Pro- och antiklimax.
Existensen omfattar bara två typer av klimax, pro och anti. Den förra är den som eftersträvas när man härjar som en vildgalt i sänghalmen med flickvännen.
Den senare inträffar, märkligt nog, vid besök hos tandläkaren. Tro mig, jag har nyligen erfarit att så är fallet.
En inflammerad visdomstand var nämligen nära på att driva mig upp på Västerbron, i sällskap av ett rep om halsen och en lämplig tyngd. Fallhöjden ej att underskatta.
Emellertid valde jag att ringa tandläkaren och gnälla till mig en akuttid någon halvtimme innan han öppnade för dagen. - Aj då, det här är inflammerat, sa han. - Hmgrrlff, sa jag instämmande med diverse odontologiska instrument i munnen.
Han identifierade (eller möjligen odontifierade) en visdomstand i underkäken som varandes skyldig till besvären. För första gången i mitt liv föll jag på knä inför en tandläkare och bad honom dra ut eländet. Bedövning eller inte, väck med den bara!
Men han vägrade. - Nej, det kan jag inte göra. Inflammationen måste gå ner först. Jag skriver ut en pennicillinkur åt dig och så får du en tid nästa vecka. Västerbron hägrade i bakgrunden. Men han borrade åtminstone upp en gammal fyllning i gadden varvid äcklig smörja läckte ut.
På kvällen satt jag i köket med svullen kind och läste. Oavsiktligt lutade jag då kinden mot handen och fick en hel munfull med äckligt jox och blod som trycktes ut. Efter sköljning glanade jag mig i badrumstrymån och tryckte till än en gång på kinden. Samma resultat, munnen fylldes av äckelpäckel och blod. Men svullnaden gick ned. Tvi för hålen!
Några dagar senare var det dags att korta av den utdragna processen genom utdragning. Och det var då uttrycket 'antiklimax' kom till sin rätt.
Skräck och fasa vidlåder ju det här med att dra ut visdomständer. Många är de historier man hör om gräsliga ingrepp, som, via något sjukhus kirurgavdelning, inte sällan landar i Fonus famn. I alla fall om man får tro det som sägs.
I mitt fall blev det banalt, på gränsen till det pinsamma. Han satte en bedövningsspruta i munnen på mig, stack tre gånger och så fick jag fem minuters utvisning till väntrummet. Under tiden behandlade han en äldre dam.
Inkallad igen till behandlingsrummet satte jag mig i stolen. Han lyste mig i gapet och bände lite med en liten metallpinne. Sen började han fylla i papper! Jag bara gapade. Därefter tog han fram tången och sa: -Du har en gammal fyllning i tanden, så jag tror jag kan ta ut den hel som den är.
- Wgrrlffs, svarade jag från bakom min bedövning. In med tången och så några vickningar. På mindre än 40 sekunder var tanden ute, komplett med rot och allt.
Antiklimax, alltså, i ordets rätta bemärkelse.
Den senare inträffar, märkligt nog, vid besök hos tandläkaren. Tro mig, jag har nyligen erfarit att så är fallet.
En inflammerad visdomstand var nämligen nära på att driva mig upp på Västerbron, i sällskap av ett rep om halsen och en lämplig tyngd. Fallhöjden ej att underskatta.
Emellertid valde jag att ringa tandläkaren och gnälla till mig en akuttid någon halvtimme innan han öppnade för dagen. - Aj då, det här är inflammerat, sa han. - Hmgrrlff, sa jag instämmande med diverse odontologiska instrument i munnen.
Han identifierade (eller möjligen odontifierade) en visdomstand i underkäken som varandes skyldig till besvären. För första gången i mitt liv föll jag på knä inför en tandläkare och bad honom dra ut eländet. Bedövning eller inte, väck med den bara!
Men han vägrade. - Nej, det kan jag inte göra. Inflammationen måste gå ner först. Jag skriver ut en pennicillinkur åt dig och så får du en tid nästa vecka. Västerbron hägrade i bakgrunden. Men han borrade åtminstone upp en gammal fyllning i gadden varvid äcklig smörja läckte ut.
På kvällen satt jag i köket med svullen kind och läste. Oavsiktligt lutade jag då kinden mot handen och fick en hel munfull med äckligt jox och blod som trycktes ut. Efter sköljning glanade jag mig i badrumstrymån och tryckte till än en gång på kinden. Samma resultat, munnen fylldes av äckelpäckel och blod. Men svullnaden gick ned. Tvi för hålen!
Några dagar senare var det dags att korta av den utdragna processen genom utdragning. Och det var då uttrycket 'antiklimax' kom till sin rätt.
Skräck och fasa vidlåder ju det här med att dra ut visdomständer. Många är de historier man hör om gräsliga ingrepp, som, via något sjukhus kirurgavdelning, inte sällan landar i Fonus famn. I alla fall om man får tro det som sägs.
I mitt fall blev det banalt, på gränsen till det pinsamma. Han satte en bedövningsspruta i munnen på mig, stack tre gånger och så fick jag fem minuters utvisning till väntrummet. Under tiden behandlade han en äldre dam.
Inkallad igen till behandlingsrummet satte jag mig i stolen. Han lyste mig i gapet och bände lite med en liten metallpinne. Sen började han fylla i papper! Jag bara gapade. Därefter tog han fram tången och sa: -Du har en gammal fyllning i tanden, så jag tror jag kan ta ut den hel som den är.
- Wgrrlffs, svarade jag från bakom min bedövning. In med tången och så några vickningar. På mindre än 40 sekunder var tanden ute, komplett med rot och allt.
Antiklimax, alltså, i ordets rätta bemärkelse.
Kommentarer
Trackback
