En hyllning till spärrvakterna i Stockholms tunnelbana.
Åren 1986-1994 arbetade jag som spärrvakt i tunnelbanan. Det var inte alltid lätt. Och det är det säkert inte alltid fortfarande. Därför vill jag hylla mina efterföljare i gebitet, genom att placera Erik Johan Stagnelius i en valfri tunnelbanespärr. Kanske att han då hade skrivit något i stil med detta:
Till Förlustelsen
Trafikanterna hastar, o älskade spärr,
att hinna med tåget de säger!
Förskjutna av krogen, och taxi tyvärr,
blott mig till förhoppning de äger.
Fort, stämpla hans häfte - med sista kupongen
asfulle festarn sin boning skall nå.
Fort, ropa på väktar'n - det är bråk på perrongen
mellan fyllorne små.
Slut ömt i din vagn hans värkande kropp,
förkväv så med hög fart hans smärta.
I sprit löstes tanken och känslorna opp,
nu sitter han där och hörs fjärta.
Sjuk är du, o gosse! - till Connex du giver
den stora, den äckliga spyan på tåg.
De plågas därinne, de andra som kliver
i det de ej såg.
Med tuschpennans ljuva, förtrollande kvalm
ned tågväggar ungarne grisa,
med oläsligt klotter från här till Norrmalm
som ingen i hallen sen prisa.
När stormarne inne i storstaden råda,
där våldsoffer blodade gatan bebo,
när fejderna rasa - här i min låda
tar jag det med ro.
