvssynden. Det vill säga att skulden går i arv intill sjunde led. Det gör den inte. Det är bara nys och nonsens.

Ingen är, eller kan vara, ansvarig för något som någon i ett tidigare släktled har gjort. Det är en omöjlighet. Om t.ex. min farsa i augusti 1943 slog någon på käften, så behöver inte jag känna skuld eller skämmas för det. Och ingen kan peka finger åt mig och säga hånfulla saker, eftersom jag helt enkelt inte är ansvarig.

Datainspektionens idéer om att släktforskare bryter mot datalagen är alltså en grov övertolkning, tillika en extemporation, av personuppgiftslagen, grundad på ett outtalat, och förmodligen omedvetet, moraliskt ställningstagande.

Å andra sidan är det en jädra tur att de har kommit på detta. För jag vill inte gärna att det kommer till allmänhetens kännedom vad mina förfäder i Skottland (MacLeans) gjorde mot andra klaner på 1200-talet.

Jag är ju medskyldig. Eller...?